Prejeme vam vesele vanoce a statsny novy rok

Även i Prag är det jul så här års, och i år är det väl ungefär som förra året. Det slaktas karpar, vandras bland torgens julmarknader, dricks varmt vin, äts mjuka pepparkakor och handlas julklappar, förstås. På vårt torg i Andél är det juligt värre med försäljning från små träbodar och även en scen med diverse uppträdanden på.

Jobbet avslutas officiellt på torsdagen och fredagen är alltså ledig, men terminen återupptas som om inget har hänt direkt efter nyår. Då jobbar vi torsdag och fredag, och sedan är det examensperiod. Lite värdelöst, om ni frågar mig. Vi kunde väl börja en vecka tidigare på hösten så slapp vi denna kalendariska blindtarm.

Några minusgrader ute, men ingen snö i sikte.

Luciamorgon på ambassaden

Att fixa till Luciatåget varje år är något av ett ok att bära som utlandslektor, men när det väl är på plats tillhör det onekligen årets höjdpunkter. Alla är glada och tacksamma för att få vara med och fira svensk Lucia, och dessutom förstås imponerade av studenternas sång och svenskkunskaper. Med all rätta.

Precis som förra året blev det en del hattande med årets firande på ambassaden och efter att ha försäkrat studenterna om att det definitivt skulle bli på eftermiddagen eller kvällen, ja då blev det förstås flyttat till morgonen. Tidiga morgonen: 06:45 stod det på inbjudningskortet, och man måste vara imponerad av alla människor som fyllde residenset i ottan. Men är det Lucia så är det, och jag var förstås inte sen att påpeka att hemma i Sverige firar vi alltid så tidigt som möjligt. Somliga hela natten före.

Allt gick bra. Det var lite morgonrossligt på första tonen men sedan gick det lysande. Årets innovation med diktläsning mellan sångerna blev också väl mottagen. Sedan hängde vi kvar för kaffe, glögg, lussekatter och pepparkakor en stund, innan det var dags för participformer och fonetik.

Samma sak händer i morgon

Jag har haft 164 träffar på sidan den senaste månaden, vilket är sjyst. Antalet läsare som stannar mer än 5 sekunder är dock oroväckande litet - sisådär 15 procent - och jag förstår att jag måste skriva mer om sex, no knickers girls, Brad Pitt, shopping och julklappstips för att locka de riktiga storkunderna. Men sanningen är ju den att vardagen mest lunkar på så här före jul. Man jobbar, åker trick, kommer hem etc.

På universitetet försöker jag få treorna att komma väl förberedda till sin PZK-examen, som vi skulle kunna kalla en fil.kand. Det innebär ganska mycket hörförståelse, en del skrivande och uppmärksammande av vissa återkommande svårigheter. Och så tränar vi inför torsdagens Luciatåg, förstås.

Med ettorna har jag ägnat hösten åt framför allt fonetik: enskilda ljud, tryck, längd, tonaccent och satsprosodi. Vi försöker att dunka in ganska många glosor per vecka också, samt att nöta in fraser tillsammans med dessa. Inlärningskurvan var oerhört brant i början, nu planar den ut en aning men kommer förstås att ta ny fart när tempusböjning och ordbildningsprinciper sitter lite bättre.

På fritiden är det förutom ett hyggligt gymmande (jag hade tappat sju kilo sedan sist) en hel del glöggande just nu, hos oss samt hos vänner. På torsdag är det som sagt Lucia, på lördag svensk adventmässa i St Klimentkyrkan med efterföljande kyrkkaffe på ambassaden, mer glögg hos dansklektorn på tisdag (eventuellt krock med studenternas julfest) och sista dagen på jobbet på fredag.

Hur ska lillan orka?

Trollflöjten på Statsoperan 30 november

I Prag ska man förstås se någonting av Mozart, allra helst Don Juan på Ständernas teater, men Die Zauberflöte på Statsoperan visade sig fungera alldeles utmärkt även det. Utan att låtsas kunna alltför mycket om opera måste jag ändå säga att det var den bästa operaföreställning jag har sett hittills. Våra kamrater S och R var också mycket imponerade, så domen var enhällig.

Trollflöjten är förstås ett tacksamt verk i sig med en del lustiga scener och karaktärer samt en handfull slagdängor som även de mest okultiverade känner igen och kan nynna med i. Sedan tillkommer för vissa av oss en viss nostalgifaktor då man tänker på Bergmans filmversion som visades var och varannan påsk och jul när man var liten, och så har vi ju operahuset i sig också. En sådan där riktig gräddtårta med en salong i guld och vitt och förstås sammetsrött. Vi hade en box i alldeles utmärkt läge, även om vi muttrade en aning över de lite svajiga stolarna. Och över att det saknades engelsk textning.

Statsoperan öpnades 1888 som Nya tyska teatern och är uppförd i nyklassicism (ute) och nyrokoko (inne). Den ligger ganska hopplöst inklämd mellan ett parkeringhus och Radio Free Europe - en modern betongkloss som tidigare var det tjeckoslovakiska parlamentet - med den högtrafikerade Wilsongatan framför sig. Ingen höjdare, men insidan är alltså magnifik. Som en kvarts Bolsjoj, menade S, som tydligen visste. Mahler dirigerade själv uruppförandet av sin sjunde symfoni här, och då var det tydligen totalt stopp i trafiken.

Nu har vi varit på Rudolfinum, Nationalteatern och Statsoperan. Kvarstår av de stora scenerna gör då Ständernas teater, av turisterna kallad Mozarts teater, så det blir nästa projekt. Är man riktigt traditionell ser man alltså Don Juan eftersom den uruppfördes där, men den har jag sett förut. Kanske blir det Figaros bröllop istället.

Den 17 november

Jag läste följande nyhetsnotis på SVT:s hemsida:

USA:s planer på att placera en antirobotsköld i Europa stöter på patrull. Ett par tusen demonstranter i Tjeckiens huvudstad Prag krävde i går att tjeckerna ska få folkomrösta i frågan.

Rörelsen Inga baser, som ledde protesten, efterlyste också en bojkott av amerikanska varor och företag.

Enligt USA ska anläggningen skydda mot robotangrepp från Iran.

Rysslands president Vladimir Putin hävdar dock att det är Ryssland som är den förmodade angriparen och att USA öppnar för en ny kapprustning.

Vad som inte framgår är ungefär 27 olika saker, men jag kan väl nämna två: 1. Organisatörerna hade räknat med 100.000 deltagare, men det blev alltså bara ett par tusen. 2. Demonstrationerna ägde rum den 17 november.

Den som har duktig koll på sin historia vet att det var den 17 november 1939 som nazisterna fängslade och dödade ett antal studenter när landet skulle införlivas i det tyska riket. Detta sår fanns i minnet 1989 när 50-årsjubileet ledde till störtandet av kommunistregimen, Sammetsrevolutionen, och senare även delningen av Tjeckoslovakien. Dagen är sedan ett antal år tillbaka en helgdag tillägnad frihet och demokrati, och med andra ord en självklar dag för manifestationer, inte minst från studenternas sida.

I år hade studentorganisationen slagit sig ihop med den grupp som organiserar motståndet mot den eventuella radarbasen - och motståndet är otvetydligen stort - för att slå två flugor i en smäll. Men det verkar inte riktigt ha fungerat. En av 1989 års män, Simon Panek, menade i Prague Daily Monitor (här) att planerna missbrukar högtidlighållandet av 17 november. En annan, Martin Mejstrik, hävdade att dagens aktiva är "oförmögna att se skillnad på demokrati och diktatur, och på frihet och avsaknaden av frihet".

Några av mina studenter luftade liknande tankar när jag frågade dem. De tyckte inte om att dagen utnyttjas för enstaka sakfrågor som snarare splittrar än förenar. Det var kanske fler som tyckte så, och att det var därför uppslutningen blev 2000 istället för 100.000. Inte vet jag.

Jag har ännu inte nämnt årsdagen av Kristallnatten 10 november, men då var det betydligt mer spänt här. Nynazister jagades av anti-nazister och kravaller är väl det minsta man kan kalla det. Jag var ute den dagen, t.o.m. på Vaclavplatsen, men märkte inte mycket. När jag senare såg bilderna på BBC insåg jag att jag hade haft tur som inte hamnat mitt i handgemängen.

Albrecht av Waldstein fyller åter palatset

Albrecht av Waldstein var en av Gustav II Adolfs huvudfiender under trettioåriga kriget, bl.a. var han med vid slaget vid Lützen. För tjeckerna är han en av de stora historiska personligheterna trots att han var katolik och på så sätt lite på fel sida för de självständighetsivrande tjeckerna. Hur som helst pågår nu en mycket påkostad utställning om Albrecht av Waldstein och hans tid i just Waldsteins palats, sedan tio år hem för den tjeckiska senaten.

Om man ska vara noga är det i palatsets ridskola utställningen går att beskåda, men det luktar inte stall, precis. Ridskolan är förstås magnifikt renoverad och ombyggd till konsthall - och en mycket vacker sådan i en behaglig gråblå ton som samsas med det vackra träet. Här finns nu samlade uinderbara ting från främst Tyskland, Sverige och Tjeckien. Det är verkligen en stor utställning mätt i föremål, om än en liten utställning mätt i information. Audioguiden var tämligen tom och över huvud taget var det svårt att få något riktigt sammanhang i den historiska berättelsen. Ge mig en tidslinje åtminstone!

Väl hemma blev det alltså att vika upp datorn och gå in på Wikipedia för att t.ex. se varför han blev mördad (kejsaren Ferdinand II var osäker på lojaliteten), av vem (köpta skottar och irländare) var (Eger (Cheb)) och var han ligger begravd (Jitschin (Jicin)). Men det var ändå en fin utställning med mängder av fantastiska målningar, statyer (kopior, originalen finns ju vid Drottningholm), möbler, vapen och dokument. Roligast var det ju förstås varje gång Gustav II Adolf dök upp, normalt efter att ha sparkat Albrecht i rumpan vid något stort slag. De tog hämnd genom att ge honom fel dödsdag - 11 november enligt ljudguiden, 16 november enligt en skylt.

Till utställningens mindre väl fungerande hemsida här. Förresten berättigar biljetten till en specialvisning av palatset, så det ska vi ta tag i. Normalt kommer man bara in i vissa lättillgängliga rum samt förstås till den finfina parken som är ett måste för alla Pragbesökare, inte minst pga dess grotto.

Imperial slår tillbaka

Hotell Imperial har slagit upp sina anrika portar igen, vilket är synnerligen glädjande. Inte för att jag bryr mig om sängplatserna, men hotellets café är en art deco-klassiker med sin originella kakelinredning och sina mättande tårtor. Förr delade de ut gratis munkar som de bohemiska gästerna använde för att kasta på varandra, men det är tydligen ett avslutat kapitel. Synd, för det var onekligen lite av Drönarklubben över det hela.

Imperial ligger nära Namesti Republiky och den mindre Masaryk-stationen för pendlartåg. Mycket centralt, men på fel sida Gamla stan sett från mitt jobb och även vår bostadsadress. Alltså har det dröjt lite med ett besök, men på fredagen tog vi oss en lunch med fika för att kolla in stället. För en svensk femtiolapp fick jag en snygg sallad med rostbiff medan M-L satsade på fläskfylld kål med potatismos.

Ölen - 50 cl Urquell - kostade hutlösa 19 svenska, kaffet 15 och den mastiga Imperialkakan 20. Den sistnämnda historian var en blytung chokladkaka med kolakräm, fikon och russin och någonting med en syrlig ton. Mastigt, mättande, julmumsigt. Men förstås inget för dem som räknar poäng och index och allt vad det nu heter.

På väg ut kollade jag in herrarnas och där kan man väl säga att det eleganta övergick i Caesescu. Vattenkranen var i "guld", formad som en svan med stora vingar, och själva vreden var stora glasknoppar slipade som diamanter. Njaeee, inte riktigt korrekt. Men kul.

Mikael Niemi på berättarhumör

På tisdagen, Gustav Adolf-dagen, gästade författaren Mikael Niemi Scandinavian House här i Prag. Hans Populärmusik från Vittula är sedan några år tillbaka översatt till tjeckiska och tydligen är det en bra översättning. Det var väl ett 80-tal människor som lyssnade på tisdagkvällen, vilket arrangörerna var mycket nöjda med. Många av mina studenter var där, förstås, ett par som medarrangörer.

Författarläsningar ger jag inte så mycket för, egentligen. Det är som med alla uppläsningar - abstrakt, svårt att ta till sig och dessutom helt utan sammanhang. Jag tycker inte om ljudböcker heller, kanske för att prosan idag ju faktiskt är gjord för att läsas tyst (förr skrev man texter att läsas högt) men också för att läsningen i sig är viktig. Ett mirakel, som Olof Lagercrantz kallade det i sin nätta pärla Om konsten att läsa och skriva.

Mikael Niemi läste dock inte så mycket, utan det mesta var berättelser kring den ursprungliga publiceringen av boken samt utbroderade svar på publikfrågor. Och det stod tidigt klart att Niemi älskar att berätta historier, vilket förstås är en stor del av framgången med Populärmusik. Den muntliga traditionen angav han som ett stort intresse, inte överraskande.

Efteråt var 10-15 av oss bjudna till ambassaden för middag (laxpatén var särdeles fin) och det var en mycket rolig avslutning på kvällen. Det visade sig att det var hedersgästens första besök i staden, och det gjorde det nog extra trevligt att sitta i residenset och blicka ut genom fönstrena med Prags bästa utsikt.

Nu är bara frågan vem som ska få mitt signerade exemplar av Popmusic z Vittuly.

Fish, Rock Café 29 oktober

Fish var sångare i Marillion på de fyra första studioalbumen, de där ser ut som flipperspel eller fantasyromaner och fungerade som en fortsättning på 1970-talets brittiska progressiva musikrörelse med band som Genesis och Yes. Stort, pompöst, pretentiöst, litterärt och så långt från rock'n'roll man kan komma. Absolut ingen cred.

Jag minns en liten anekdot från studentboendet i England 1997, när indie och brittpop var det som gällde. Jag inspekterade Mikes skivsamling - fömodligen var vi på väg till konsertstället The Zodiac eller studentbaren Cheney - när en cd-trave plötsligt darrar till och en skiva faller mot marken.

Som gammal fotbollsmålvakt reagerar jag snabbt och lyckas fånga den innan den tar i marken - det visar sig vara Marillions Clutching at Straws från 1987, en skiva som bara inte får finnas hos en indiepoppare med självaktning. Hans min var uppgiven. "Oh, of course it had to be that one." Jag svarade att det var okej, för jag hade den också. Och den är ju bra. Deras bästa, faktiskt.

För Marillion och Fish är bra, om man kan svälja de värsta högtraverierna och lyssna på låtarna och texterna, som bevisligen håller långt. Även idag kan man höra "Kayleigh" och "Lavender" i snabbköpen eller hitta dem på samlingsskivor som dokumenterar det bästa från 1980-talet.

När Fish lämnade bandet 1988 pga musikaliska skiljaktigheter blev det han som behöll det gamla och bandet som gick vidare, så i Fishs publik är nog de flesta ursprungliga Marillion-fans. Snittåldern och snittvikten var båda ganska höga på måndagkvällen, och de blev nöjda med inledande "Slainte Mhath" från just Clutching at Straws. Sedan följde en massa annat, skulle man kunna säga om man som jag inte har hört en soloplatta sedan den tredje, halvkassa Suits (1994).

Det är ju dock 20-årsjubileum av den där skivan som föll mot golvet och Fish verkar helt på det klara med att det är den som gäller. Han framför "Hotel Hobbies", "Warm Wet Circles" och "That Time of the Night (the Short Straw)" i rad, sedan följer under kvällen även "Sugar Mice", "White Russian", extranumret "Incommunicado" och finalen "The Last Straw" - totalt åtta av albumets elva låtar, med andra ord. Från Misplaced Childhood blir det dock ingenting, förmodligen för att han på förra turnén framförde hela plattan som hade sitt jubileum då.

På det hela var det väl en okej spelning, och två timmar är mer än godkänt. Det var bättre när jag såg honom i Tallinn 1997 - då hade han bättre band, bättre ljud, bättre låtar - men Fish är en stark scenpersonlighet och när han plockar fram sina starkaste kort är det riktigt bra, som i Marillionlåtarna eller i tidiga solonumren "Cliché" och "Vigil in a Wilderness of Mirrors". Man är tydligen en gammal bakåtsträvare.

Tjeckiska kubismmuseet

Kubismen var stark i Tjeckien åren runt 1910, och speciellt kan den den kubistiska arkitekturen noteras. Kubism är ju vanligt främst inom bildkonsten, men i Tjeckien och kanske speciellt Prag slog den dessutom inom arkitekturen. En rad vackra villor i Vyšehrad (nedan t.h.), det sk kubismhuset i Josefov och Svarta Madonnans hus i Gamla stan (ovan) är kända exempel.

Det senare byggdes som varuhus men är idag ett museum över den tjeckiska kubismen. Över tre våningsplan får man följa tjeckiska storheter som målarna Emil Filla, Bohumil Kubišta, Vincenc Beneš, Josef Čapek, Antonín Procházka, Václav Špála, Jan Zrzavý, Otakar Nejedlý och Otakar Kubín, medan Otto Gutfreund är den store skulptören och Josef Gočár den store arkitekten. Det är också han som ritat huset vi befinner oss i.

Allt är mycket iögonfallande, även om vi finner många av färgvalen murriga och ibland även kalla. Och stora fluffiga soffor verkar inte fungera i kubistisk stil, däremot de stramare trästolarna och enkla skrivborden.

I shoppen på nedervåningen står helt fantastiska fåtöljoriginal till salu, liksom en hel del replikor av allt från stora möbler till kaffeserviser (mycket fina, mycket dyra). Vi prövade kaféet också - Grand Café Orient - och gillade inte minst lokalen.

Dagen före var vi på en snabbis på Czech Centre som för sista dagen visade upp utställningarna av svensk design samt de tjeckiska illustrationerna till flera av Astrid Lindgrens böcker (bilderna var ganska långt från Småland, om man säger så). Vi hittade en trädgårdsbänk av Eva Schildt som säkert kostar några tusen, men som skulle passa perfekt vid sommarstugan.

Länk till Czech Cubism Museum här.

En trekvart på bilmässan

I lördags tog jag tolvans spårvagn till mässan för att spana in nytvättade fordon på den årliga Prague Autoshow, som det heter. Man kan väl säga att jag hade sett de flesta bilarna förut, men att det ändå aldrig är helt fel att skåda lite superbilar eller att provsparka däcken på den nya Alfan (159:an känns mindre än min 156:a, men en Brera skulle jag kunna tänka mig).

I entrésalen stod det enbart Skoda-exemplar (uttalas med sje-ljud: schkåda) som tydligen såldes bäst med Abba-musik, för det var vad som bjöds i form av ett tributband. Bentley och Lamborghini satsade istället på långbenta modeller medan Volvo inte satsade alls, utan bara ställde en ensam XC 70 på golvet, låst. Någon Saab sågs inte till.

Bilderna är från ett tidigare år enär jag hade glömt min kamera. Notera gärna själva mässlokalen som är väl värd entréavgiften.

Gwen Stefani, Sazka Arena 20 oktober

Rockkonserter brukar vara ganska jobbiga, det är det som brukar kallas rock'n'roll. Man väntar, man fryser, man trängs, man knuffas, man köper dyr och dålig snabbmat, köar, kommer hem sent och är trött en vecka. Såvida man inte är en sådan där sponsorslips, förstås, som sitter i en loge och äter mat och konverserar istället för att verkligen delta i konsertupplevelsen.

På lördagen lekte jag sponsorslips för en kväll. S:s flickvän hade fixat gratisbiljetter via en kontakt, biljetter som visade sig vara VIP-märkta och inkluderade en massa trevlig service, buffé och förstås finfina platser. Vi var fyra som gick, och vi enades om att det egentligen är bättre att studsa framför scenen om man vill ha en bra konsert, men att vi var beredda att offra oss just den här gången för att testa något nytt.

Gwen Stefani kan man väl säga tillhöra den amerikanska showtraditionen inom popkonserter, dvs med en massa dansare, en miljard klädbyten, välrepeterat och insmickrande mellansnack, ett knappt synligt band samt en påkostad scen. Jag har inte sett så mycket i den här svängen, men det var påtagligt likt Britney Spears Onyxturné som vi såg i Globen för några år sedan. Öppningen gjordes snyggt till Elvis Costellos "Watching the Detectives" (hon är ju en ska-sångerska i grunden) som övergick i "The Sweet Escape" framfört i polis och tjuv-tema.

Sedan blev det mer eller mindre en hitparad. Låtlistan blev så här, med ett tack till YouTube och Wikipedia som jag konsulterat ihärdigt: "The Sweet Escape", "Rich Girl", "Yummy", "4 in the Morning", "Luxurious" (ett av få trista nummer, släpigt amerikansk), "Early Winter" (med grym sång av Gail Ann Dorsey, Bowies fantastiska basist), "Wind it Up", "Danger Zone" (trist låt som jag kunde skrivit själv), "Hollaback Girl" (absolut strålande), "Wonderful Life", "Now that You Got It" (bättre på skiva), "Don't Get It Twisted", "Breakin' Up", "Cool" (enormt bra, Gwen springer runt i publiken), "Orange County Girl" - och extranummer: "The Real Thing" (akustisk version, duett med Gail Ann Dorsey), "What You Waiting For" (det bästa sparades med andra ord till sist). Det bidde alltså inga No Doubt-låtar, och jag antar att det inte blir något solomaterial när hon turnerar med gamla bandet nästa gång. Lite synd om så är fallet, men förståeligt.

Konserten klockades in på 1:41, vilket ju är lite för kort. Men man får komma ihåg att hon är en månad äldre än jag, mamma och säkert mån om att komma i säng ordentligt. För det mesta kommer man inte ihåg detta, med tanke på att hon ser ut som 25, max.

Efter att ha fått tillbaka våra ytterkläder av leende flygvärdinnor åkte vi in till stan för ett reklamparty på Juridiska fakulteten, av alla ställen, som för kvällen var omgjord till festlokal. Stilrent kubistiskt trapphus, strålkastare, bar i mitten, dunka-dunka. Snyggt värre.

Linné på Nationalmuseum

Det har varit svårt mycket Linné i år. Det gäller ju alla, men dessutom har M-L jobbat med att marknadsföra jubileet och som ytterligare grädde på moset har vi ju vissa kopplingar till Uppsala. I Prag går man inte heller säker för 300-åringen, visade det sig, när fotoutställningen A Passion for Systems invigdes på Nationalmuseum som en del av det svenska hösttemat (se tidigare blogg).

Utställningen har förstås varit i Sverige och världens alla hörn, så läsaren kanske känner till den. Den består hur som helst av 24 närbilder (över 80 i boken) av blommor, en blomma och bild för varje klass som Linné delade in växterna i. Mycket snygga bilder, och jag ska titta närmare på brännässlan nästa gång jag ser den blomma vid Östra Vreten. Synd att fotografen Helene Schmitz inte var närvarande, men hon har säkert fått komplimanger så det räcker tidigare.

24 bilder går ju ganska fort om man inte är botaniker eller fotograf. Det gav lite extra tid att vandra i detta stiliga hus och att titta lite extra på mammutkranier, jättekrabbor och valar. Samlingarna må vara lite old school, men de är imponerande i vilket fall.

Mamma mia, mer musik!

På tisdagen var det dags att uppmärksamma Sverige i Prag igen. Den här gången var det Drottningholms Barockensemble som konserterade i Rudolfinum och framförde verk av Roman, Agrell, Händel och Bach. Det var alldeles utmärkt, och när vi chitchattade med några musiker efteråt visade det sig att de också tyckte att det var en fantastisk konsertsal. Och de lär väl ha sett några guldkeruber och lampkronor genom åren.

På torsdagen var det lite svenskt också, även om inte ambassaden stod för plåtarna den här gången. Londonuppsättningen av Mamma Mia är nämligen på Europaturné, och eftersom lite Abba har ju aldrig skadat någon blev det att slå sig ner i Prags Globen, Sazka Arena.

Det var en kul show, även om storyn inte är direkt jätteklurig. En rolig aspekt av det hela är att man ju faktiskt får en livekonsert med Abba, fast utan Abba-medlemmarna. Om ni förstår. Allt är ju så troget originalen som möjligt, så det blir långa stunder som en vanlig rockkonsert.

Nu funderar jag på att se Gwen Stefani nästa vecka, fast mer för showen än för musiken (jo, hon har en radda bra singlar, men inte så mycket mer). Vi får se.

The Ark, Rock Café 7 oktober

En liten miss var det onekligen att jag inte lyckades få dit några studenter och att våra kompisar lämnade återbud i sista minuten, men man behövde ändå inte oroa sig över uppslutningen. Det var mycket folk som ville se The Ark när de för andra gången spelade i Prag. Många kommer nog tillbaka när det är dags för tredje besöket.

Glädjande nog hade Växjös stolthet valt att inte spela hela senaste albumet plus några hits, utan snarare tvärtom: hits, och så några bra spår från den senaste (mindre bra) plattan. "Clamour for Glamour", "Father of a Son", "Absolutely No Decorum" är ju en hygglig öppning. Sedan blev det, i någon typ av albumordning: "It Takes a Fool to Remain Sane", "Let Your Body Decide", "Calleth You, Cometh I" (som avslutning, förstås), "One of Us Is Gonna Die Young", "This Piece of Poetry Is Meant to Do Harm", "Deliver Us from Free Will", "New Pollution", "The Worrying Kind", "Prayer for the Weekend", "I Pathologize".

Mycket bra, precis som när vi såg dem för ett par år sedan. Se liveklipp på YouTube här.

Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch

Nu är den regelrätta undervisningen igång igen. Skönt, för det går inte att sitta hemma i soffan och läsa på eller flytta papper mellan pärmar hur länge som helst. Om man hade en avhandling eller roman att plita på vore det en annan sak, men det har jag ju inte.

Den här terminen står följande för dörren: Språk A med åk 1, Språk B med åk 3 och Fonetik och fonologi med åk 3. Det förstnämnda är nytt för mig och blir lite klurigt i och med att man inte kan förutsätta några som helst svenskkunskaper, det sistnämnda är en favoritkurs som det ska bli roligt att återse. Alla tre kurserna kan man säga utgör grunden för varför man vill vara utlandslektor över huvud taget, nämligen att få pyssla med saker man inte berör som gymnasielärare hemma.

Första passen gick alldeles utmärkt, och nu är treorna sålda på Säkert!

Svensk höst även i Tjeckien

Den svenska hösten är här, åtminstone i Prag. Svenska ambassaden har tillsammans med olika samarbetspartners - främst Scandinavian House - satt ihop ett program som ska sätta strålkastarljuset på olika svenska stoltheter. Det första evenemanget är givetvis utställningen av Djävulsbibeln, som pågår fram till januari. Här kommer det övriga programmet i korthet:

• 17 svenska designers. Utställning på Czech Centre.
  
• Folkform på Designblok. Mer design, mer experimentellt.


• Drottningholms barockensemble. På Rudolfinum. Händel, Roman, Agrell, Bach.


• Carl Linnaeus: a Passion for Systems. En fotoutställning på nationalmuseet.


• Astrid Lindgren 100 år. Stor jubelutställning, samt en separat utställning tillägnad illustrationerna.


• Svensk litteratur. Med besök av Mikael Niemi och hans tjeckiska översättare.


• Big and Small Islands. Fotoutställning i Scandinavian House.


• Diskussioner och föreläsningar. Bl.a. en debatt med ambassadör Cathrine von Heidenstam kring det svenska EU-ordförandeskapet, som ju gränsar till det tjeckiska.


• Emanuel Swedenborg. Föreläsning av Göran Appelgren, president i Swedenborgsällskapet.


• Svensk film. Visning av Torsk på Tallinn, Så som i himmelen, Skenbart och Populärmusik från Vittula.


• Albrecht of Waldstein and His Era. Utställning i Wallensteins ridskola om krigaren från trettioåriga kriget.

Länkar:

http://www.czechcentres.cz/

http://www.designblok.cz/

http://www.ceskafilharmonie.cz/

http://www.nm.cz/, http://www.linnaeus300.com/

http://www.astridlindgren2007.com/

http://www.scandinavianhouse.cz/

http://www.valdstejn.org/

DC-tennis: Tjeckien - Federer 3-2

Tjeckien besegrade Schweiz i Davis Cup med totalt 3-2 i matcher efter en heroisk avslutning av Radek Stepanek. Han vann den avgörande singelmatchen trots ett skadat lår, och av scenerna i Sazka Arena att döma kunde man tro att Tjeckien vunnit hela kalaset. I själva verket såg de bara till att få vara med de stora grabbarna nästa år igen.

Vi såg dubbeln på plats. Nämnde Stepanek och tjeckiske ettan Berdych mötte Allegro och världens i särklass bäste tennisspelare - Roger Federer. Det blev en gastkramande tillställning på tre och en halv timme som slutade 3-6, 5-7, 7-6, 6-4, 6-4. Nu hoppas vi på en bra lottning när Davis Cup drar igång igen i början av 2008. Sverige, USA och Spanien står på önskelistan.

Kallt på Klementinum när djävulen kom hem

Det var en påtagligt stolt samling företrädare för den tjeckiska staten som högtidstalade vid invigningen av utställningen om Codex Gigas, eller Djävulsbibeln. Premiärministern, försvarsministern, borgmästaren, chefen för Nationalbiblioteket och en rad andra talade högt och länge om den nationalklenod som nu är tillbaka, om än tilfälligt. Och så skämtade alla om att den kanske inte kommer att lämnas tillbaka när utställningen är slut. Ho, ho, ho.

Från den svenska sidan besvarades artigheterna av riksbibliotikarie Gunnar Sahlin, som överlämnade masterskivan av den digitaliserade bibeln, och utrikesminister Carl Bildt, som minde om att bibeln nästan brunnit upp tillsammans med slottet Tre Kronor, men att någon varit omtänksam nog att kasta ut den genom ett fönster. Han pekade också på den höga kultur och utbildningsnivå som måste ha funnits i regionen på den tiden, "även om pocketboken nog inte uppfanns här". Nej, bibeln är en knapp meter på längden. Ho, ho, ho.

Det var inget fel på något av talen, men de var många och det var ohyggligt kallt på Klementinums innergård. Alltså var det trevligt när allt var klappat och klart, så att man kunde titta på utställningen och mingla kring borden. En sak i taget, förstås.

Själva codexen förvaras i ett separat rum som är bland det tråkigaste ni sett. Boken ligger i en glasmonter med den berömda bilden av djävulen uppslagen. Stort och fint, men man kan inte göra så mycket mer än att nicka insiktsfullt och gå ut igen. I gallerierna kan man sedan studera planscher av bibelsidor, se den digitaliserade varianten på skärmar och läsa om medeltida böcker i allmänhet och Codex Gigas historia i synnerhet. I shopen kan man sedan köpa t-shirts, böcker och kaffekoppar till bibelns ära.

Läs förhandsbloggen nedan eller här.

Djävulsbibeln tillbaka i Böhmen

Idag inviger bl.a. Prinsessan Christina och utrikesminister Carl Bildt utställningen av Codex Gigas, den sk Djävulsbibeln eller "världens största bok". Kärt barn har många namn. Bibeln utgör ett av Sveriges bättre krigsbyten och förvaras normalt på Kungl. Biblioteket, långt från långfingrade tjecker (dock inte bibliotikarier på KB, ska väl tilläggas). I sista minuten har även jag blivit inbjuden, så nu blir det till att hoppa upp ur soffan, kränga på sig någon passande utstyrsel och inta mingelläge.

Tjeckerna vill gärna ha tillbaka allt vi stal när Prag delvis intogs under 30-åriga krigets slut, och påpekar det ofta och gärna. Djävulsbibeln lär till och med ha varit en del av JAS-förhandlingarna för några år sedan, vilket ju bara är besynnerligt. Det ska bli kul att se utställningen, men sedan ska den banne mig tillbaka fortare än kvickt.

Stort intresse har evenemanget redan ådragit sig, och trots att utställningen pågår ända fram till januari är publiktrycket massivt. Arrangörerna säljer biljetter med exakt dag och timslag (!), för att sprida gästerna så mycket som möjligt. Ett speciellt rum har byggts där originalet ligger, och där får man bara vistas i tio minuter. Sedan kan man bläddra i den digitaliserade bibeln annorstädes.

Till utställningens hemsida här. Den är väl värd att kika på, och man lär sig mer om bokens historia, innehåll etc. Utställningen visas för övrigt på det historiska nationalbiblioteket Klementinum, också en plats att uppmärksamma.

En halvtimme i Frankrike

På söndagen åkte vi till Frankrike i en halvtimme. Det var vackert, men man fick köa för att komma in i Le Palais Buquoy, som ambassaden är belägen i. Det är ett ståtligt barockpalats beläget i de charmiga kvarteren intill Kampaparken, och för dagen var det öppet för allmänheten. Det var ju trots allt Kulturhusens dag i Europa.

Självfallet var informationen inte tillgänglig på engelska, men från den vackra broschyren tycker jag mig kunna utläsa att det byggdes 1736-1738 och att det varit ambassad sedan 1919. Vi tyckte speciellt mycket om den lilla matsalen - La Salle à Manger Rouge - och tyckte att flera av tapeterna skulle passa bra i det nya huset.

Surströmming och "kräftor"

Det var planerat kräftskiva med surströmming som bonus hemma hos Sven, engelsman med vid det här laget gedigen erfarenhet av nordiska traditioner. En liten miss i beräkningen var att Ikea hade slutat sälja kräftor, och när vi insåg detta var det för knappt om tid att beställa via bättre restauranger. Inte ens vår speciella kontakt vid ambassaden kunde fixa det så snabbt, även om det var nära att han lyckades.

Vår finske vän - låt oss kalla honom K - meddelade förvisso i sista sekunden att han hade hittat kräftor på Hypernova, en stormarknad i ytterkanterna av staden. Det visade sig vara räkor av lite större modell, men för en finländare kanske det var likt?

Hursomhelst. Hemma hos S packade vi upp Icas och Coops samlade lager av kräftkitsch: pappersdukar, servetter, girlanger, haklappar med snapsvisor, lyktor och ballonger. Lägg sedan till en lång blomgirlang i plast med belysning från Ikeas sommarrea och ni förstår att det var stilfullt vackert.

Maten var alltså räkor och surströmming, öl och snaps. Men förstås fanns det en del saker att äta sig mätt på också, som pajer, tunnbröd, knäckebröd, potatis och apfelstrudel. Vilket var tur, för vi konstaterade att vi hade fått en dålig burk surströmming (den luktade lite illa) och att kräftorna inte smakade så bra som de svenska flodditona.

De bränner konstiga flaggor i Lahore

Jag är inte säker på vilken flagga det är, men inte är det Sveriges i alla fall. Man kan också undra lite över Nerikes Allehandas spridningsområde, som tydligen nu även inbegriper Lahore, Pakistan. Luktar arrangerat lång väg.

Nu väntar vi bara på reaktionen från Islamic Rage Boy.

Slavia Prag i Champions League

Sparta är säkert det kändaste Praglaget men det var några år sedan de var riktigt bra, och istället är det Slavia som regerar för tillfället. På onsdagen blev Sparta utslaget i kvalet till Champions League (totalt 0-5 mot Arsenal) medan Slavia sensationellt slog ut Ajax med sammanlagt 3-1.

Det var alltså spännande värre när lottningen till gruppspelet genomfördes i Monaco på torsdagen. Här fanns det godbitar en masse: Liverpool, Barcelona, Manchester United, Real Madrid, Inter, Milan ...

Tyvärr blev det nästan maximalt trist: Arsenal, Sevilla* och Steua Bukarest. Optimalt hade varit att hamna i grupp F med Man Utd, Roma och Sporting Lissabon, medan grupp A med mitt Liverpool, Porto och Marseille också hade suttit riktigt bra. Nästan vad som helst utom detta.

Men helt fel är det aldrig med Champions League-fotboll i stan, och det blir säkert riktigt kul med Arsenal och Sevilla på Strahovstadion.

Hela lottningen:

Grupp A: Liverpool, Porto, Marseille, Besiktas
Grupp B: Chelsea, Valencia, Schalke 04, Rosenborg
Grupp C: Real Madrid, Werder Bremen, Lazio, Olympiakos
Grupp D: Milan, Benfica, Celtic, Shaktar Donetsk
Grupp E: Barcelona, Lyon, Stuttgart, Glasgow Rangers
Grupp F: Manchester United, Roma, Sporting Lissabon, Dynamo Kiev
Grupp G: Inter, PSV Eindhoven, CSKA Moscow, Fenerbahce
Grupp H: Arsenal, Sevilla*, Steaua Bukarest, Slavia Prag

* Sevilla och AEK Aten ska spela sin returmatch på måndag, men Sevilla har 2-0 från första matchen och kommer att gå vidare. Bergis.

Back in the CR

Så är det dags att vässa arbetspennorna igen, liksom att få den här bloggen att se aktiverad ut. Härmed gjort. Vi får se om det går att hitta nya vinklar på Prag och universitetet det här andra året, eller om jag helt enkelt får hänvisa till skåpmaten.

Sommaren var förresten alldeles utmärkt, tack vare gästfria människor inom och utanför släkten. Det fikades, turistades, köptes hus (bilden), klipptes gräs, badades, fiskades och allt det där man ska göra. Tack till alla som var inblandade!

I Prag händer inte mycket de här dagarna men nästa vecka får vi se hur mycket tentor och antagningar etc som ska klaras av innan föreläsningarna börjar om ungefär en månad. Och så ser jag att The Ark ska spela här den 7 oktober, att Mamma Mia gästspelar samma månad och att Roger Federer ska spela Davis Cup i september. Kan eventuellt bli något.

I pilsnerns hemstad

Åker man till Pilsen (Plzen) är anledningen inget att hymla om. Det är ölet man är ute efter, för sedan Skoda lämnade sin födelsestad finns inte mycket annat att kika på här. Visst, St Bartolomeus på torget är ståtlig, rådhuset vackert och de små parkerna trivsamma, men de är snabbt avklarade.

På söndagen klarade vi av attraktion nr 1, nämligen bryggerimuseet som hyllar Pilsner Urquell - Tjeckiens totalt dominerande ölmärke och tillika alla ljusa öls moder. Det var inte så pjåkigt: mycket prylar att se på men också röra vid, bra skyltar på engelska och tämligen pedagogiska modeller. Favoriten var utan tvekan den perfekta modell (klicka på bilden) av hela bryggeriprocessen som någon fanatiker svängde ihop under 18 år, och som på världsutställningen 1958 producerade 30 liter öl i ett svep.

I restaurangen serverades naturligtvis traditionell mat och även ofiltrerad Pilsner Urquell, vilket man bara kan få här eller på bryggeriet. Namnet på drycken är för övrigt tyskt, medan tjeckerna allt som oftast använder den inhemska varianten Plzen Prazdroj, som betyder precis samma sak: 'Pilsens urkälla". Det stora ölet från Prag heter ju Staropramen, vilket betyder 'gamla källan', så "pramen" och "pazdroj" är alltså i runda slängar samma sak. Ölet Starobrno blir alltså 'gamla Brno', för den som händelsevis var osäker.

På måndagen gjorde vi så attraktion nr 2, bryggerituren. Som vanligt är produktionen ganska ointressant eftersom allt är automatiserat, men det var kul att gå i de gamla källargångarna och följa själva processen ändå. Det var riktigt kallt att stå bland ekfaten och smakprova med vattnet droppande från taken, men vi avslutade med lunch i restaurangen och sedan var det dags att köra hem. M-L körde.

Fler bilder finns i galleriet.

Bland Karlsbads källor, stigar, palats och torn

Med lånad bil och våra allra finaste gåbortkläder styrde vi kosan mot Karlsbad, kurorten med lika många ryska miljonärer som Gazprom, för en helg med stärkande promenader och illasmakande vatten. Fast mest blev det trots allt traditionell sightseeing bland alla fantastiska hus.

När man åker in i Karlsbad (Karlovy varý) känns det som att glida in i någon glassig ort på rivieran, gärna någon gång på 1960-talet. Den lilla staden består egentligen av bara en gata (här upphör likheterna med Hallsberg) som slingrar sig fram i en floddal, omgiven av makalösa hus och ett dramatiskt skogsbeklätt bergslandskap. Det är mycket vackert, och det är lätt att förstå att människor med pengar åker hit eller att senaste Bond-filmen delvis filmades här (filmens Montenegro).

Människorna verkar först och främst komma från Ryssland och vara tämligen bemedlade. Under vår första promenad kunde vi bara med möda hitta någon vanlig lunchrestaurang, medan det däremot var mycket enkelt att köpa juveler, exklusiva modekläder eller varför inte en stor fet hummer att smaska på.

På fredagen spatserade vi mest fram och tillbaka. Vi smakade på vattnet från de 15 olika källorna, vilket var olika varmt men alltid lika äckligt. Mineraler och annat nyttigt är smakrikt, men inte alltid smakligt. Riktiga spaveteraner (dvs pensionärer från Tyskland eller Ryssland) har en speciell kopp med en liten pip i handtaget att dricka ur, men vi var tuffa och använde bara handen istället. Säkert nyttigt för huden, trots att man nästan bränner sig.

På lördagen flydde vi vårt öststatsnostalgiska hotell (Kucera, ***; vackert hus, kanonläge, sunkigt) och tog bergsbanan till utsiktstornet Diana. Sisådär 500 meter upp i luften var förstås vyn bedårande: den lilla staden med sitt vatten som en pärla mitt i det dramatiska skogslandskapet (Goethe hade alla möjligheter att bli inspirerad när han var här). Vi knatade sedan längs en av promenadstigarna - själva kuren går ju ut på att dricka och promenera i kombination - och åt sedan tradionellt onyttigt på tjeckisk inrättning.

Karlsbad är känt för sitt vatten, men inte enbart den varma källorna. Det stora tjeckiska bordsvattnet Mattoni kommer härifrån, liksom nationallikören Becherovka, ursprungligen en medicin. Vi besökte förstås museet och tog en liten tur där. De olika smakproven var hemska i varierande grad, men originalet med smak av pepperkaksdeg är onekligen ganska okej. Blandas gärna ut med tonic och en skiva citron. Noterbart är att man inte gör öl på detta fantastiska vatten, helt enkelt för att öl kräver mineralfritt dito.

Trots att det gått ett par timmar och några Becherovka sedan den tjeckiska lunchen (svickova, stek i gräddsås med brödknödel, tranbär och citron) behövdes något för att stimulera matsmältningen, så vi äntrade mördarpromenaden till Karl IV:s utsiktstorn, som dock är byggt 500 år efter kejsaren i fråga. Vi passerade Peter den stores utsiktsplats, Chopins lusthus och andra milstenar. Alla har ju varit här genom historien, av svenskar minns jag Max von Sydow och kemisten Berzelius från rullorna.

Efter den tämligen duktiga promenaden var det trevligt att belöna sig med en solid chokladtårta på Grand Hotel Pupps café.

Jag rekommenderar att kolla upp Karlsbad (Karlovy vary, Carlsbad) på nätet för bättre bilder och mer historia. Jag har en del bilder i mitt Flickr-galleri.

I hetaste laget

Tillbaka i Prag igen efter sol och bad-semester av sista minuten-modell i Egypten, och det jag kommer att tänka på är "Into the Fire" med Deep Purple från In Rock 1970. "Out of the frying pan ...", ni vet. Det var nämligen sisådär 36 grader i Sharm el Sheikh men 40 grader här när vi landade i tisdags. Och inte lika mycket AC.

M-L har en del bloggar om det, så jag slipper hacka vidare i hettan.

En sväng till Kutná Hora och den sk Skelettkyrkan

Vår gode vän Kasimir visade sig vara utan flickvän (tentapluggade) men med bil (röd), så vi beslöt att göra som tjecken och fly staden en stund. Kosan styrdes mot Kotná Hora, den gamla silvergruvestaden 6-7 mil öster om Prag.

Den stora sevärdheten i Kotná Hora är den magnifika katedralen St Barbara, som påbörjades 1380 men inte fick sitt originella tak förrän på 1500-talet. I mina ögon ser kyrkan ut lite som en traditionell gotisk katedral som fått Roskildetältet som tak, men jag kan ha fel. Speciell är den i alla fall, och det var ju för väl att lite av silverpenningarna stannade här - annars gick ju det mesta åt till att pryda Prag. Insidan av St Barbara är tämligen ren och mycket av utsmyckningen är till och med från våra dagar.

Vägen till kyrkan - i vårt fall från kyrkan - är kantad av sandstensstatyer på ena sidan och jesuitorderns komplex på andra sidan. Genom statyerna ser man en vacker dal och så byn med Jakobskyrkan i centrum. Bedårande värre. Det är över huvud taget en vacker stadskärna och därmed ett klassiskt resmål för turister som har mer än bara några dagar i Prag. Någon action hittar man dock inte - det sista som hände var bergis för några hundra år sedan. Silvret tog slut lagom till svenskarnas ankomst under trettioåriga kriget och enligt Rough Guide fick de nöja sig med öl istället för silver när de kom plundrandes.

Ett annat givet turistmål i trakten är den sk Skelettkyrkan, Kostnice, i förorten Sedlec några kilometer nordost. Här anlades en kyrkogård som plötsligt blev mäkta poppis då abboten återvände från det Heliga Landet med en påse jord från Golgata, vilken han spred över kyrkogården. Nu ville ALLA begravas här! Begranvingsplatsen fick grävas om och vad gör man med benen från kanske 40.000 människor om man är en halvblind munk år 1511 med en stund över?

Jo, man bygger pyramider, ljuskronor och kanske en vapensköld av dem. Helt knäppt, men så är det. Hela kryptan är rena rama hobbyrummet, men istället för pärlor, flörtkulor och piprensare är sakerna byggda av skallar, bäcken, skenben, knäskålar etc. Faktum är att det hela är så overkligt att man inte blir speciellt illa berörd, bara lite paff.

Fler bilder att vänta i galleriet (länken hittas nere till höger, som vanligt).

Karlsbron firar 650 år

Oj, nu kommer det att bli trångt. Karlsbron fyller 650 år på måndag och ska förstås firas i dagarna två, med start dan före dan.

Eftersom det var medeltid när det begav sig blir det mycket gyckel och riddare och hantverk och upptåg - vilket är bland det värsta somliga vet - samt ett mer stilfullt välsignande av själva grundstenen exakt kl 05:31 på måndags morgon. Allas vår favoritkejsare Karl IV hade nämligen hört att den 9 juli 1357 kl 05:31 var en riktig lyckominut.

Att brons alla statyer blir levande och dansar runt och berättar historier är jag inte så intresserad av, men rekonstruktionen av svenskarnas stormning av bron 1631 låter som en succé. Det ska kollas in, och tydligen ska det hela gå åt pipan till musik också. Och med en speciell 200-kronorssedel. Såna vill man ju definitivt ha.

Dubbla helgdagar mitt i semestern

På sommarhalvåret blir det alltid lite färre tjecker i gatubilden eftersom alla som kan reser till sina sommarställen, speciellt förstås under semestrarna. Den här veckan har det turisterna till trots varit nästan tomt i stan pga att det är helgdag såväl torsdag som fredag.

På torsdagen är det Cyrils och Methodius dag. De var slaviska missionärer som kristnade tjeckerna, som alltså firar detta genom att åka till landet och dricka pilsner istället för att gå i kyrkan. Tjeckien är ett synnerligen sekulariserat land och de allra flesta uppger sig inte tillhöra någon kyrka alls.

På fredagen är det så dags att fira en av de stora nationalikonerna, nämligen den tidige reformatorn Jan Hus som dog på bålet den 6 juli 1415, dömd som kättare av den katolska kyrkan. För tjeckerna är Hus förstås en viktig religiös ledare, men kanske i ännu högre grad en symbol för nationell självständighet och motstånd mot främmande herrar.

Hus var för övrigt även rektor på Karlsuniversitetet.

Semester, nästan

Nu är den sista tentan rättad och den sista konsultationstimmen avklarad. Alltså semester, åtminstone i praktiken. Det återstår lite reservdagar för examinationer och dylikt, men enligt arbetsfördelningen ligger det inte på mitt bord - och fakta ljuger inte.

Vad semester i Prag och Tjeckien innebär återstår att se. Vi har inte gjort några grandiosa planer, men tanken är väl att beta av ett och annat slott och herresäte som vi inte hunnit med under de första tio månaderna, samt att bege oss ut i landet. Karlovy vary (Karlsbad) är väl ett hett tips, Plzen ett annat, Kutná Hora (bilden) ett tredje. Dessa och andra tips i minipresentationer här.

Till Sverige bär det av i slutet av juli. M-L ska jobba en del, jag ska SI-konferensa på Skytteholm och träffa kompisar från förr lite här och där. Kanske blir det lite innebandy med BBK, Parksommar och vedhuggning på sommartomten också.

Tori Amos, Prags kongresscentrum 21 juni 2007

Man skulle kunna gnälla på låtvalet. Det bidde ingen "Crucify" eller "Past the Mission", inte någon "Dragon" eller "Almost Rosey" från senaste plattan heller. Men sådan är Tori Amos, att man aldrig vet vad hon tänker spela och de som sett henne förut älskade förstås det lite avancerade låtvalet. Som att se U2 för tolfte gången och få höra "Tomorrow" och "Red Hill Mining Town", ungefär. Men vi fick onekligen en rad storlåtar, som "Cornflake Girl", Space Dog" och "Silent All These Years".

Man skulle kunna gnälla på bandet, eller speciellt gitarristen, som var bättre ju mindre de spelade. Men sådan är ju Tori Amos, att hon bredvid den stillsamma och melodiska sidan också har en aggressiv avantgardesida, vilket jag kan tänka mig delar publiken i två delar. Inte sällan mötas de tu, men personligen är jag ju mer för den lugna biten. Konsertavsnittet "T & Bö" med bara Tori och hennes piano var klart bäst, och inte ett dugg söligt.

Man skulle kunna gnälla på ljuset också, men det är kanske en parentes. Men sedan jag först började gå på större konserter har jag alltid undrat vad som är poängen med att blända publiken med snurrande spottar. Det verkar kanske lite artistiskt, men är ju helt meningslöst. Fast i övrigt var ljuset snyggt och effektivt, med stjärnhimlar och allt.

Man skulle kunna gnälla på lokalen, som byggdes för att ett par tusen politruker skulle halvsova sött medan Moskvaskrivna tal levererades från podiet. Inte speciellt rock 'n' roll, alltså. Men Tori Amos är ju långt från mörka rockklubar med kladdigt golv, så ju mer man tänker på det, desto bättre framstår lokalen. Faktum är att åsikter på nätet framhåller hur bra publiken var: tyst, respektfull, lyssnande - och alltså inte den vanliga öldrickande och halvt ofokuserade massan. Och de stoppade stolarna med hög rygg var verkligen sköna.

För låtlista, bilder, videofilmer och omdömen, se den informativa sajten Undented. Tori Amos hemsida hittar man här.

Tycka turist kul

Somliga dyker upp oftare än andra. Pelle, kamrat från gymnasietiden 1785-1788, har gästat mig i såväl Oxford som Tallinn och nu även i Prag. Trevligt värre. Vi gjorde förstås Den stora stadsturen, men kunde även ta till mer udda turistattraktioner som Tori Amos-konsert på Prags kongresscentrum, midsommarlunch hemmavid samt 30-årsfest vid Voltavas strand.

Tyvärr drog de stora åskvädren in lagom till P:s ankomst, men värmen var ju ändå här och lite öl- och kaffepauser har man ju faktiskt tid med. Kaféet - (hemligt!), t.ex., är ju på sätt och vis ett måste med sin öl för SEK 8/halvliter trots att det ligger mitt i Gamla stan. Och från traditionell tjeckisk dryck är ju steget inte långt till traditionell tjeckisk mat, som dock mättade så bra att den traditionella tjeckiska drycken fick sättas lite på undantag.

Nu blir det till att banta till nästa besök.

Svettiga antagningsdagar

Föregående vecka genomförde vi i dagarna fem antagningsintervjuer inför höstens nya svenskklass. Det var rätt jobbigt, inte minst pga den 30-gradiga värmen i våra erkänt oventilerade klassrum. Lite svettigt var det förmodligen också för de sökande, som ju på sätt och vis satte sina kommande fem år på spel.

När nya studenter söker sig in på universitetet skriver de först ett skriftligt prov att likna vid högskoleprovet, sedan följer muntliga intervjuer för de ämnen de sökt. För båda gäller att 50 poäng är max, alltså kan toppstudenten få 100 poäng. När vi intervjuar ser vi resultatet från det skriftliga provet och kan alltså i teorin anpassa vårt omdöme efter det, vilket inte är helt bra. Å andra sidan är det ju rimligt att vi antar dem som vi tror blir bra språkstudenter etc, snarare än dem som t.ex. är bra på att skriva prov men inte kan kommunicera, eller som inte har något mål med svenskstudierna.

Under intervjuerna ställs diverse frågor om syftet med att läsa svenska, samt frågor av mer allmänbildande karaktär. Vi vill förstås höra vad de kan om språkfamiljer, historia, litteratur och samhälle för att se om de har ett intresse och en hygglig grund att stå på. De behöver inte nödvändigtvis svara rätt på alla frågor, men hygglig koll ska de ha. De måste dessutom ha läst minst tio skandinaviska titlar och kunna svara på frågor om dem. Svenska behöver de dock inte kunna tala, men det är förstås ett plus.

Jag har inte siffrorna här, men tror att vi intervjuade runt 120 studenter totalt, och det ursprungliga antalet sökande var högre än så. Jag misstänker att vi tar in 25-30 stycken till slut, och att den sist intagne har en totalpoäng mellan 85 och 90.

Alla dessa veckor

Tiden går fort och det har hänt en del sedan sist, t.ex. att mitt Windows Vista har anlänt, att min hårddisk kraschat under installationen, att M-L:s syster och systerdotter varitpå besök (läs här om bl.a. Agnesklostrets konstutställning), att nationaldagen har firats och att Prague Writers' Festival trots viss tveksamhet gett mig lite bättre koll på dadaismen.

Festivalen började med ett mingel på svenska ambassaden för svenske professorn Tom Sandqvist men med hela deltagarlistan och några till närvarande. Gary Snyder såg jag till att dela ett par renköttssnittar med, liksom med Dr Janouch, Charta 77:s ordförande som bor i Sverige sedan tidigt 1970-tal. Klart allmänbildande.

Tyvärr var festivalen som sådan lite sämre. Flera av föreläsarna läste bara innantill på halvtaskig engelska och paneldiskussionerna var ofokuserade och utan mål. Felet var nog till stor del festivalledningens. De hade formulerat utgångspunkter som ingen riktigt förstod, eller som ingen av deltagarna kände sig man att svara på. Men de gjorde sitt bästa och något lär man sig ju alltid.

Nationaldagen firades förstås på ambassaden med mer snittar och strålande sol. Bara någon halvtimme innan drog dock ett ordentligt åskväder in över Prag och vi var rädda att evenemanget skulle behöva flytta inomhus. Men allt ordnade sig och den gröna terassen visade åter upp sin fantastiska utsikt. Stans bästa? På Fastighetsverkets hemsida kan man läsa lite intressanta fakta om villan, samt kika på en del fina bilder.

För övrigt hoppas vi att den amerikanske presidenten återkommer snart, vad den än må heta. Det var skönt med alla avspärrningar med minimal biltrafik som följd. Bara en polishelikopter högt uppe i skyn. Av huvudpersonen fick vi dock inte en skymt.

La Fanciulla del West på nationalscenen

Det finns tre huvudsakliga scener för klassisk musik i Prag: Nationalteatern, Statsoperan och Ständernas teater. Den sistnämnda är berömd för sin koppling till Mozart, som själv dirigerade uruppförandet av Don Giovanni där. Dessutom använde Milos Forman teatern till konsertscenerna i sin succéfilm Amadeus.

Vi ska väl försöka bocka av scenerna en efter en, och vi började i söndags med Nationalteatern, Národní divadlo. Det är en praktfull pjäs vid floden, vilket dock inte hjälpte när den brann ner 1881. Men den byggdes upp igen efter bara två år, annars hade vi nog inte gått dit.

För 500 kc (dela med 3 för svenska kronor) fick man hursomhelst en plats i en loge för fyra på andra balkong, vilket var bra platser. Skådespelet i fråga var Puccinis uppföljare till Madame Butterfly, vilket ju alla vet är La Fanciulla del West. Vad den heter på svenska undflyr mig men engelsmännen kallar den The Girl of the Golden West, vilket anspelar på att handlingen utespelar sig bland guldgrävare i Kalifornien under 1800-talets guldrush.

Det är bovar och banditer, en och annan pösmunk och så en sjuhelsikes tjej - Minnie - mitt i alltihop. Kanske inte den mest sofistikerade storyn jag sett, men alla fyra i sällskapet tyckte att det var en underhållande föreställning med pampig musik, en del överraskningar och snygg dekor. Slutet är dumt, dock. Läs det eventuellt här.

Dubbla examina

Sådärja, då har ytterligare två magistrar lämnat byggnaden. Det har alltså varit statsexamen igen och vid det här tillfället var det två studenter från femte och sista årskursen som framgångsrikt försvarade examensarbeten och visade upp färdigheter i språket och litteraturen såväl skriftligt som muntligt. Det ska sägas att det muntliga förhöret var tufft för båda två, men sammantaget blev båda godkända med betygen 2 respektive 3 (av 5, där 1 är bäst och 4 underkänt).

Ytterligare en svenskstuderande har examinerats, dock inte i statsexamen utan i det som förkortas PZ och kan liknas vid en fil. kand., dock med den lilla skillnaden att studenten inte får ut något som helst betyg som tack för besväret. Man kan säga att den här examen, som ligger halvvägs i utbildningen, helt enkelt är en kontrollstation. Om du klarar den händer inget speciellt, men klarar du den inte måste du hoppa av. Adjö, och tack för de här (bortkastade) åren!

Trogna läsare vet redan hur examinationen går till eftersom jag beskrev det vid förra terminens slut. Andra kan läsa om det nu under etiketten "arbete" i högerspalten.

Studentexamen på Masaryk-gymnasiet

Självklart har man studentexamen i det tjeckiska gymnasiet. Jag och min kollega var bjudna till Masaryk-gymnasiet i Prag där det till och med går att gå upp i Svenska, vilket tre elever gjorde.

För oss på universitetet är det förstås väldigt bra om det finns möjlighet att studera svenska redan på gymnasiet eftersom det kan leda till högre kvalitet på våra kurser, om de väljer att fortsätta med studierna på akademisk nivå. Tyvärr kunde dock inte svenskläraren säga att Svenska skulle fortsätta vara ett valbart ämne. Det hänger på intresse, möjligheten att hitta lärare, pengar, prioriteringar.

Själva examinationen liknade den jag varit med om på GAG i Tallinn. Nervösa elever fick sitta framför en liten kommission, där en huvudlärare ledde förhöret. Språkeleverna fick lyssna på en text och svara på frågor, berätta lite kring ett slumpartat valt ämne samt vara beredda på att prata lite om framtiden. Ingenting svårt, men förstås nervöst. De gavs sedan betyg från 1-5, där 1 är bäst och 5 underkänt - samma som på universitetet, för övrigt.

Gymnasiet i Tjeckien är fyra år långt, medan grundskolan är nio år som i Sverige. Redan i mellanstadiet finns möjlighet att kvala in till sk lyceum, som inte har någon motsvarighet i Sverige men som kanske kan kallas ett avancerat spår. Vidare kan nämnas att yrkesskolor är skiljda från det teoretiska gymnasiet, så här går man helt olika utbildningar beroende på vägval.

Tidig sommartorka på Sextons redaktion

De har bytt ut sopkärlen i vårt soprum. Efter en tids kaos med mycket sopor och lite kärl, har de ansvariga beslutat om åtgärder: ännu färre kärl, och mindre, samt en hänvisning till sopsorteringen på en annan gata 250 meter bort. Det här skulle inte Al Gore tycka om. Faktum är att Al inte skulle vara så imponerad alls av Tjeckiens återvinningssystem. Här kan man inte ens lämna tillbaka aluminiumburkar, och Batte Batterisamlare lyser helt med sin frånvaro

Prague Writers' Festival närmar sig. Det är en tillställning som under nytt tema för varje år gästas av föreläsare och författare som delar med sig av kunskaper och autografer. Årets tema är dadaismen, så det kan bli lite klurigt. Programmet är dock intressant och jag ska försöka besöka ett och annat seminarier samt kanske även sno åt mig en signerad Gary Snyder. Sverige representeras av professor Tom Sandqvist, som är expert på området och ska moderera olika samtal, och jag är bjuden på ambassadens mottagning för honom dagen före festivalen början. Till festivalens hemsida här.

Annars har det varit lite studentrock: en student lurade oss till hans spelning på Velvet i lördags kväll och i morgon, måndag, är det dags för student nr två att traktera elektrifierade och förstärka instrument, den här gången på 007.

Och på onsdag är det matchernas match igen: Milan-Liverpool i Champions League-final för andra gången på tre år. För två år sedan vände Liverpool 0-3 till 3-3 på elva minuter och vann sedan på straffar. Det kan väl inte hända igen, men man får väl hoppas att det händer någonting i alla fall.

Mick Harvey, Lucerna Music Club 10 maj

Vi trodde att vi skulle till Lucernas stora sal, som är en riktigt snajdig historia där det dansas bal och äts supéer, men det blev till att ta trapporna ned i en källare med kladdigt golv, mörka väggar och slitna möbler. Lite som när vi var på The Church för en tid sedan, men med hundratals människor itsället för tiotals.

Mick Harvey är ju gitarristen från (Nick Caves) The Bad Seeds som skriver en hel del filmmusik och dessutom spelat in ett par egna plattor med eget och andras material. Det är ganska traditionell rock i samma stil som Nick Lowe eller gamla amerikanska countryrockhjältar som Hank Williams. Inte helt och hållet min grej, men tillräckligt intressant för en kväll på stan.

Det började lite småstappligt, men som andra spår kom The Triffids "Everything Fixed is Killed", och sånt tycker vi ju om. Tyvärr stapplade det snart igen och Harveys tålamod verkade snålt tilltaget. Allt var liksom fel - ljudet, strängarna, ljuset, vissa i publiken - och sådant smittar ju av sig. Jag och M-L som inte var hundraprocentiga fans från början hade behövt socker snarare än salt.

Helt dåligt var det dock inte. Bandet med ett par andra Seeds - Thomas Wyndley, James Johnson - och Rosie Westbrook på ståbas var riktigt tryggt, och t.ex. "Planetarium" satt som en sportmössa. Men det var ändå rätt skönt när det var dags att ta sista spårvagnen hem.

Nästa gång blir det opera: Puccinis La Fanciulla del West på Nationalteatern den 27 maj. Om den vet vi inte jättemycket, men cd:n från Deutsche Grammophon har inhandlats. Placido!