Efterskrift 1

Och hastigt och lustigt blev ett av mina foton inkluderat i Schmaps Pragguide, närmare bestämt en helt odramatisk bild av Rudolfinum.

Om ni inte tror mig kan ni se själva här. Kika till höger.

Na shledanou, Praha!

Mycket sista-prylar nu. Det här är sista Pragbloggen, t.ex. I morgon, tisdag, dör vårt bredband och vi sätter oss på flyget hem för att bli Uppsalabor igen. I skrivande stund är det städa, packa, tvätta och slänga som gäller, annars har det varit en hel del hejdåande till höger och vänster.

Det började redan för några veckor sedan med en liten utgång med årskurs tre från universitetet. I förra veckan var vi sedan hembjudna till chefen på avdelningen för något av en nordisk fest tillsammans med kollegorna. Min danska motsvarighet åker också hem, i hennes fall efter inte mindre än sex år, så det fanns mer än en huvudperson.

I fredags gjorde M-L och jag ett litet avslut genom att gå på en lite bättre restaurang än vi vanligtvis unnar oss. Vi funderade först på blivande stjärnrestaurangen (?) La Degustation, men somliga av oss kunde inte äta mycket på deras meny, så vi bestämde oss för La Provence istället. Klassiskt franskt brasserie-stuk med en fin matsal i art nouveau (bilden), och gott rykte dessutom. Rolling Stones käkade här, dock inte i fredags. Jag åt rökt lax med potatisblinier till förrätt och M-L frossade sparris. Sedan körde vi båda klassisk entrecote och avslutade med crème brûlé. M-L tog det lugnt med alkoholen, förstås, men jag drack först en pastis, sedan vin till förrätten och öl till köttet. Sist kaffe. Total nota: CZK 2560 (990 kronor). Okej, tror jag.

Pengarna hade vi avsatt för längesedan när kamrater helt mot vår önskan betalade hyra för att de fick låna vår lägenhet under en sommarmånad (tack, K och B!). Vi visste inte vad vi skulle använda dem till, men det här kändes som en lämplig sak. Det blev lite över också. De brände vi genom att sätta oss ner och äta italiensk glass på dyrgatan Pařížská, sånt där som bara galna turister gör annars.

Igår, söndag, åt vi hejdåmiddag med nära vänner på Pasta Fresca på huvudgatan i Gamla stan. Det var supertrevligt och jag tror att alla var nöjda med restaurangvalet. Jag åt marinerade grönsaker, biffstek med salami och en tiramisu. Notan för åtta personer slutade på strax över CZK 5000, dvs 1930 svenska kronor, kan jag berätta för dem som finner sånt intressant. Vi avslutade på en Potrefena Husa-pub och såg Ferndando Torres ge Spanien ett mycket välförtjänt EM-guld. Trevligt värre.

Och det, mina vänner, var det. Slut.

Lilla biljetten i Pragborgen

I lördags bestämde vi oss för att bocka av några saker som inte riktigt blivit av tidigare. Det förde oss upp till borgen för sista gången på länge, för att göra den sk Lilla turen: Gamla palatset, St Georg-kyrkan och Gyllene gatan. Idel massturism.

Biljetten kostar 250 kc, vilket är halvdyrt. Den stora biljetten kostar 350, vilket är mer prisvärt, men då är man fast på området en hel dag och det är inte säkert att man uppskattar allt under de sista timmarna. Vi har alltså delat upp det hela i omgångar, som goda läsare av denna blogg förmodligen inte kunnat undgå att notera.

Gamla palatset är helt enkelt det ursprungliga slottet från den tid då vi svenskar hade kohorn på huvudet, drack grumlig öl och bara kunde säga öh-öh. Ungefär som på fotbolls-EM. Palatset är jättejättegammalt, finfint på det där medeltida sättet och naturligtvis historiskt intressant (speciellt om man har förkunskaper eller förstår de tjeckiska skyltarna). Någon enorm upplevelse var det dock inte, speciellt som en del var tillfälligt avstängd - platsen för den andra defenestrationen 1618. Doh!

St Georg-basilikan är de gamla kungarnas gravkyrka. En vacker och stram sak i romansk stil. Den tyckte vi om, men det finns inte värst mycket att beskåda och därför tycker jag gott att den kunde vara lika gratis som de flesta andra magnifika kyrkorna i staden. Och det gäller i ännu högre grad Gyllene gatan, Zlaty ulice, som är en enda stor turistfälla. Gatan är för all del pittoresk med sina små hus och vackra stenläggning, men so what? Har ni aldrig sett en gammal gata förut? Varför ska jag betala för att se en gammal gränd där det bara säljs krimskrams? Hoppa över detta. Det här är gratis i Visby eller Tallinn.

Efter den turistupplevelsen gick vi genom Slottsparken till sommarpalatset Belvedere, en renässanspärla som Ferdinand I skänkte till sin gemål Anna, som dock gick och dog före det blev klart. Vi tittade mest på det hela från utsidan, för det var dags att återvända hemåt.

Prags snyggaste bil

Den står normalt parkerad utanför musikmuseet, längs min väg till och från jobbet, så jag har sett den i nästan två år nu. Den rullar vinter som sommar och är i mina ögon i gott originalskick. Den är häftigare än alla Skodas gamla veteranbilar och röda sportbilar som fungerar som guidebilar, och den är svensk. Vi pratar om Prags snyggaste bil: en gul Volvo P1800 ES.

På fredagen stod den parkerad vid Manesuvbron, nära Rudolfinum, så det gavs tillfälle att syna och plåta den lite närmare. Tyvärr dök aldrig ägaren upp. Det hade varit roligt att få veta lite mer om bilen, dess skick och vad i hela friden fört den hit. Volvo pre-1990 är inte vanliga här, och en 1800 ES ser man ju inte ofta ens i Sverige. Såvitt jag läst mig till tillverkades bara 8.077 exemplar (1971-1973).

En pall till tyska galleriet

Bara några dagar återstår och dagarna går till stor del ut på att slänga allt som slängas kan, samt till att säga nej till alla nya inköp. Inga skivor, definitivt inga böcker, inte ens en minifingerborg av sockervadd. Några obligatoriska souvenirer ska det dock bli, som jag nämnt tidigare.

Och på den fronten har det hänt litegrann. För det första samlade vi ihop alla kapocnics vi hittade, la dem i en stor ask och gick till Kubista för att inhandla den berömda pallen i rondokubism. Otroligt snygg, om jag får säga det själv. Pallen är gjord efter ett original från en villa anno 1924, och tillverkas nu i starkt begränsad upplaga. Massivt trä, väger ett ton. Den finns i några olika färgkombinationer och vi satsade på den dyrt fyrfärgade: vit i grunden, brun sits och röda och gula detaljer på sidorna. Vi kan förstås inte ta med oss den själva, så vi fick investera lite i frakten till Göteborg, där en kollega till M-L ska hämta upp den. Det kostade ärligt talat inte mycket, drygt CZK 1800.

Sedan var det det där med konsten, och det löste sig också. En dag när jag strosade lagom planlöst i våra kvarter stod det en grupp ungdomar på det mindre torget. De hade radat upp enkla bilder av den moderna kontorsbyggnaden här i Andél, och en skäggig man ledde diskussionen om hur de skiljde sig åt. Det visade sig vara en grupp blivande arkitekter från Tyskland, som var i Prag för att studera. "Perfekt", tänkte jag. "Jag köper den bästa av bilderna som minne från våra kvarter."

Men den bästa bilden var förstås målad av arkitekturprofessorn själv, och han hade inga planer på att sälja till någon svensk lycksökare. Inte förrän jag mejlade honom, vill säga, och han gick med på att skicka bilden mot en grabbnäve euro. Med rätt inramning blir den ett bra minne att hänga på väggen, främst på grund av det lokala motivet men det är ju också en lite rolig historia. Jag menar, de flesta har en anonymt massproducerad akvarell av Karlsbron med sig hem.

Återstår Pragbok. Lätt att köpa, tung att bära.

Något av en ökenvandring

Sommarhettan slog till ordentligt på söndagen, så vart tar man vägen? Ja, någonstans med skugga och vatten och lite skön natur, låter ju som en bra idé. Botaniska trädgårdens växthus med specialutställning av kaktusar? Jajamensan!

Det var förstås outhärdligt varmt därinne, men när det var tydligt över 30 grader varmt utomhus gtjorde det inte så stor skillnad. Inte värre än att jag köpte mig en het kopp espresso, i alla fall. De små kaktusarna var söta värre, likaledes de gigantiska kaktusarna. Men vi köpte inget. Det är nog med onödiga prylar att packa ner som det är.

Efter botaniska tog vi en promenad uppåt (pust) till Namesti Miru för lite mat och en kall tiogradig Bernhard på en uteservering i närheten av den vackra teatern (bild). Vi klättrade sedan vidare på de sju kullarna och hamnade både här och där innan hettan tagit musten ur oss ordentligt. Tur att man alltid kan ta en trick hem, nu blev det tian direkt till Andél och en lägenhet med 26 graders värme.

På kvällen återvände jag till scenen för dagens brott, nämligen Vinohrady och parken Riegrovy sady, som inte bara stoltserar med fina grönområden och en storslagen utsikt, utan även en ölträdgård av klass. Storbildsskärmar har de också, och lägg till fotbolls-EM, Italien-Spanien och du har en vinnare. Det drog ju ut på tiden, men vid midnatt var det fortfarande varmt och trevligt. 4-2 till matadorerna efter straffar. Najs.

Midsommarmingel i förtid

I år satsade de nordiska och baltiska ländernas ambassader på ett gemensamt midsommarfirande lite i förtid. Tanken var att det skulle vara lättare att locka dignitärer till en enda dag, snarare än om alla hade sin egen mottagning. Tricket verkar ha lyckats, för det var mycket folk på Kampa Museums vackra gård på onsdagen.

Museet ligger precis vid floden i parkområdet som alltså kallas Kampa, och utsikten från terrassen och det lilla tornet är mycket vacker. Klassiska turistvyer, men med ett litet nytt perspektiv. Konsten på väggarna är ganska typisk för tjeckisk modern konst, vilket inte alltid är i min smak men det finns ju undantag. De stora gubbarna Kupka och Gutfreund är värda alla besök i världen.

Efter minglet bar det hem till T och A för hämtpizza (det var lite snålt med kanapéer), Bridgeblandning och Sveriges sämsta match sedan EM 2000.

Souvenirvånda

Med två veckor kvar på sejouren i Prag är det dags att fundera lite på vad man ska ta med sig hem förutom 108 kilo skor, kläder, böcker och allsköns prylar man samlar på sig i ett hem. Souvenirer, alltså. Något krimskrams i maskinproducerat glas blir det förstås inte, inga "Czech me out"-kepsar, inga ryska dockor, inga ölmuggar, inga Kafka-tröjor och ingen hötorgskonst från Karlsbron heller.

Men det ska väl bli en obligatorisk fotobok från staden plus något mer substantiellt. Dyrt, med andra ord. Just nu står valet mellan en pall i rondokubism (eller nästan vad som helst från Kubista), en replika av en jugendvas och någon bättre konst, helst från våra kvarter. Det sistnämnda har vi nästan övergett, men man vet ju aldrig vad man råkar springa på.

Det får inte vara för dyrt, men eftersom det är tänkt att vara någonting ordentligt får man vara beredd på att det kostar också. Det får inte väga för mycket eftersom vi ska flyga hem, eller så ska det paradoxalt nog vara så otympligt att det ändå måste skickas separat. Det får inte vara för traditionellt och allmängiltigt, för då påminner det inte någonting om just vår vistelse. Till sist: det får under inga omständigheter inköpas runt Vaclavplatsen.

Från Tallinn har jag en oljemålning med motiv från gatan där jag både arbetade och bodde. Det är svårslaget, har jag funnit, men någon sådan tur tror jag inte på här. Man kanske skulle ha bott på Karlsbron och jobbat i astronomiska uret istället.

Förresten har jag redan en Gambrinus-handduk och en tjeckisk fotbollströja. Både billigt och lättpackat.

En natt på museerna

I lördags var det åter dags för Pražská muzejní noc, dvs museinatten då Prags museum håller nattöppet med gratis inträde och kollektiv skytteltrafik. Nu har vi ju sett det mesta redan, men ett par-tre grejer tänkte vi trösta oss med efter 1-2 mot Spanien i 92:a.

Först gick vi kullerstensgatorna upp till borgområdet och Schwarzenberg-palatset som visar skulpturer, målningar och annat smått och gott under temat "barock i Böhmen", vilket sannerligen är ett stort paraply att trängas under. Efter tio minuter i kö kom vi in i renässanhuset med sin speciella strukturfasad och kunde trängas med andra gratisshoppare. Det var lite för fullt, om jag ska vara ärlig, och i en sal gick larmet ständigt, förmodligen när besökare gick för nära någon dyrgrip från 1621. Måleriet från Rudolf II:s period var nog höjdpunkten, men den sanslöst stora träskulpturen av den korsfäste Jesus minns man också.

Efter en läskeblask och 10 minuter Grekland-Ryssland på U Maleho Glena gick färden till musikmuseet, en del av Nationalmuseum. Jag har tidigare nobbat det här stället trots att det ligger längs min vardagsrutt och trots att jag ju är intresserad av ämnet, helt enkelt för att det kostar skjortan utan uppenbar anledning. Det är 47 fioler här och 64 tubor där, 18 dragspel där och 59 lutor där. Plus 1052 instrument som fömodligen dog ut strax efter dinosaurierna. Det mesta är saker man får se men inte röra (det mest crazy inslaget är att man får lyssna i lurar). Alltså inget höjdarmuseum, om det inte vore för LOKALEN. Det är en gammal katolsk kyrka ombyggd i omgångar till postkontor, poliskvarter och nu alltså museum. Helt fantastiskt atrium. Måste ses. Kosta vad det kosta vill. (Gratis bild här.)

Sist hade vi valt konstmuseet på Kampa som vi bara delvis gjort tidigare. Det gäller dessvärre fortfarande eftersom kön var lång och långsam. Istället hoppade vi in i delen för tillfälliga utställningar som vi besökt tidigare, och som just vid det här klockslaget bjöd på livemusik bland konstverken. Det var Kladno-bandet Zrni som spelade. De var riktigt rackarns bra, någonstans i den alternativa mjukpopgenre som t.ex. svenska Loney, dear tillhör. Vi satt kvar tills det var dags att satsa på sista tricken hem.

Länkar: PMN, Schwarzenberg Palac, České muzeum hudby, Museum Kampa, Zrni.

Djur på längden och tvären

Med M-L:s syster och framför allt systerdotter på besök finns alla möjligheter att göra lite barnsliga saker som inte prickats av tidigare. På onsdagen gjorde vi t.ex. den stora djurturen med besök på såväl Prags zoo som akvariet Mořský svět, havets värld.

För att börja med det sistnämnda kan man först konstatera att entréavgiften på 240 kc gör det till ett av de dyrare ställena i stan, och i typisk tjeckisk stil är grupprabatterna inte speciellt lönande heller. Men det är definitivt ett trevligt stopp med en del stora och vackra havsmiljöer och så en lång rad mindre akvarium med exotiska fiskar i allsköns färger. Hajar, rockor och muränor är förstås mest uppseendeväckande, men de mindre gynnarna vinner ofta charmpoängen. Ett minus utdelas för avsaknaden av information på engelska. Tur att mitt latin är så bra.

Akvariet finns på mässområdet, om du skulle ha vägarna förbi, och hemsidan (i engelsk version!) hittar du här.

Efter vattenvärlden promenerade vi norrut genom parken, som möjligen heter Stromovka, till Troja och närmare bestämt Prags zoo. Jag är allmänt skeptisk till djurparker och speciellt till dem som ligger i huvudstäder som något sorts charmigt inslag, men jag kan säga på en gång att det här stället får godkänt.

Någon enstaka gång får man förstås känslan att det är lite för trångt och att en del djur ser rätt uttråkade ut, men i det stora hela verkar det fint. Och det är väldigt stort - planera för en heldag. Både mat och fika köper man enkelt på området, dessutom till mycket rimliga priser även med Pragmått mätt.

Vi följde lite planlöst de asfalterade gångarna runt området och hälsade på i de olika specialpaviljongerna (t.ex. afrikanska småkryp, reptiler, indonesisk djungel, katter, krokodiler, flygfän), noterade att en del djur nog var borta på arbetslunch och att de flesta andra redan hade ätit och därför låg och trynade mitt på blanka eftermiddagen. "De sover", var den lilla människans vanligaste replik. Bäst på att sova var jordsvinen och gorillorna, som verkade stå ut med vilken liggposition som helst.

En del djur är väldigt stora när man kommer nära. Tigrarna, lejonen och isbjörnarna, till exempel. Hej och hå. Farligast av allt kändes dock linbanan som kopplar ihop den övre delen med den undre. Den måste lämplig myndighet komma och kika på innan någon besökare blir kattmat.

Bra hemsida med webbkameror, bilder och artiklar här. Missa för all del inte berättelsen om vad som hände när djurparken översvämmades 2002. Och till sist: Forbes rankar Prags zoo som det sjunde i världen!