La Fanciulla del West på nationalscenen

Det finns tre huvudsakliga scener för klassisk musik i Prag: Nationalteatern, Statsoperan och Ständernas teater. Den sistnämnda är berömd för sin koppling till Mozart, som själv dirigerade uruppförandet av Don Giovanni där. Dessutom använde Milos Forman teatern till konsertscenerna i sin succéfilm Amadeus.

Vi ska väl försöka bocka av scenerna en efter en, och vi började i söndags med Nationalteatern, Národní divadlo. Det är en praktfull pjäs vid floden, vilket dock inte hjälpte när den brann ner 1881. Men den byggdes upp igen efter bara två år, annars hade vi nog inte gått dit.

För 500 kc (dela med 3 för svenska kronor) fick man hursomhelst en plats i en loge för fyra på andra balkong, vilket var bra platser. Skådespelet i fråga var Puccinis uppföljare till Madame Butterfly, vilket ju alla vet är La Fanciulla del West. Vad den heter på svenska undflyr mig men engelsmännen kallar den The Girl of the Golden West, vilket anspelar på att handlingen utespelar sig bland guldgrävare i Kalifornien under 1800-talets guldrush.

Det är bovar och banditer, en och annan pösmunk och så en sjuhelsikes tjej - Minnie - mitt i alltihop. Kanske inte den mest sofistikerade storyn jag sett, men alla fyra i sällskapet tyckte att det var en underhållande föreställning med pampig musik, en del överraskningar och snygg dekor. Slutet är dumt, dock. Läs det eventuellt här.

Dubbla examina

Sådärja, då har ytterligare två magistrar lämnat byggnaden. Det har alltså varit statsexamen igen och vid det här tillfället var det två studenter från femte och sista årskursen som framgångsrikt försvarade examensarbeten och visade upp färdigheter i språket och litteraturen såväl skriftligt som muntligt. Det ska sägas att det muntliga förhöret var tufft för båda två, men sammantaget blev båda godkända med betygen 2 respektive 3 (av 5, där 1 är bäst och 4 underkänt).

Ytterligare en svenskstuderande har examinerats, dock inte i statsexamen utan i det som förkortas PZ och kan liknas vid en fil. kand., dock med den lilla skillnaden att studenten inte får ut något som helst betyg som tack för besväret. Man kan säga att den här examen, som ligger halvvägs i utbildningen, helt enkelt är en kontrollstation. Om du klarar den händer inget speciellt, men klarar du den inte måste du hoppa av. Adjö, och tack för de här (bortkastade) åren!

Trogna läsare vet redan hur examinationen går till eftersom jag beskrev det vid förra terminens slut. Andra kan läsa om det nu under etiketten "arbete" i högerspalten.

Studentexamen på Masaryk-gymnasiet

Självklart har man studentexamen i det tjeckiska gymnasiet. Jag och min kollega var bjudna till Masaryk-gymnasiet i Prag där det till och med går att gå upp i Svenska, vilket tre elever gjorde.

För oss på universitetet är det förstås väldigt bra om det finns möjlighet att studera svenska redan på gymnasiet eftersom det kan leda till högre kvalitet på våra kurser, om de väljer att fortsätta med studierna på akademisk nivå. Tyvärr kunde dock inte svenskläraren säga att Svenska skulle fortsätta vara ett valbart ämne. Det hänger på intresse, möjligheten att hitta lärare, pengar, prioriteringar.

Själva examinationen liknade den jag varit med om på GAG i Tallinn. Nervösa elever fick sitta framför en liten kommission, där en huvudlärare ledde förhöret. Språkeleverna fick lyssna på en text och svara på frågor, berätta lite kring ett slumpartat valt ämne samt vara beredda på att prata lite om framtiden. Ingenting svårt, men förstås nervöst. De gavs sedan betyg från 1-5, där 1 är bäst och 5 underkänt - samma som på universitetet, för övrigt.

Gymnasiet i Tjeckien är fyra år långt, medan grundskolan är nio år som i Sverige. Redan i mellanstadiet finns möjlighet att kvala in till sk lyceum, som inte har någon motsvarighet i Sverige men som kanske kan kallas ett avancerat spår. Vidare kan nämnas att yrkesskolor är skiljda från det teoretiska gymnasiet, så här går man helt olika utbildningar beroende på vägval.

Tidig sommartorka på Sextons redaktion

De har bytt ut sopkärlen i vårt soprum. Efter en tids kaos med mycket sopor och lite kärl, har de ansvariga beslutat om åtgärder: ännu färre kärl, och mindre, samt en hänvisning till sopsorteringen på en annan gata 250 meter bort. Det här skulle inte Al Gore tycka om. Faktum är att Al inte skulle vara så imponerad alls av Tjeckiens återvinningssystem. Här kan man inte ens lämna tillbaka aluminiumburkar, och Batte Batterisamlare lyser helt med sin frånvaro

Prague Writers' Festival närmar sig. Det är en tillställning som under nytt tema för varje år gästas av föreläsare och författare som delar med sig av kunskaper och autografer. Årets tema är dadaismen, så det kan bli lite klurigt. Programmet är dock intressant och jag ska försöka besöka ett och annat seminarier samt kanske även sno åt mig en signerad Gary Snyder. Sverige representeras av professor Tom Sandqvist, som är expert på området och ska moderera olika samtal, och jag är bjuden på ambassadens mottagning för honom dagen före festivalen början. Till festivalens hemsida här.

Annars har det varit lite studentrock: en student lurade oss till hans spelning på Velvet i lördags kväll och i morgon, måndag, är det dags för student nr två att traktera elektrifierade och förstärka instrument, den här gången på 007.

Och på onsdag är det matchernas match igen: Milan-Liverpool i Champions League-final för andra gången på tre år. För två år sedan vände Liverpool 0-3 till 3-3 på elva minuter och vann sedan på straffar. Det kan väl inte hända igen, men man får väl hoppas att det händer någonting i alla fall.

Mick Harvey, Lucerna Music Club 10 maj

Vi trodde att vi skulle till Lucernas stora sal, som är en riktigt snajdig historia där det dansas bal och äts supéer, men det blev till att ta trapporna ned i en källare med kladdigt golv, mörka väggar och slitna möbler. Lite som när vi var på The Church för en tid sedan, men med hundratals människor itsället för tiotals.

Mick Harvey är ju gitarristen från (Nick Caves) The Bad Seeds som skriver en hel del filmmusik och dessutom spelat in ett par egna plattor med eget och andras material. Det är ganska traditionell rock i samma stil som Nick Lowe eller gamla amerikanska countryrockhjältar som Hank Williams. Inte helt och hållet min grej, men tillräckligt intressant för en kväll på stan.

Det började lite småstappligt, men som andra spår kom The Triffids "Everything Fixed is Killed", och sånt tycker vi ju om. Tyvärr stapplade det snart igen och Harveys tålamod verkade snålt tilltaget. Allt var liksom fel - ljudet, strängarna, ljuset, vissa i publiken - och sådant smittar ju av sig. Jag och M-L som inte var hundraprocentiga fans från början hade behövt socker snarare än salt.

Helt dåligt var det dock inte. Bandet med ett par andra Seeds - Thomas Wyndley, James Johnson - och Rosie Westbrook på ståbas var riktigt tryggt, och t.ex. "Planetarium" satt som en sportmössa. Men det var ändå rätt skönt när det var dags att ta sista spårvagnen hem.

Nästa gång blir det opera: Puccinis La Fanciulla del West på Nationalteatern den 27 maj. Om den vet vi inte jättemycket, men cd:n från Deutsche Grammophon har inhandlats. Placido!

I lågor

Det inträffar hemska saker varje dag, man läser om det och bläddrar vidare. Men när det plötsligt händer någonstans nära blir det genast mycket påtagligare och hemskare. Igår omkom en man och hans lilla barn när deras lägenhet i Hallsberg brann, och - som en parentes i sammanhanget - samtidigt förstördes min gamla lägenhet i samma brand.

Min första lägenhet låg på Esplanaden 9A i Hallsberg. Strängt taget ligger den väl där fortfarande, även om den förefaller vara helt utbränd på de bilder jag har sett. Läs vidare och titta på webb-tv på Nerikes Allehandas hemsida här.

Våra tankar går till de omkomnas anhöriga och vänner.

Den judiska turen i Josefov

Så har man då börjat plocka de kvarvarande obligatorierna, ett efter ett. Efter Petrin, Obneci Dum och mässan följde så den judiska turen med inte mindre än åtta olika stopp för inte mindre än 470 kc. Men det är ju faktiskt inte mer än 20 svenska kronor per anhalt, och det var det värt.

Rutinerat nog stod vi och hängde på låset klockan 09:00 när portarna öppnade till den gamla judiska kyrkogården i de judiska kvarteren av Prag, Josefov. Det här är nämligen ett av de stora turistmåstena, och i maj månad är till och med de små attraktionerna välbesökta. Men vi kunde alltså i lugn och ro ströva bland de gamla stenarna och begrunda mängden av Förintelsens offer vars namn är skrivna på Pinkassynagogans väggar.

Sedan hamnar man mer eller mindre utan aktivt val i Klausensynagogan och den närliggande ceremonihallen. Här fokuseras på olika delar av det judiska året samt de olika ceremonierna. I Maiselsynagogan fokuseras så mer på den judiska befolkningen i Böhmen och Mähren. Det är vackra byggnader, även om jag kunde tycka att utställningarna ibland överlappade varandra lite mycket. Men man tar en kopp kaffe på Sirokagatan, och så känns det bättre igen.

Gamla nya synagogan (bilden), som den faktiskt heter, är gammal som gatan den ligger på. Vi pratar 1200-tal och gotik och platsen som Rabbi Löw (1520-1609) predikade på. Löw var han som enligt legenden skapade Golem, en lergubbe som fick liv när Rabbi Löw la en helig formel (eller sten eller oblat, det är lite olika bud) i munnen på honom. Golem löpte dessvärre amok - jmf Frankensteins monster - och Löw tvangs plocka stenen ur munnen på skapelsen och gömma den bland takbjälkarna.

Till sist bar det av till Spanska synagogan och Robert Guttmann-galleriet. Den här synagogan är sannerligen lite speciell i jämförelse med de andra - mörkt, grönt, moriskt - och innehåller dessutom en utställning om judarna i Josefov som avviker från det man tidigare sett under vandringen. Bra! Galleriet är också bra men inte så lite deprimerande. Här berättas historien om Förintelsen av dem som var med, vilket gör att man kanske ska ta det här museet någonstans mitt i turen.

Det judiska museet ansvarar för alla attraktioner utom Gamla nya synagogan. Den sistnämnda kostar 200 kc, allt annat får man för 290 på en biljett. Köp allt på en gång och du sparar 20 kc! En bra sak är att man kan köpa biljetter vid alla museerna, så man kan börja var man vill. Läs vidare på deras hemsida här. En bra Wikipedia-artikel om Gamla nya synagogan här.

Lapidarium, en glömd ädelsten

Det är många som ojat över de vackra skulpturena på Karlsbron och borgen och på många andra ställen, trots att de ofta är på behörigt avstånd och trots att de ofta är kopior. På stans Lapidarium kan man däremot skåda originalen och komma dem riktigt nära. Utan att trängas med en miljon andra besökare.

Lapidariet ligger på mässområdet, vilket gör det lämpat för ett besök när man ska åt det hållet, vilket man emellanåt ska. Entréavgiften är klart överkomlig - vi gick in som familj för 80 kc - och samlingarna intressanta och lättöverskådliga. Det rör sig framåt i kronologisk ordning, och i varje sal finns det beskrivningar på diverse språk. I början förstår man kanske inte allt av de mycket gamla resterna, men snart känner man igen sig.

Mest slående är måhända storleken på många av statyerna. Är kopiorna verkligen lika stora? undrar man när man blickar upp på de enorma figurerna man känner igen från Karlsbron eller Loreta eller Pragborgen eller något annat palats. Ibland känns det tveksamt.

Förutom att skåda originalen är det bra att få en chans att se saker som försvunnit helt och hållet från gatubilden: privata samlingar, monument som plockats bort när de blivit politiskt inkorrekta, statyer som fallit offer för folkets vrede. Det sistnämnda drabbade till exempel den vackra Mariakolonn som stod på Gamla stans torg, tills nationalister rev ner den i samband med självständighetens införande 1918. Kolonnen var en katolsk symbol och därmed en symbol för den gamla övermakten. Idag står reformatorn Jan Hus ensam på torget.

Lapidarium betyder ungefär 'som har med sten att göra' (lat. lapis, 'sten'). I DN hittade jag det här stycket ur Ryszard Kapuscinskis flervolymsverk med samma namn:

Lapidarium är ett ställe (ett torg i en stad, borggården i ett slott, pation på ett museum), där man lägger samman upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.

Kanske har de blivit kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så utväxt, så ofantlig och svår att omfatta och ordna, strävar allting mot en sorts collage, mot en lös samling av fragment, någonting åt lapidariehållet.

Bokmässa på mässområdet

Jag har aldrig varit på bok- och biblioteksmässan i Göteborg, men nu har jag i alla fall varit på motsvarigheten i Prag. Böckerna kunde jag inte läsa och seminarierna verkade sådär (mest känd var Wilbur Smith) men huset från världsutställningen 1891 var prima. Som om man inte fått nog av jugend än.

Huvudbyggnaden på området är det stora industripalatset, som är lite roligare än det låter. Det är en stor jugendbyggnad med ett imponerande mittparti som bildar en pampig entré, och förstås också utgör ett landmärke för analkande besökare. Inuti är det mycket målat glas i känd stil, höga fönstervalv och så de trista montrarna från dags dato.

Området i stort känns lite nedgånget men det finns ett gäng vackra byggnader med potential, och ett antal attraktioner för pragborna: Lapidariet, Marinmuseet, den märkliga Krizik-fontänen och ett tivoli. Lapidariet besökte vi, mer om det senare.

Läs mer om området här och här.

En tur i Obecni dum

På torsdagen var det dags att till slut ta en titt på insidan av Obecni dum, jugendpjäsen som lyser som en sol intill Krutporten vid Gamla stans kant. Utsidan har jag beundrar flera gånger men det krävdes celebert turistbesök för att ta tag i det där med en guidad tur.

Mor och jag tänkte ta turen kl 14, men fick veta att den var slutsåld. Smidigt nog hade de satt in en extratur kl 15:10, så vi hoppade på den tillsammans med 33 andra utsocknes, mestadels japaner och italienare. Vi började med den stora konsertsalen - Smetanasalen - och vandrade sedan genom serier av salar, den ena mer praktfull än den andra. Helt klart värt pengarna!

Obecni dum hyser förvisso restauranger och barer men är i första hand en byggnad för konserter, utställningar, konferenser och andra kulturella evenemang. Det är ett hus som byggts för att stärka den nationella självkänslan och som därför är rikligt smyckat med symbolik och prakt av de bästa arkitekter och konstnärer som det unga Tjeckoslovakien kunde frambringa, t.ex. Alfonse Mucha.

De lär inte ha legat på latsidan för allt är mycket genomarbetat, främst i jugend men även med spår av art deco och empire. Till och med gallren till luftventilerna var riktiga konstverk.

Till OD:s hemsida här. Titta också i galleriet - jag kan ha hunnit ladda upp några av mina bilder där.