Lågt: Snapphanar och väderflickor

Efter några månader med dubbad tjeckisk, tysk och spansk (!) tv tänkte jag att det skulle bli trevligt att se på svensk tv på svenska under julen. Ni vet, den tid då SVT slår till med någonting monumentalt.

Nej, jag ska inte hänga på den aktuella debatten och gnälla på att de pratar skånska, eller något som ska vara skånska men som hela Sverige ändå ska förstå. Jag ska bara konstatera att Snapphanar var en tre timmar lång uppvisning av inkonsekvenser och idiotier, om än vackert bildsatta sådana.

I Tjeckien verkar de inhemska programmen väldans trista, men det är ju förstås bara en gissning jag gör efter att ha sett frisyrlösa gubbar i mörka skjortor och ännu mörkare och stormönstrade slipsar säga "tak ... tak ... tak" - tjeckiskans "well" - i en halv evighet. De bevisligen bra amerikanska serierna, som fantastiska House, är alla dubbade och ute ur leken. Filmer likaså. Fotboll går hyggligt bra att se på, men pausen ska du fly som pesten för då kommer skjortorna och slipsarna tillbaka. The horror, the horror ...

Reklamkanalen TV Nova tog till ett ovanligt lågt knep när den introducerade nakna väderflickor (se lätt censurerad bild), men de tiderna är förbi och lika bra är ju det. Det lokala tv-utbudet kommer jag nog helt enkelt inte att komma på god fot med. Det blir nog till att förlita sig på webb, PS2 och DVD även i fortsättningen.

Julmat: karpe diem

Det luktar fisk i stan. Det beror på att tjeckerna älskar att äta fisk på julen, vilket man skulle kunna se som märkligt med tanke på att Tjeckiens centraleuropeiska läge knappast gör dem till experter på havets delikatesser. Men floder har de, och dammar.

I dessa dammar föds det upp ofantliga mängder karp som får sätta livet till lite då och då under året, men främst i juletid. Då stänker blodet på gatorna när grova män förser tillika grova hemmafruar med nyklubbat julkrubb. Allt som oftast går fisken till en barnfamilj och då kan den få leva i familjens badkar någon vecka, men sedan är det kört även för den krabaten. Intas till den obligatoriska potatissalladen.

Annat julmums jag noterat är ett stort oblatliknande kex från Karlovy Vary (Karlsbad), en syltkaka i två lager (den köpta varianten kallas LHK - lata hemmafruars kaka) och en mjuk pepparkaka som jag känner igen som tyskens lebkuche. Helst ska den dekoreras med en kärvänlig hälsning till mamma, har jag förstått.

Pompa och ståt i Karolinum

På måndagen var det doktorspromovering i universitetets allra heligaste: Karolinum. Jag representerade Germanistika iförd något som Jan Hus glömt kvar i garderoben. Rektor var aningen snyggare i sin röda mantel, medan grundaren Karl IV var allra mest imposant.

Utan någon som helst repetition tågade vi in bakom regalierna och såg väldigt viktiga ut inför hela tjocka släkten och alla Böhmens blommor. Sedan satte vi oss för att lyssna på tal - det mesta på latin, förstås - och på studenternas ed. Sedan gratulerade vi de nyblivna doktorerna och tågade ut med bockningar till höger och vänster.

Karolinum är den äldsta bevarade delen av universitetet och dess sal är mycket vacker. Tyvärr stängd för det mesta, så det var kul att få se den på nära håll, och lite från ovan. Jag syns för övrigt trea från vänster bland de svartklädda representanterna.

Lucia gör stan

När stjärngossarna tar på sig sina strutar vet påminns man åter om att Lucia är en av de skummaste traditionerna vi firar, och just därför passar den förstås perfekt som exportvara. Vi firade Lucia på såväl Svenska ambassaden som på vår egen institution, och studenterna gjorde förstås succé.

Nio tärnor och tre gossar från årskurs 2 utgjorde vårt bidrag till upprätthållandet av svenska traditioner. Vi hade sjungit sångerna sedan i midsomras (kändes det som), så texterna satt som en sportmössa när det väl var dags att skrida genom residensets salar inför ett hundratal inbjudna gäster av olika nationalitet. Efter fyra sånger och värdigt utträde vankades varma applåder samt presenter från ambassadör Cathrine von Heidenstam. Alla poserade lättade och nöjda inför kamerorna.

Sedan bar det iväg till fakulteten och fortsatt lussande tillsammans med andra kamrater, studenter och lärare på institutionen. Vacker sång, tindrande ögon och ännu mer glögg. De mest hågade fortsatte firandet med några Budvar på stan medan andra började tänka på att det faktiskt var arbetsdag snart igen.

På bilden: Martin Liska, Jonas Thál, Ivo Graca; Lenka Kubesová, Lucie Pechová, Anna Anicková, Petra Hesová, Karolina Kousalová, Zaneta Pavlu, Ivona Kodonová, Alzbéta Pinosová.

Nick Cave, Praha kongresove centrum 30 september 2006

The Boatman’s Call får bara två låtar under konserten (amatörbilder här), men de omfamnar hela kvällen med den inledande ”West Country Girl” till den avslutande ”People Ain’t No Good”. Omfamnandet får se som en aning symboliskt, för just det albumet kan väl anses vara startskottet till den senare Nick Cave, som blivit ensam reflekterande ålderman istället för arg ung man framför The Bad Seeds, och allting speglas i dess ljus. Eller mörker. Och allting ekar dess ljud, eller tystnad.

Det är inte ofta rockkonserter vinner på sina tysta partier. Vanligen är de lugna låtarna enbart pausnummer i väntan på nästa explosion, något som kontrasterar, något som tillåter såväl publik som band att hämta andan och ladda batterierna. Men för den värdigt åldrande Nick Cave är det inte så, tvärtom är det bäst när det tyst och tremannabandet (med Martyn P Casey från mina gamla hjältar The Triffids på bas) bara varsamt fyller i bakom hans piano.

”God Is in the House” är ett bra exempel, man kunde höra en knappnål falla, och det var perfekt. En stilla ”People Ain’t No Good” var kvällens bästa stund, kanske tillsammans med ”Messiah Ward” och ”The Mercy Seat”, medan snabba ”Get Ready for Love” utgjorde en av pauserna. Så brukar det inte vara. Jag håller väl på att åldras.

Prags kongresscentrum visade sig för övrigt vara en typisk östhistoria med mycket trappor, stora öde ytor, mörka möbler och monumentala auditorium för välregisserade partikongresser. Det visade sig också vara svårt att hitta, åtminstone för oss som slog upp adressen via Expats.cz, en för övrigt mycket hjälpsam hemsida för utlänningar i Prag. Den skickade oss till Ziskov – helt fel del av staden såvida man inte ska vandra på kyrkogårdar – och dessutom på fel tunnelbanelinje, vilket höll på att sluta i ett stort antiklimax.

Men vi haffade en sunkig VW-buss med någon typ av taxiskylt på taket och låtsades att vi visste precis vart vi skulle och vad det skulle kosta. I själva verket visste vi bara en sak: man ska aldrig åka taxi om man inte har förbeställt, för då kostar det skjortan. Men det gick hur bra som helst och en del av taxirörelsens dåliga rykte är härmed upprättat. Some people are good.

Ny start för bloggen

Det är bra att planekonomins och monopolens dagar är över, men sämre att det inte alltid märks. Det inte okända bolaget O2 har lagt rabarber på det gamla statliga telefonmonopolet, men mest satsat på att byta skyltar. Alltså händer ingenting i serviceväg.

Vi har nu väntat i tre månader på att få vår fasta telefonlinje aktiverad, och sedan får vi säkert vänta tre månader till på att få internet. Så säger luttrade vänner. Under tiden får O2 förstås inga pengar av oss - alltid något - vilket ju får en att fundera över affärsstrategin.

Hursomhelst. Jag hade tänkt att återuppta bloggandet när vi fått resurser hemma, men nu ger jag upp den tanken och börjar småpeta lite från lämpliga caféer med gratis nät. Dock inte gratis Staro.