Asocial turism

Så är då våren här med sol och värme och turister. Det var för några veckor sedan som det på allvar började märkas att turistsäsongen var här, och nu kommer det att vara tjockt i stan ända till oktober.

När vi anlände till Prag sista augusti tyckte vi att det var tämligen olidligt att försöka lära känna vår nya hemstad på grund av alla turistgrupper som fyllde upp de smala gränderna, drog upp priserna till Londonklass och dessutom envisades med att besöka samma platser som vi gick till. "Det här gör vi när turistsäsongen är över", sa vi vid katedralen, vid Petrintornet, vid Loretaklostret, vid judiska kyrkogården osv. Men turistsäsong är det åtminstone nio månader om året och allt har vi inte hunit bocka av under mellantiden.

Karlsbron är en annan attraktion som man dagligdags försöker ta del av eftersom den inte bara är vacker utan även praktisk. Det är ju en bro, trots allt, mellan centrum där jag jobbar och västsidan där jag bor. Men nu är det slut på dagtida promenader där. Bron har blivit ett museum, en rastplats och förstås också en marknadsplats. Allt mycket förståeligt - hur många har inte dragit benen efter sig på berömda broar i Florens, Venedig, Budapest och London - men opraktiskt, och man tenderar att försöka undvika platser och människor, vilket ju bara måste vara fel.

En kamrat tog upp frågan vilken grupp turister som egentligen är till mest besvär för oss vanliga människor: de brittiska svensexorna eller horderna av italienska gymnasister. Jag röstar på italienarna, för de lotsas av sina lärare till exakt de vackra och viktiga platserna som jag tycker om att ströva omkring vid. Britterna hänger mest runt Vaclavplatsen där de dricker dyr öl, och Vaclavplatsen tillhör definitivt inte mina favoritstråk.

Snart är det påsk och sedan dröjer det inte länge förrän semestrarna kommer med de riktigt stora massorna. Men i oktober blir det ju lite lugnare igen.

Debut i Rudolfinum

Debuten i den vackra konsertsalen Rudolfinum är förstås något man kommer ihåg, även om insatsen begränsade sig till att vara publik. Men ändå. Trevligt var det.

Jag var som halvofficiell svensk i Prag inbjuden till en konsert i serien Prague Premieres, som under en vecka uppmärksammar samtida klassisk musik från Tjeckien samt de sex nordiska länderna. Söndagen bjöd på verk av Mika Pelo (Sve), Petr Kotík (Tje), Örjan Matre (Nor) och Kaija Saariaho (Fin), medan bl.a. den kanske något mer namnkunniga Karin Rehnqvist uppförs på måndagen.

Att recensera samtida klassisk musik är inget jag tänker ge mig in på, men som en överintellektuell kulturkofta uttryckte sig efteråt: "I'm brought up with rock'n'roll lyrics". Precis.

De mer bevandrade uttryckte lite skepsis över framförandet och Mika Pelo sa diplomatiskt med sushin i hand att orkestern hade behövt lite mer tid, men överlag verkade ändå alla tycka att det var ett gott arrangemang. Och isländska konsulatet hade onekligen fixat utmärkt mingelmat.

Till konsertseriens hemsida här.

Filmfest i musikens tecken

Filmfestivalen Febio är en riktigt stor historia med ett par hundra filmer på flera biografer i Prag, och även på andra orter, i över en vecka. Sverige har ingen central plats i utbudet men finns ändå med på ett hörn med Bombay Dreams (här omdöpt till Bombay Calling), Det sjunde inseglet ( eller "ingelset", som det står i programmet), en radda popvideor med The Knife samt Keillers park som deltar i gayklassen.

Jag har köpt osedvanligt billiga plåtar till följande okommersiella sextett:

Mannen utan öde (Ungern 2005), dvs filmatiseringen av nobelpristagaren Kertész huvudverk, och som det inte räckte har den musik av den nyss oscarsbelönade Ennio Morricone. Dramatiska men subtila stråkar att vänta, liksom en viss röra då den ska vara textad på tre språk.

Everyone Stares: The Police Inside Out (Storbritannien/USA 2006) är förstås en dokumentär om nyaktuella The Police, filmat av trummisen Stewart Copeland under turnérandets gång. Om titeln är någonting att gå på borde det handla om turnén med mitt favoritalbum Regatta de blanc från det osannolikt goda musikåret 1979, men det kan förstås vara bredare än så. Grym musik och virriga super 8-bilder är väl vad detta kommer att ge.

Hartia va fi albastra (Rumänien 2006) har till skillnad från Police-filmen en titel som inte säger mig ett smack, men den lär enligt förhandsinformationen skildra revolutionen 1989 från ett jordnära perspektiv, och nyss återkommen från Bukarest låter ju det intressant. Det är inte en dokumentär, utan en "dokumentärliknande rekonstruktion baserad på en verklig händelse", vad nu det innebär. Intressant, hursomhelst.

Musiktemat håller i sig med Silent Shout (Sverige 2006) som helt enkelt består av 11 musikvideor med Grammisvinnarna The Knife från vårt alldeles egna avlånga land. De gör inte bara suggestiv electronicapop, utan är även visuellt drivna, så jag tror det här kan bli kul. Smakprov här.

Sedan blir det mer musik med Bostons bästa indieband: Pixies. Ni vet, gruppen som uppfann grungen redan på 1980-talet och varit en stor influens för Nirvana, David Bowie m.fl. Deras film (USA 2006) dokumenterar den lyckade återföreningen för ett par år sedan och bär den mycket deskriptiva titeln Loudquietloud, för det är ju så receptet låter. Se videon till "Debaser" här. Just det, låten som gav namnet till klubben.

Mer musik, för har man sett den hysteriskt roliga 24 Hour Party People med Steve Coogan ett dussin gånger bara måste man ju se dokumentären om Factory Records, skivbolaget i Manchester som slängde bort pengar lika snabbt som det släppte från sig strålande musik i fantastiska omslag. Det torde bli en del toner från Joy Division, Happy Mondays och New Order, högklassiga omslag av Peter Saville och en och annan oneliner från Tony Wilson. Filmen heter Shadowplayers (Storbritannien 2006) och kommer säkert inte att visas på en bio nära dig.

Läs även M-L:s blogg på temat här.

Charta 77 fyller 30

När Helsingforsavtalet 1975 bekräftade den politiska kartan efter andra världskriget skrev parterna samtidigt under på att de mänskliga rättigheterna skulle respekteras, oavsett nation och ideologi. Sovjets Brezjnev och Tjeckoslovakiens Husak tillhörde dem som inte såg detta som annat än ett spel för kulisserna, men de fick fel.

I Tjeckoslovakien användes paragrafen snart för kampen för frihet, den första egentliga protesten sedan Pragvåren 1968. I januari 1977 publicerade en grupp dissidenter, bl.a. dramatikern Václav Havel och filosofen Jan Patocka, ett dokument kallat Charta 77 efter britternas frihetsbrev Magna Charta (1215). Dokumentet författades efter att medlemmarna i ett Zappa-influerat rockband kallat The Plastic People of the Universe blivit dömda för "subversion", och undertecknarna påpekade att Helsingforsavtalet inte upprättahålldes. Uppropet blev förstås inte publicerat i Tjeckoslovakien, men efter lyckosamt smugglande basunerades det ut av såväl Le Monde som The Times.

Regimens motdrag blev att samla ihop alla kulturkoftor med partibok de kunde hitta och få dem att baktala sina intellektuella kollegor samt att skriva på en anti-charta inför kamerorna. Mången artist fick ångra detta efter 1989, men exempelvis Karel Gott smörar vidare på estraderna som om inget har hänt. Mer brutala åtgärder vidtogs förstås också, exempelvis fick Havel sitta i fängelse i mer än fyra år och Patocka dog under ett tio timmar långt förhör med säkerhetspolisen.

Charta 77 blev aldrig någon stor massrörelse och totalt samlade uppropet bara 1900 namn (och många av dem kom till vid Sammetsrevolutionen 1989 när det var tämligen riskfritt att säga vad man ville). Dess betydelse är dock svår att överskatta och därför är jubileet på sina håll ordentligt uppmärksammat, t.ex. på mitt universitet som på fredag ställer in alla föreläsningar för att studenterna ska kunna besöka jubileumsseminarierna.

Källa: Englund - The Czechs in a Nutshell. Se även den engelska Wikipedia-artikeln här.

Iakttaget i Balkans Paris

Man betalar med plast. Inte för att Rumänien infört den kontantlösa ekonomin eller för att kreditkorten är brett accepterade, utan eftersom sedlarna är av plast ... typ. Med titthål. Lär vara omöjliga att kopiera, för då smälter de.

Taxichaffisarna är inte helt att lita på. 50 lei (1 leu = ung. 3 skr) blir snabbt 50 euro som snabbt blir 70 lei - vilket ändå är långt över de 30 lei man ytterst tveksamt accepterat från början. Jag tog bussen från flygplatsen: 5 lei, inget tjafs.

Staden är stor och monumental. Massor av breda boulevarder, paradgator, torg och palats. När jag kom med bussen från flyget kröp trafiken inledningsvis men ju närmare centrum vi kom, desto mer kunde vi gasa på. Inte riktigt vad man är van vid.

Det där gigantiska monumentala superabsurda kommunistbygget jag sett på bilder och även såg från flygbussen på väg in till stan, var inte alls det ökända palatset/parlamentet. Det var bara ett fjuttigt presscentrum. Palatset var sju resor värre. Totalt vansinne spritt på 12 våningar över mark och lika många under, 3100 rum, 14 ton matta i största samlingssalen. En sjättedel av Bukarest revs 1984 för att ge plats åt kolossen, som för övrigt drar lika mycket el på fyra timmar som resten av huvudstaden med över 2 miljoner invånare gör av med på ett helt dygn.

Pentagon är större.

Arkitekturen är fantastisk, vilket gäller även många av de kommunistiska skrytbyggena. Det behövs dock lite kosing för att fixa till husen och närma sig till exempel Prag i skönhet. Bukarest ger fortfarande ett lite smutsigt och grått intryck.

Någon tjänar grova pengar på elkalblar och telefontråd. Kablarna hänger som futuristiska skatbon från varenda stolpe, och om någon stackare skulle falla ur ett flygplan över centrala Bukarest kommer denne att landa mjukt i ett svart nät av kablar. Som på cirkus.

Språket är inte precis simpelt men kändes ändå snällare än det slaviska språket jag tampas med. Om jag inte vore språkvetare med krav på viss exakthet hade jag sagt att det låter som en blandning av italienska och finska. Vackert, lite overkligt.

Ficktjuvar.

Hundar.

Statyer.

Strålande sol.

Vad lektorerna gjorde i Rumänien

Lektorskonferensen i Bukarest blev lyckad. Det är för all del alltid givande att träffa bekanta och obekanta kollegor samt chefen från Stockholm, men det ska ju bli något gjort också. Och det tycker jag att det blev.

Huvudföreläsare var som jag berättat Lars Wolf, Örebro, som skrivit mycket om lyrik i klassrummet. Det blev både teori och praktik om ämnet, och tillfälle att anknyta till erfarenheter från olika håll. Wolfs käpphäst är att koppla till den läsarstyrda litteraturläsningen, som till skillnad från t.ex. nykritiken även inbegriper den faktiska läsaren, så det blev en del resonerande kring vilken betydelse det får för undervisningen. Tämligen matnyttigt, således.

Författaren Aris Fioretos dök upp mellan ett åligande hos sitt rumänska förlag och flyget hem, och berättade om sina böcker - främst om de som komma skall. Jag kände inte till honom sedan tidigare, men det var definitivt en intressant dryg timme vi fick. Uppläsningar ur böcker man aldrig själv tittat i är tämligen abstrakta upplevelser, men resonemangen och tankarna kring dem var bättre.

På kvällen var vi före middagen bjudna till ambassadör Mats Åberg som tog emot i residenset. Det blev långt intressantare än väntat eftersom han inte bara välkomnade oss till staden, utan också utförligt och på stående fot diskuterade samhällspolitiska frågor gällande regionen i väl över en timme. Mycket givande, och som sagt mer än vad som utlovats på förhand. Mer sånt!

Lektorernas egen tid ägnades mest en diskussion kring Svenska instititutets omorganisation och nya inriktning och vilken påverkan detta har på svenskundervisningen. Klart är att när nuvarande chefen, Ann-Charlotte Liman, slutar den 1 juni kommer det ingen ny förstärkning, vilket innebär att viss verksamhet helt enkelt inte hinns med. Sommarkurserna nämndes speciellt, till allas upprördhet.

Det råder fullständig enighet bland alla lektorer om att sommarkursernas betydelse för studenternas språkliga utveckling och för deras bild av Sverige inte kan överskattas. Tre veckor i Sverige är inte bara en effektiv språkkurs, utan även synnerligen välinvesterade reklampengar. Alla studenter som kommer hem efter en sådan (betald) resa är mycket goda ambassadörer för Sverige, och att varje år skapa några hundra nya sådana unga, ambitiösa och positiva ambassadörer är förstås genialt. Och dessutom billigare än många andra glassiga och tillfälliga marknadsföringsprojekt över världen.

SI ska enligt sin nya slogan sätta Sverige på kartan. Utmärkt, och det har utlandslektorer gjort sedan 1913. På den riktiga kartan, dessutom.

Melodifestivalen: tjeckerna satsar på gubbrock

Stopp! Först måste du läsa förhandstexten nedanför (eller här).

Den tjeckiska melodifestivalen hade urpremiär på lördagen, och vi traskade till mässan utan en aning om vad som komma skulle. Vi blev hursomhelst positivt överraskade av ett tämligen snyggt och rappt program med bra programledare och hyggliga artister. En del, i alla fall.

Vi intog ståplats eftersom det blir så när man är ute i sista minuten. Det fanns en liten läktare där smarta människor och vippare satt kungligt, och det är hur säkert som helst att vi ska sitta där nästa år. Att stå i 2,5 timmar är inte roligt ens med tjeckisk kvalitetspilsner i handen. Men underhållningen höll oss vakna. Programledaren Jiří Korn var käck, hans kvinnliga kamrat Kateřina Kristelová rapp och artisterna inte onödigt pratglada (ett tjeckiskt drag?). Vad de sa har jag förstås inte en aning om, men "Abba" hördes i alla fall flera gånger. Faktum är att hela tv-sändningen började med en flera minuter lång hyllning till nämnda kvartett.

Musikupplevelsen begränsades av att bara sången ju är live nuförtiden (ta tillbaka orkestern!) men det är ju en utmärkt regel att låtarna bara får vara tre minuter långa. Det bästa framträdandet var definitivt det av Gipsy.cz, men någon sa till mig att de måste byta namn för att få tillräckligt med röster i det här landet. Låten var dessutom lika kass som tidigare. En kul grej var förresten att varje låt hade sin egen kändis som efter framträdandet hade en minut på sig att vädja till tittarna. Stackars dem som hade valt hockeyliraren som knappt fick fram ett ord.

Till sist var det dags för kuvertet (i singular eftersom tvåan och trean etc inte redovisades). Vinnare blev ... Kabát och "Malá dáma"! Det var det där gungrockiga bandet med den vedervärdiga sången, ni vet. Jag kallade det öststatsrosslande, vilket var tänkt att sänka dem, men jag glömde att de gör så för att det av okänd anledning är populärt. Till och med en del kvinnor sjunger så där. Så tjeckerna skickar alltså ett gammalt långhårigt rockband till semifinalen i Helsingfors, kanske mer på grund av gamla meriter än för att låten var så fantastisk. Eller hoppas de att detta är Lordi 2?

Se galleriet för några mobilkamerabilder.

Förhands inför melodifestivalen (CZ) samt om Veletržní palác

Ikväll är det melodifestival, eller Eurosong som det heter på tjeckiska. Det är ett historiskt tillfälle eftersom det är allra första gången som tjeckerna deltar i tävlingen, och ingen vet riktigt vad som väntar. Allra minst jag, men med biljett i hand tänker jag ta reda på det.

Lokalen i fråga ger upphov till fler frågor än svar: Trade Fair Palace eller Veletržní palác, dvs mässan. Det är som sig bör ett gigantiskt hus med stora öppna ytor, och det ska bli intressant att se hur det är tänkt att publiken ska inordnas. Biljetten har i alla fall inget som liknar stolsnummer, så det blir väl till att fajtas om bästa platsen eller att stå och hänga lite blasé i något lagom glamouröst hörn.

Mässan rymmer också nationalmuseet för modern konst på sitt område. Där har vi varit! Det är en synnerligen fin funkisbyggnad i fyra våningar, vilken dessutom innehåller utmärkta samlingar med såväl tjeckiska storheter som internationella sådana. Förutom konst ända från 1800-talet och framåt finns också fotografier, möbler och arkitektur, men inte sällan är det byggnaden i sig som fångar besökarens uppmärksamhet. Byggd 1924-1929, nedbrunnen 1974, uppbyggd 1995. Någon typ av hemsida här.

Tillbaka till kvällens festival, som alltså är den första på dessa breddgrader. Startfältet ser ut som följer: Vlasta Horváth ("Adios", snäll radiorock på tjeckiska), L.B.P. ("Story of Life", en soulpoppig 19-årig blondin måste alltid tillhöra favoriterna), Petr Kolář ("Prisahám", övervintrad powerballadare, ska bara vara chanslös), Lili Marlene ("Zena se Stinádel", under en väldigt sunkig filt i Madrid), Gipsy.cz ("Muloland", mer handklaver och vedervärdigt etnofolkligt), Helena Vondráčková (ljudfil saknas med denna tjeckiska storstjärna som verkar dragit sig ur!), Petr Bende ("Zaklinám své more", medeltempo och medelmåttigt) , Helena Zeťová ("Love Me Again", blondin med pianoballad ... snark), Sámer Issa ("When I Am With Her", hood med Justinrytmer men helt utan låt), Kabát ("Malá dáma", smågungande rock men med hemskt öststatsrosslande läten).

Det borde bli Vlasta eller L.B.P., som om jag visste något om tjeckens preferenser på schlagerfronten. Outsider: Petr Bende. Tyck till själv efter att ha lyssnat här.