Fish, Rock Café 29 oktober

Fish var sångare i Marillion på de fyra första studioalbumen, de där ser ut som flipperspel eller fantasyromaner och fungerade som en fortsättning på 1970-talets brittiska progressiva musikrörelse med band som Genesis och Yes. Stort, pompöst, pretentiöst, litterärt och så långt från rock'n'roll man kan komma. Absolut ingen cred.

Jag minns en liten anekdot från studentboendet i England 1997, när indie och brittpop var det som gällde. Jag inspekterade Mikes skivsamling - fömodligen var vi på väg till konsertstället The Zodiac eller studentbaren Cheney - när en cd-trave plötsligt darrar till och en skiva faller mot marken.

Som gammal fotbollsmålvakt reagerar jag snabbt och lyckas fånga den innan den tar i marken - det visar sig vara Marillions Clutching at Straws från 1987, en skiva som bara inte får finnas hos en indiepoppare med självaktning. Hans min var uppgiven. "Oh, of course it had to be that one." Jag svarade att det var okej, för jag hade den också. Och den är ju bra. Deras bästa, faktiskt.

För Marillion och Fish är bra, om man kan svälja de värsta högtraverierna och lyssna på låtarna och texterna, som bevisligen håller långt. Även idag kan man höra "Kayleigh" och "Lavender" i snabbköpen eller hitta dem på samlingsskivor som dokumenterar det bästa från 1980-talet.

När Fish lämnade bandet 1988 pga musikaliska skiljaktigheter blev det han som behöll det gamla och bandet som gick vidare, så i Fishs publik är nog de flesta ursprungliga Marillion-fans. Snittåldern och snittvikten var båda ganska höga på måndagkvällen, och de blev nöjda med inledande "Slainte Mhath" från just Clutching at Straws. Sedan följde en massa annat, skulle man kunna säga om man som jag inte har hört en soloplatta sedan den tredje, halvkassa Suits (1994).

Det är ju dock 20-årsjubileum av den där skivan som föll mot golvet och Fish verkar helt på det klara med att det är den som gäller. Han framför "Hotel Hobbies", "Warm Wet Circles" och "That Time of the Night (the Short Straw)" i rad, sedan följer under kvällen även "Sugar Mice", "White Russian", extranumret "Incommunicado" och finalen "The Last Straw" - totalt åtta av albumets elva låtar, med andra ord. Från Misplaced Childhood blir det dock ingenting, förmodligen för att han på förra turnén framförde hela plattan som hade sitt jubileum då.

På det hela var det väl en okej spelning, och två timmar är mer än godkänt. Det var bättre när jag såg honom i Tallinn 1997 - då hade han bättre band, bättre ljud, bättre låtar - men Fish är en stark scenpersonlighet och när han plockar fram sina starkaste kort är det riktigt bra, som i Marillionlåtarna eller i tidiga solonumren "Cliché" och "Vigil in a Wilderness of Mirrors". Man är tydligen en gammal bakåtsträvare.