Klämdagen på export

Det brukar alltid vara lite klurigt att för utländska kompisar förklara logiken i att ha klämdagar. "Jo, eftersom man är ledig dag 1 och dag 3, så måste man vara ledig dag 2 också. Och sluta tidigare dag 0. It's a squeeze day, you know." Nej, ärligt talat går det inte ihop. Men filosofiska fakultetens dekan har fattat galoppen alldeles på egen hand, så därför har vi nu två tredagarsveckor i rad. Výborné!

Den här torsdagen är det förstås 1 maj - en röd dag i den tjeckiska kalendern - och sedan drar vi till med en klämdag på fredagen. Nästa torsdag är det Segerdagen till minne av andra världskrigets slut och sedan drar vi till med en klämdag på fredagen. Trevligt värre för oss löntagare, och samtidigt en liten uppoffring för arbetsgivaren eftersom UK FF är en tämligen tom arbetsplats på fredagar. Men jag har föreläsningar såväl torsdagar som fredagar, så för mig gör det onekligen skillnad.

Första maj kommer säkert att innebära en hel del demonstrationer, enligt nyhetssajten ABC Prague, som framför allt varnar för konfrontationer mellan ultravänstern och ultrahögern. Traditionella arbetartåg med partifanor lär dock vara tämligen glesa. Vid sidan av politiken finns dock en annan och betydligt mer romantisk tradition: att fira Kärlekens dag. Förälskade par beger sig då till Petrinkullen, lägger blommor vid Karel Hynek Machas staty och läser hans romantiska poem Maj.

När jag letade efter en lämplig bild som inte skulle ha precis samma motiv som förra årets majblogg hittade jag Allen Ginsberg som Majkung i Prag 1965. Kommunisterna hade förstås förbjudit detta evenemang i 20 år, men tydligen var det okej att välja en kung det här året. Jag misstänker att jippot blev bannlyst igen 1969 och såvitt jag vet har det inte återkommit. Bilden i fråga känns väldigt skyddad av upphovsrätten, men det är obligatoriskt att titta på Ginsberg här.

Vårt OS-fiasko

Strålande väder i söndags! Synd bara att det skulle sammanfalla med OS-kval i fäktning med svenskt deltagande. Vi skulle alltså sitta i en sunkigt svettig sporthall hela söndagen (vi hoppade över herrarnas tävling på lördagen eftersom det stora svenska hoppet tävlade i damklassen) istället för att gassa sol, men det tyckte vi båda att det var värt. M-L är ju gammal fäktare.

Väl ute i Prags lite yttre områden var det lite svårt att hitta hallen allmänhet och något som liknade fäktning i synnerhet. Hade tävlingen flyttats till annan plats, månne? Det verkade inte osannolikt, för det som fanns att välja på var en tennishall och en ishall. Vi ringde T, även känd som Hr Ipod, för lite akut googlande. Nej, tävlingen var inte flyttad, lät han meddela. Däremot var den på lördagen! Även damernas kval!

Mitt i all upphetsning hade vi lurats av programmets lite luriga grafik, där det såg ut att vara en indelning i fredag-lördag-söndag, medan det i själva verket skulle läsas fredag-lördag-lördag. Synnerligen oortodoxt. Det blev inte roligare av att den svenska unga stjärnan Emma Samuelsson hade kommit fyra och därmed missat den sista OS-biljetten med en ynka stöt. Kanske hade två svenska röster från läktaren gjort skillnaden?

För all del fick vi nu lite mer tid för solen och lite flanerande och dinerande såväl i ytterkransen som inne i stan.

Vi gör väl ett undantag för Gregory Crewdson

Fotokonst är inte min grej. Ni vet, svartvita bilder av dimmiga broar, en gumma som väntar på bussen i amerikanska södern och en väääldigt rynkig gubbe från Mongoliet. Och pressfoton är ännu värre. Okej, krig och svält och katastrofer är jättehemskt och viktigt och farligt, men väl på plats hade Stig Helmer också lyckats ta en bild som engagerar. Inte många av alla pösmagat hyllade pressfoton förklarar, skildrar, föreslår en lösning, debatterar. De är mest bilder, om än av ting som i sin tur berör.

Men Gregory Crewdson är en konstnär trots att han använder en kamera. Han fabricerar sina bilder, bygger gigantiska modeller som han plåtar, hyr in kända och okända skådespelare, manipulerar och arrangerar och komponerar. Det är då det blir konst och det är då det blir bra. Vad folk inte fattat i dessa dokutider när allt ska vara självupplevt och hänt i "verkligheten" är att fiktionen är betydligt mer verklig. Den är obegränsat verklig.

När vi kikat en stund på Galleri Rudolfinums utställning av Crewdsons bilder från 1996 och framåt slog det oss att vi sett en del av det förut, förmodligen i Uppsala när vi egentligen gått för att se Annika von Hausswolff. Han var där, Gregory, med sina bilder av amerikanska förortsvillor med poliser, brandmän, hemmafruar och en och annan vilsen björn bland soporna. Crewdson och von Hausswolff passar bra ihop, känns det som. Edward Hopper också. Hans målningar av ensamma människor som verkat fastnat i en rörelse på något hotellrum kan lätt ses som förlagor, det behöver man ingen examen för att konstatera.

Jag är inte säker på vilken serie jag tyckte bäst om - "Hovers" från ovan-perspektiv över villakvarteren där invånarna verkar bortrövade av ufon, "Natural Wonders" färgglada men ibland motbjudande modellbyggen, "Twilights" regnvåta psykologi eller "Beneath the Roses" teatertablåer. Bra, bra, bra.

Många bilar med öppen dörr och ingen förare. Mycket strålande ljus från garage. Mycket totalt stillastående. Mycket natur inomhus. En hel del frånvarande ufon. En och annan familjehemlighet. Gravida kvinnor. Matbord.

Konferensen i backspegeln

Man vill ju ogärna skryta, men så här några dagar efter litteraturkonferensens avslutande måste man nog ändå säga att det hela gick geschwind. Nu var det definitivt inte min förtjänst, men ändå. Kul i alla fall. Roligast var nog att de olika deltagarna verkade vara genuint nöjda med arrangemanget och temat, och att de verkade lära sig ett och annat också.

Vi började på torsdagen i Stadsbibliotekets mindre sal (140 stolar). Anne-Marie Mai från Danmark gjorde en bred presentation av nordisk samtida litteratur på en föredömligt långsam danska. Sedan var det Islands tur och alla blev glada när den lektionen visade sig vara på norska, men gladast av alla blev vi när Ulrika Knutson avslutningsvis talade på svenska om Suget från verkligheten. Hon tog avstamp i debatten kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar och knöt ihop säcken med att tala om Lars Noréns 7:3 och förstås hans alldeles nya dagböcker. Före Knutson talade den norske författaren Tomas Espedal, som var en mycket underhållande man med klara budskap. "Författarens roll är att skriva böcker", ungefär.

Kvällen tillbringades på Svenska ambassaden tillsammans med arrangörer, föreläsare, studenter och andra gäster. Det var lyckat, och att Skandinavistikens samtliga studenter var inbjudna tycker jag var speciellt bra.

Fredagen inleddes på fakulteten av Bengt Ohlsson som under rubriken Röda tuppen berättade om sin bakgrund som självutnämnt kommunistiskt underbarn med överstort samvete och engagemang, och om hur han idag ser på sin författarroll i samhället. Att förstå men inte propagera, kanske skulle kunna vara en sammanfattning. Det var hur som helst en mycket givande föreläsning, så "mina" två gäster uppfyllde alla tänkbara förväntningar.

Sedan prövades våra danskkunskaper av den mycket köpenhamnske författaren Jan Sonnergaard och våra kunskaper i Bergendialekt av litteraturvetaren Eirik Vassenden. Till sist: paneldebatt. Vid det här laget var vi alla lite möra men det blev ändå en god summering, speciellt kanske av det numera ständigt återkommande fenomenet självbiografi. Mycket sånt nu.

Avslutningsvis en pilsner i Mala stranas kvarter, och så var det slut.

Konferensprogrammet klappat och klart

Klicka på bilden för en närmare titt.

Jubelår slutar på 8

I år skriver vi 2008 och därmed är det upplagt för diverse firanden, eftersom det mesta i det här landet har hänt med den slutsiffran. Några snabba exempel:

1348 - Karlsuniversitetet, min k. arbetsplats, grundas av Karl IV. Nu finns det besserwissrar som kör med 1347 som startår på grund av att den ursprungliga bullan utfärdades då, men universitetets officiella födelsedag är exakt den 7 april 1348. Vi firade med andra ord 660 år häromsistens, men det märktes inte mycket av. Om 15 år kanske det hurras mer, för att inte tala om 40.

Ett litet hopp framåt i tiden:

1918 - Visserligen grundades det tjeckoslovakiska flygvapnet detta år (om jag förstått utställningen i köpcentrat rätt) men den större grejen får väl ändå anses vara grundet av den första republiken. Tjeckoslovakien uppstod som ett något konstruerat land efter Österrike-Ungerns upplösning efter första världskriget, närmare bestämt den 28 oktober 1918. Den förste presidenten hette Tomáš G Masaryk och är att betrakta som landsfader.

1938 - Man kan säga att andra världskriget startade tidigt för tjeckerna, nämligen då Münchenavtalet tillät Hitlertyskland att annektera Sudetenområdet. Det finns ett lätt anskrämligt minnesmonument över andra världskriget på Lillsidan nära Moldau som har inskriptionen 1938-1945, vilket många turister undrar över. "Borde det inte vara 1939?"

1948 - Kommunisterna hade starkt folkligt stöd efter krigsslutet på grund av att det var Röda Armén som befriat Prag, samtidigt som det var demokratierna i väst som hade svikit i München. Vid valen 1946 fick kommunistpartiet 38 procent av rösterna, en plattform som de effektivt använde som språngbräda för att i februari 1948 genomföra sin revolution (som de kallade det) eller statskupp (som alla andra kallade det). I alla fall ledde det till totalitärt kommunistiskt styre i över 50 år. Läs gärna mer om händelserna här.

1968 - Den berömda Pragvåren skulle ge kommunismen ett mänskligt ansikte, men Brezjnevdoktrinen satte stopp för det och istället inleddes den så kallade normaliseringen, vilket förstås var ungefär så onormalt som det kan bli. 72 tjeckoslovaker dödades redan första ockupationsdagen, den 21 augusti, och uppskattningsvis 300.000 människor beslutade sig för att emigrera.

Vilket får en att tycka att de kunde ha rivit Berlinmuren ett år tidigare.

Ett återbesök (dock inte av solen)

Lite hektiskt har det varit på senare tid, men så länge prenumerationen på bloggen är gratis kan ingen klaga. Främst har det varit lite Sverigebesök som rört omkring lite i grytan, men senast även ett trevligt återseende av P som ständigt överraskar genom att hälsa på var man en befinner sig. Detta vara andra gången i Prag.

Den obligatoriska stadsvandringen kunde vi på sätt och visa lägga undan eftersom den ju klarats av tidigare, men självklart blev det en hel del strosande och hustittande och klassiskt turistande också. Vi bockade av Obecni dum och Kubismmuseet, inspekterade Café Imperial och premiärbesökte Futurums röktunga källare för att se hur kidsen roar sig nuförtiden. (Svar: de lyssnar på musik från 80-talet, dvs P:s och min tid. Skaffa egna låtar!)

Söndagen ägnades åt promenad kring Vysehrad under regntunga skyar, ett litet test av Staropramens ofiltrerade - och så var det besöket till ända. Senare på kvällen sa M-L och jag hejdå till S & R som just packat det sista av flyttlasset med destination England, vilket är tråkigt för oss men säkert lyckat för dem.

Den här veckan kommer nog mest att handla om att lägga sista handen vid nästa veckas litteraturkonferens samt att försöka ta igen lite jobb som jag tvingats nedprioritera tidigare. Tyvärr verkar jag inte bli distraherad av någon vårsol, så det blir nog rätt mycket gjort.