Semester, nästan

Nu är den sista tentan rättad och den sista konsultationstimmen avklarad. Alltså semester, åtminstone i praktiken. Det återstår lite reservdagar för examinationer och dylikt, men enligt arbetsfördelningen ligger det inte på mitt bord - och fakta ljuger inte.

Vad semester i Prag och Tjeckien innebär återstår att se. Vi har inte gjort några grandiosa planer, men tanken är väl att beta av ett och annat slott och herresäte som vi inte hunnit med under de första tio månaderna, samt att bege oss ut i landet. Karlovy vary (Karlsbad) är väl ett hett tips, Plzen ett annat, Kutná Hora (bilden) ett tredje. Dessa och andra tips i minipresentationer här.

Till Sverige bär det av i slutet av juli. M-L ska jobba en del, jag ska SI-konferensa på Skytteholm och träffa kompisar från förr lite här och där. Kanske blir det lite innebandy med BBK, Parksommar och vedhuggning på sommartomten också.

Tori Amos, Prags kongresscentrum 21 juni 2007

Man skulle kunna gnälla på låtvalet. Det bidde ingen "Crucify" eller "Past the Mission", inte någon "Dragon" eller "Almost Rosey" från senaste plattan heller. Men sådan är Tori Amos, att man aldrig vet vad hon tänker spela och de som sett henne förut älskade förstås det lite avancerade låtvalet. Som att se U2 för tolfte gången och få höra "Tomorrow" och "Red Hill Mining Town", ungefär. Men vi fick onekligen en rad storlåtar, som "Cornflake Girl", Space Dog" och "Silent All These Years".

Man skulle kunna gnälla på bandet, eller speciellt gitarristen, som var bättre ju mindre de spelade. Men sådan är ju Tori Amos, att hon bredvid den stillsamma och melodiska sidan också har en aggressiv avantgardesida, vilket jag kan tänka mig delar publiken i två delar. Inte sällan mötas de tu, men personligen är jag ju mer för den lugna biten. Konsertavsnittet "T & Bö" med bara Tori och hennes piano var klart bäst, och inte ett dugg söligt.

Man skulle kunna gnälla på ljuset också, men det är kanske en parentes. Men sedan jag först började gå på större konserter har jag alltid undrat vad som är poängen med att blända publiken med snurrande spottar. Det verkar kanske lite artistiskt, men är ju helt meningslöst. Fast i övrigt var ljuset snyggt och effektivt, med stjärnhimlar och allt.

Man skulle kunna gnälla på lokalen, som byggdes för att ett par tusen politruker skulle halvsova sött medan Moskvaskrivna tal levererades från podiet. Inte speciellt rock 'n' roll, alltså. Men Tori Amos är ju långt från mörka rockklubar med kladdigt golv, så ju mer man tänker på det, desto bättre framstår lokalen. Faktum är att åsikter på nätet framhåller hur bra publiken var: tyst, respektfull, lyssnande - och alltså inte den vanliga öldrickande och halvt ofokuserade massan. Och de stoppade stolarna med hög rygg var verkligen sköna.

För låtlista, bilder, videofilmer och omdömen, se den informativa sajten Undented. Tori Amos hemsida hittar man här.

Tycka turist kul

Somliga dyker upp oftare än andra. Pelle, kamrat från gymnasietiden 1785-1788, har gästat mig i såväl Oxford som Tallinn och nu även i Prag. Trevligt värre. Vi gjorde förstås Den stora stadsturen, men kunde även ta till mer udda turistattraktioner som Tori Amos-konsert på Prags kongresscentrum, midsommarlunch hemmavid samt 30-årsfest vid Voltavas strand.

Tyvärr drog de stora åskvädren in lagom till P:s ankomst, men värmen var ju ändå här och lite öl- och kaffepauser har man ju faktiskt tid med. Kaféet - (hemligt!), t.ex., är ju på sätt och vis ett måste med sin öl för SEK 8/halvliter trots att det ligger mitt i Gamla stan. Och från traditionell tjeckisk dryck är ju steget inte långt till traditionell tjeckisk mat, som dock mättade så bra att den traditionella tjeckiska drycken fick sättas lite på undantag.

Nu blir det till att banta till nästa besök.

Svettiga antagningsdagar

Föregående vecka genomförde vi i dagarna fem antagningsintervjuer inför höstens nya svenskklass. Det var rätt jobbigt, inte minst pga den 30-gradiga värmen i våra erkänt oventilerade klassrum. Lite svettigt var det förmodligen också för de sökande, som ju på sätt och vis satte sina kommande fem år på spel.

När nya studenter söker sig in på universitetet skriver de först ett skriftligt prov att likna vid högskoleprovet, sedan följer muntliga intervjuer för de ämnen de sökt. För båda gäller att 50 poäng är max, alltså kan toppstudenten få 100 poäng. När vi intervjuar ser vi resultatet från det skriftliga provet och kan alltså i teorin anpassa vårt omdöme efter det, vilket inte är helt bra. Å andra sidan är det ju rimligt att vi antar dem som vi tror blir bra språkstudenter etc, snarare än dem som t.ex. är bra på att skriva prov men inte kan kommunicera, eller som inte har något mål med svenskstudierna.

Under intervjuerna ställs diverse frågor om syftet med att läsa svenska, samt frågor av mer allmänbildande karaktär. Vi vill förstås höra vad de kan om språkfamiljer, historia, litteratur och samhälle för att se om de har ett intresse och en hygglig grund att stå på. De behöver inte nödvändigtvis svara rätt på alla frågor, men hygglig koll ska de ha. De måste dessutom ha läst minst tio skandinaviska titlar och kunna svara på frågor om dem. Svenska behöver de dock inte kunna tala, men det är förstås ett plus.

Jag har inte siffrorna här, men tror att vi intervjuade runt 120 studenter totalt, och det ursprungliga antalet sökande var högre än så. Jag misstänker att vi tar in 25-30 stycken till slut, och att den sist intagne har en totalpoäng mellan 85 och 90.

Alla dessa veckor

Tiden går fort och det har hänt en del sedan sist, t.ex. att mitt Windows Vista har anlänt, att min hårddisk kraschat under installationen, att M-L:s syster och systerdotter varitpå besök (läs här om bl.a. Agnesklostrets konstutställning), att nationaldagen har firats och att Prague Writers' Festival trots viss tveksamhet gett mig lite bättre koll på dadaismen.

Festivalen började med ett mingel på svenska ambassaden för svenske professorn Tom Sandqvist men med hela deltagarlistan och några till närvarande. Gary Snyder såg jag till att dela ett par renköttssnittar med, liksom med Dr Janouch, Charta 77:s ordförande som bor i Sverige sedan tidigt 1970-tal. Klart allmänbildande.

Tyvärr var festivalen som sådan lite sämre. Flera av föreläsarna läste bara innantill på halvtaskig engelska och paneldiskussionerna var ofokuserade och utan mål. Felet var nog till stor del festivalledningens. De hade formulerat utgångspunkter som ingen riktigt förstod, eller som ingen av deltagarna kände sig man att svara på. Men de gjorde sitt bästa och något lär man sig ju alltid.

Nationaldagen firades förstås på ambassaden med mer snittar och strålande sol. Bara någon halvtimme innan drog dock ett ordentligt åskväder in över Prag och vi var rädda att evenemanget skulle behöva flytta inomhus. Men allt ordnade sig och den gröna terassen visade åter upp sin fantastiska utsikt. Stans bästa? På Fastighetsverkets hemsida kan man läsa lite intressanta fakta om villan, samt kika på en del fina bilder.

För övrigt hoppas vi att den amerikanske presidenten återkommer snart, vad den än må heta. Det var skönt med alla avspärrningar med minimal biltrafik som följd. Bara en polishelikopter högt uppe i skyn. Av huvudpersonen fick vi dock inte en skymt.