Påsk på stadsmuseet

De tjeckiska påsktraditionerna var förstås likadana i år som förra året, så jag behöver kanske inte dryfta dem vidare, utan bara summera årets strapatser. Påskmiddag 1 intogs fullständigt traditionsvidrigt redan på fredagskvällen på den lite bättre restaurangen Červená tabulka som T och A föreslog. Det var ett mycket bra val, och trots att jag inte åt mer än två tredjedelar av min hjort var jag mätt långt in på påskafton.

På påskafton skulle vi egentligen gå på ett privat galleri men det var förstås stängt, men eftersom vi var i de rätta krokarna passade vi på att så på Prags stadsmuseum istället. Det var förstås på tiden, och så här i efterhand är det märkligt att vi inte gjort det tidigare. Kanske ligger det helt enkelt lite avsides, på fel sida och dessutom under den stora Wilson-trafikleden, Prags kanske mest störande inslag.

Museibyggnaden är ett sånt där härligt nationalistiskt påfynd i imposant nyrenässansk stil och värdigt någonting betydligt större än bara en stads historia, även om Prag förstås inte är vilken stad som helst. Vi blev glatt överraskande av både huset och utställningarna, som kändes nya, pedagogiska (engelska skyltar!) och dessutom väl avvägda. De obligatoriska skärvorna och benbitarna gick vi förstås snabbt förbi, men sedan fanns det hur många vackra föremål som helst att studera. Fråga mig dock inget om hur stadens vattenförsörjning fungerade 1487, för det har jag inte lagt på minnet.

Museets pärla anses vara Langweils pappersmodell från 1830, och efter att ha sett den kan jag inte mycket annat än hålla med. Den är otroligt välgjord och vacker. Som vår guidebok säger är det också fascinerande att se hur mycket som faktiskt är sig likt idag. Detta var än mer sant om den temporära utställningen där gamla akvareller med stadsmiljöer satt sida vid sida med fotografier från idag. Resultatet var rätt trist: man såg ingen skillnad. Men pensionärerna älskade det.

De älskade också en annan tillfällig utställning, nämligen den om Prags gamla kaféer. Det var en riktigt bra utställning med massor av målningar, serviser, bilder, kartor och även en del interaktivitet. Klokt nog slutade utställningen i kaféet som säkert gjorda grova pengar.

Sedan hem till egen påskmiddag, påskskum från Sverige, tulpaner och påskliljor. Traditionellt värre.

Prisa EU, här kommer skatteåterbäringen (om än lite sent)

Att Tjeckien är ett EU-land är inte alla medvetna om, allra minst tjeckerna själva och definitivt inte deras folkvalda. Märkligt, kan tyckas, men mitt tidigare exempel med postverket är inte det enda som backar upp påståendet. Senast blev det tydligt när årets första lön anlände.

Min statliga lärarlön är inte mycket att hänga i julgranen, men den är definitivt ett trevligt inslag i vardagen när hyran ska betalas osv. Efter nyår blev den dock kraftigt reducerad i ett enda slag, detta trots att förhandssnacket hade handlat om hur platt och framför allt låg den nya inkomstskatten skulle bli. Jag blev nu hastigt och lustigt av med 55 procent, mot tidigare 20 (sisådär). Inte okej. Jag frågade fakultetens löneavdelning varför och svaret blev tämligen deprimerande: du är utlänning.

Nej, det är jag inte. Jag är EU-medborgare i ett EU-land, vilket betyder att jag är lika tjeck som Vaclav Klaus i det här avseendet. (Och dessutom är ju idén att straffbeskatta utlänningar ganska uppåt väggarna den också.)

Man kan tänka sig att EU-kommissionen hade rutit till ganska ordentligt om de fått höra talas om de här tokerierna. Hur som helst förstod plötsligt parlamentet vad de hade gjort och nu ska åtminstone alla EU-medborgare få tillbaka de konfiskerade skattekorunorna, fast inte förrän vid nästa deklaration (och då har ju många säkert redan återvänt till sina hemländer). Hur går sånt här till egentligen?

Den som vill läsa något om den nya plattskatten har förmodligen alldeles för lite att göra, men en hyggligt enkel text på engelska finns i alla fall här. I korta drag är den nya skatten 15 procent men baseras på en större del av inkomsterna, om jag mot förmodan förstått det rätt.

Nordisk litteraturkonferens i april

Årets begivenhet på avdelningen blir en nordisk litteraturkonferens som ska gå av stapeln 17-18 april. Temat som vi värkt fram heter "Privat eller engagerad?" och tar upp frågan om huruvida den samtida nordiska litteraturen karakteriseras av en vilja att sätta problem under debatt, som det hette under det moderna genombrottet, eller om det istället idag mest handlar om jagets privata berättelser. Vi tycker oss se båda tendenserna och ser fram mot en del klargöranden kring detta.

Temat verkar väl valt också för att gästerna har tackat ja i strid ström. Från Sverige kommer kulturjournalisten och litteraturvetaren Ulrika Knutson samt den aktuelle författaren Bengt Ohlsson, vilka båda borgar för intressanta föreläsningar. Övriga intellektuella fanbärare är litteraturvetarna Anne-Marie Mai (Da), Dagny Kristjansdottir (Is) och Eirik Vassenden (No) samt författarna Jan Sonnergaard (Da) och Tomas Espedal (No).

Fortsättning följer.

Några biobesök

Mellan operabesöken och museiturerna kan det passa att kolla in hur de breda massorna underhåller sig. Alltså har jag gått till den lokala biografen och tittat på några filmer.

No Country for Old Men hade jag redan på förväg utnämnt till bästa film, helt enkelt eftersom den är gjord av Cohen-bröderna (tror bara de gjort en dålig rulle, nyinspelningen av Ladykillers) och dessutom är den baserad på en Cormac McCarthy-bok som nått framgång helt på egen hand. Självfallet motsvarade den alla förväntningar, men jag kan ärligt säga att de mer subtila delrana var något svåra att följa utan textning. Mycket dialekt, mycket talande i skägget, mycket klurigheter. Jag ska se den igen när jag har glömt de värsta skjutscenerna, för mellan jagandet och massakrerandet finns det mycket att fundera på, det är jag nästan säker på.

Sweeney Todd, musikalen om den hämndlystne barberaren och hans pajbakande medbrottsling, var en typisk Tim Burton med fantastiska miljöer, bisarra karaktärer och skräckfylld humor. Johnny Depp nominerades till en Oscar för sin roll, men det tyckte jag var något märkligt. Bra är han som alltid, men både Alan Rickmans och Helena Bonham Carters karaktärer var starkare. Stort plus för att skådisarna sjöng själva istället för det vanliga dubbandet som ingen går på.

Försoning har jag sträckläst som bok en gång i tiden. Alla som gjort detsamma känner till den centrala scenen vid fontänen, den som på håll bevittnas av barnet som sedan misstolkar, förvanskar och till och med ljuger om vad som skett. Den här viktiga scenen är dock helt misslyckad i filmen, där den bara fungerar som en chans att visa upp Keira Knightley i tunna och genomblöta kläder. Filmbesökaren har inte en chans att förstå vad som är så viktigt med den här händelsen, trots att den spelas upp flera gånger ur flera vinklar, som hos Tarantino. Resten är dock bra, den franska delen måhända undantagen, och som alltid hos engelska filmer är foto, miljöer, kläder etc alldeles strålande.

American Gangster är en standardfilm på många sätt och vis: polis jagar gangster (fast båda är huvudroller), polisen är god, gangstern är inte så ond, fattig blir rik, kritiserad får upprättelse, hej och hå. Men tiden i salongen sprang iväg fort och det var definitivt inget fel på underhållningen. Lite gangster- och knarkromantik kan filmen kanske anklagas för, men inte om man tänker några sekunder till.

Vi får väl se vad det blir nästa gång. Den stora filmfestivalen Febio öppnar om några veckor, och dessutom hoppas jag att Control ska dyka upp (om den inte redan har gjort det utan min vetskap). Vi bor med två stora filmstäder inpå knutarna, så några fler titlar ska vi nog komma iväg till.

Emma värst och Slottsgalleriet

På lördagen fortsatte vi att beta av området kring borgen med alla dessa museer som turisthorderna tidigare avskräckt oss från. Den här gången blev det Slottsgalleriet, beläget i det kejserliga stallet som för kanske tio år sedan på nytt slog upp sina portar i renoverat skick. Som väntat mycket snygga lokaler. Och en ganska kass hemsida här.

Man kan ju tänka sig att Rudolf II hade samlat på sig en hel del godis genom åren och att samlingarna skulle vara en av Europas bästa. Det är emellertid så att borgen plundrats så många gånger - Drottning Kristina var förstås en av stortjuvarna - att det är ett mindre mirakel att det över huvud taget finns några målningar att visa idag. Det har sprungits en del på fina auktioner under de senaste århundradena för att skapa dagens museum.

Väl ute igen försökte vi ströva lite världsvant på borgområdet, men det var stört omöjligt. En iskall vind blandad med regn gjorde att vi la ner dagens vidare kulturella program och satte oss på vårt hemliga hak i Mala Strana och värmde oss för en överkomlig penning.

Emma hette hon, stormen som tydligen kostade flera liv i Centraleuropa den här dagen. Som tur var drabbades inte Prag av annat än hemskt oväder.

La Traviata, Nationalteatern 27 mars

Vi hade nåtts av tråkiga bud på morgonen, så det var inte klart att vi skulle utnyttja våra biljetter till operan på kvällen. Men vi bestämde oss ändå ganska snabbt för att gå, inte som en festlig galakväll utan mer som en vacker och stilla avslutning på dagen. Föreställningen var Tosca, vilket inte var opassande, och en egen loge var också praktiskt.

Väl på plats visade det sig att Tosca var sjuk, så det bjöds på en annan tragedi istället: Verdis La Traviata. Den hade M-L sett, men inte jag, och det var ju långt bättre att se denna klassiker istället för att få pengarna tillbaka och åka direkt hem.

Föreställningen var bra. Ett minus var förstås att vi inte hade kunnat plugga cd:n i förväg, men handlingen var okomplicerad och det musikaliska inte heller svårt att ta till sig. Fanatikerna i salongen verkade väldigt nöjda, för det ropades "bravo!" allt som oftast, speciellt till karaktärerna Violetta och Germont Sr. Lite glest var det dock i bänkraderna. Vi antog att de bättre informerade helt enkelt hade bytt sina biljetter för att se Tosca en annan gång.

Sedan bar det av direkt hem. Det hade varit en lång dag.