Lågt: Snapphanar och väderflickor

Efter några månader med dubbad tjeckisk, tysk och spansk (!) tv tänkte jag att det skulle bli trevligt att se på svensk tv på svenska under julen. Ni vet, den tid då SVT slår till med någonting monumentalt.

Nej, jag ska inte hänga på den aktuella debatten och gnälla på att de pratar skånska, eller något som ska vara skånska men som hela Sverige ändå ska förstå. Jag ska bara konstatera att Snapphanar var en tre timmar lång uppvisning av inkonsekvenser och idiotier, om än vackert bildsatta sådana.

I Tjeckien verkar de inhemska programmen väldans trista, men det är ju förstås bara en gissning jag gör efter att ha sett frisyrlösa gubbar i mörka skjortor och ännu mörkare och stormönstrade slipsar säga "tak ... tak ... tak" - tjeckiskans "well" - i en halv evighet. De bevisligen bra amerikanska serierna, som fantastiska House, är alla dubbade och ute ur leken. Filmer likaså. Fotboll går hyggligt bra att se på, men pausen ska du fly som pesten för då kommer skjortorna och slipsarna tillbaka. The horror, the horror ...

Reklamkanalen TV Nova tog till ett ovanligt lågt knep när den introducerade nakna väderflickor (se lätt censurerad bild), men de tiderna är förbi och lika bra är ju det. Det lokala tv-utbudet kommer jag nog helt enkelt inte att komma på god fot med. Det blir nog till att förlita sig på webb, PS2 och DVD även i fortsättningen.

Julmat: karpe diem

Det luktar fisk i stan. Det beror på att tjeckerna älskar att äta fisk på julen, vilket man skulle kunna se som märkligt med tanke på att Tjeckiens centraleuropeiska läge knappast gör dem till experter på havets delikatesser. Men floder har de, och dammar.

I dessa dammar föds det upp ofantliga mängder karp som får sätta livet till lite då och då under året, men främst i juletid. Då stänker blodet på gatorna när grova män förser tillika grova hemmafruar med nyklubbat julkrubb. Allt som oftast går fisken till en barnfamilj och då kan den få leva i familjens badkar någon vecka, men sedan är det kört även för den krabaten. Intas till den obligatoriska potatissalladen.

Annat julmums jag noterat är ett stort oblatliknande kex från Karlovy Vary (Karlsbad), en syltkaka i två lager (den köpta varianten kallas LHK - lata hemmafruars kaka) och en mjuk pepparkaka som jag känner igen som tyskens lebkuche. Helst ska den dekoreras med en kärvänlig hälsning till mamma, har jag förstått.

Pompa och ståt i Karolinum

På måndagen var det doktorspromovering i universitetets allra heligaste: Karolinum. Jag representerade Germanistika iförd något som Jan Hus glömt kvar i garderoben. Rektor var aningen snyggare i sin röda mantel, medan grundaren Karl IV var allra mest imposant.

Utan någon som helst repetition tågade vi in bakom regalierna och såg väldigt viktiga ut inför hela tjocka släkten och alla Böhmens blommor. Sedan satte vi oss för att lyssna på tal - det mesta på latin, förstås - och på studenternas ed. Sedan gratulerade vi de nyblivna doktorerna och tågade ut med bockningar till höger och vänster.

Karolinum är den äldsta bevarade delen av universitetet och dess sal är mycket vacker. Tyvärr stängd för det mesta, så det var kul att få se den på nära håll, och lite från ovan. Jag syns för övrigt trea från vänster bland de svartklädda representanterna.

Lucia gör stan

När stjärngossarna tar på sig sina strutar vet påminns man åter om att Lucia är en av de skummaste traditionerna vi firar, och just därför passar den förstås perfekt som exportvara. Vi firade Lucia på såväl Svenska ambassaden som på vår egen institution, och studenterna gjorde förstås succé.

Nio tärnor och tre gossar från årskurs 2 utgjorde vårt bidrag till upprätthållandet av svenska traditioner. Vi hade sjungit sångerna sedan i midsomras (kändes det som), så texterna satt som en sportmössa när det väl var dags att skrida genom residensets salar inför ett hundratal inbjudna gäster av olika nationalitet. Efter fyra sånger och värdigt utträde vankades varma applåder samt presenter från ambassadör Cathrine von Heidenstam. Alla poserade lättade och nöjda inför kamerorna.

Sedan bar det iväg till fakulteten och fortsatt lussande tillsammans med andra kamrater, studenter och lärare på institutionen. Vacker sång, tindrande ögon och ännu mer glögg. De mest hågade fortsatte firandet med några Budvar på stan medan andra började tänka på att det faktiskt var arbetsdag snart igen.

På bilden: Martin Liska, Jonas Thál, Ivo Graca; Lenka Kubesová, Lucie Pechová, Anna Anicková, Petra Hesová, Karolina Kousalová, Zaneta Pavlu, Ivona Kodonová, Alzbéta Pinosová.

Nick Cave, Praha kongresove centrum 30 september 2006

The Boatman’s Call får bara två låtar under konserten (amatörbilder här), men de omfamnar hela kvällen med den inledande ”West Country Girl” till den avslutande ”People Ain’t No Good”. Omfamnandet får se som en aning symboliskt, för just det albumet kan väl anses vara startskottet till den senare Nick Cave, som blivit ensam reflekterande ålderman istället för arg ung man framför The Bad Seeds, och allting speglas i dess ljus. Eller mörker. Och allting ekar dess ljud, eller tystnad.

Det är inte ofta rockkonserter vinner på sina tysta partier. Vanligen är de lugna låtarna enbart pausnummer i väntan på nästa explosion, något som kontrasterar, något som tillåter såväl publik som band att hämta andan och ladda batterierna. Men för den värdigt åldrande Nick Cave är det inte så, tvärtom är det bäst när det tyst och tremannabandet (med Martyn P Casey från mina gamla hjältar The Triffids på bas) bara varsamt fyller i bakom hans piano.

”God Is in the House” är ett bra exempel, man kunde höra en knappnål falla, och det var perfekt. En stilla ”People Ain’t No Good” var kvällens bästa stund, kanske tillsammans med ”Messiah Ward” och ”The Mercy Seat”, medan snabba ”Get Ready for Love” utgjorde en av pauserna. Så brukar det inte vara. Jag håller väl på att åldras.

Prags kongresscentrum visade sig för övrigt vara en typisk östhistoria med mycket trappor, stora öde ytor, mörka möbler och monumentala auditorium för välregisserade partikongresser. Det visade sig också vara svårt att hitta, åtminstone för oss som slog upp adressen via Expats.cz, en för övrigt mycket hjälpsam hemsida för utlänningar i Prag. Den skickade oss till Ziskov – helt fel del av staden såvida man inte ska vandra på kyrkogårdar – och dessutom på fel tunnelbanelinje, vilket höll på att sluta i ett stort antiklimax.

Men vi haffade en sunkig VW-buss med någon typ av taxiskylt på taket och låtsades att vi visste precis vart vi skulle och vad det skulle kosta. I själva verket visste vi bara en sak: man ska aldrig åka taxi om man inte har förbeställt, för då kostar det skjortan. Men det gick hur bra som helst och en del av taxirörelsens dåliga rykte är härmed upprättat. Some people are good.

Ny start för bloggen

Det är bra att planekonomins och monopolens dagar är över, men sämre att det inte alltid märks. Det inte okända bolaget O2 har lagt rabarber på det gamla statliga telefonmonopolet, men mest satsat på att byta skyltar. Alltså händer ingenting i serviceväg.

Vi har nu väntat i tre månader på att få vår fasta telefonlinje aktiverad, och sedan får vi säkert vänta tre månader till på att få internet. Så säger luttrade vänner. Under tiden får O2 förstås inga pengar av oss - alltid något - vilket ju får en att fundera över affärsstrategin.

Hursomhelst. Jag hade tänkt att återuppta bloggandet när vi fått resurser hemma, men nu ger jag upp den tanken och börjar småpeta lite från lämpliga caféer med gratis nät. Dock inte gratis Staro.

Tillfälligt avbrott i bloggandet pga flytt

Istället för kaffe: förvirring

Kaffekulturen i Prag känner jag till viss del igen från Tallinn. Visserligen är inte "turek" - kaffe på turkiskt vis, där hett vatten hälls över kaffepulvret - ett vanligt inslag i Estland, men övriga tecken på förvirring går igen.

Turek är alltså ett gammalt beprövat sätt att få i sig koffein här. Det är inte gott, såvida man inte är sumpälskare, men det blir onekligen så starkt man vill. Snabbkaffet har ungefär samma plus och minus: inte ypperligt välsmakande, men man vet vad man får. Vanligt bryggkaffe finns förstås också, men görs i allmänhet kriminellt blaskigt.

Kanske är denna svaghet en smak som vuxit fram under år av likriktning, brist och fattigdom, kanske har bryggarna varit usla genom åren, kanske är det något annat skäl som ligger bakom. Vad vet jag, men, som det hade stått i Kalle Anka, vämjeligt har det i alla fall smakat.

Men så för någon tid sedan kom förstås den kaffekultur som spridit sig från Frankrike och kanske framför allt Italien, och som vi svenskar har omfamnat varmt. Bryggkaffe är ute och stark espresso, svårstavad cappuccino, mumsig latte (inte au lait), skarp ristretto etc är inne. Perfekt! Espresso kan aldrig vara fel, och här är det dessutom hyggligt prissatt: 10-12 kronor på ett normalställe.

Men nej, så enkelt var det inte.

"Espresso" på tjeckiska förefaller nämligen blivit en antonym till "bryggkaffe" eller "turek". Man kan säga att espresso helt enkelt betyder 'bra kaffe ur stor och dyr apparat'. Fast ibland är apparaten dålig och kaffet likaså. I Tallinn var det ännu värre. Där frågade servitriserna om man ville ha "kaffe" eller "Lavazza". Där var alltså själva märket jämställt med apparaten och vad som kom ut ur den. "Lavazza" var mer än bara kaffe, vilket får anses vara osedvanligt lyckad marknadsföring från någons sida.

Vad är då problemet? Jo, att när man beställer espresso vill man ha espresso. Inte espresso lungo. Inte en balja java. Bara de där få centiliterna svart bensin.

Institutionen för skandinaviska språk

Filosofiska fakulteteten ligger på Jan Palachs torg i Prags äldsta delar, strax runt hörnet ligger den judiska kyrkogården som genom åren fascinerat miljoner turister - och den svenske poeten Oscar Levertin. "På vårdarne lägg sten", om ni minns. Jan Palach var en av de två studenter som brände sig själv till döds i protest efter Sovjetmilitärens intåg 1968, och hans namn hålls levande på flera platser i Prag. Läs Wikipedias artikel om honom här.

Går man upp på fakultetens stentrappa och blickar ut över torget ser man konserthuset Rudolfinum till höger och en annan universitetsbyggnad till vänster. Rakt fram har man blott en fantastisk utsikt över floden och Pragborgen som ståtar över Malá strana och förstås hela staden. Bron som leder över Vltava (Moldau) heter Mánesuv och saknar förvisso den parallella Karlsbrons statyer, men även dess turister och månglare. Det går alltså att passera.

Institutionen för germanska språk ligger tre monumentala stentrappor upp. Inom institutionen återfinns tyska, nederländska och de tre skandinaviska språken: svenska, norska och danska. Norska är just nu populärast bland de sökande, tätt följt av svenska. Det är i regel intagning vart tredje år och med en utbildning på fem år innebär det att varje språk har två parallellgrupper.

Det kan synas lite, men resurserna räcker inte längre. Det finns till exempel bara ett klassrum, varför en hel del undervisning tvingas hållas även i det lilla rum som samtidigt är lärarrum, institution och bibliotek. Någon brist på sökande studenter råder däremot inte, vilket ändå är huvudsaken.

De svenskstuderande läser i fem år och de ska normalt ha ett annat ämne vid sidan av svenskan. Bolognaprocessen är inte helt genomförd här ännu - därav den långa studietiden, studenterna har till och med idrott på schemat - och reglerna fluktuerar därför en aning. Inom svenskämnet läser de rena språkblock med färdighetsträning, och dessutom kurser i grammatik, fonetik, skandinavisk litteratur, stilistik, realia samt översikter i norska och danska. Sista året skriver de ett diplomarbete och innan de går ut har de avlagt inte mindre än tre examina: efter tre, fyra och tio terminer (magisterexamen).

Målet är att studenterna efter avlagd examen ska ha de kunskaper som krävs för att klara det behörighetsgivande Tisus-testet i svenska för universitetsstudier i Sverige. Vissa studenter pluggar vidare i Sverige, eller gör ett avbrott under sina studier för en termin eller två i t.ex. Uppsala eller Lund. Andra går direkt till arbeten inom svenskrelaterade företag i Tjeckien, eller gör något helt annat. Det finns lika många varianter som det finns studenter.

Lite historia om Karlsuniversitetet

Karlsuniversitetet (Univerzita Karlova) är ett av Europas äldsta lärosäten. Det grundades efter en bulla av påven Clemens IV 1347 och fick sina privilegier av kejsaren Karl IV 1348, den så kallade Gyllene bullan. Ursprungligen fanns fyra fakulteter - teologi, juridik, de fria konsterna, medicin - att jämföra med dagens sjutton.

Universitetets historia är förstås lika brokig som Centraleuropas. Ständiga konflikter ritar om kartan, och maktförskjutningar ger nya förutsättningar. Dragkampen mellan katoliker och protestanter är mycket tydlig i annalerna, liksom förstås nationalismen. Under romantiken kräver studenterna jämlika förhållanden mellan det tjeckiska språket och tyskan, och 1882 delas universitetet upp i självständiga tjeckiska och tyska delar.

Den 17 november 1939 tar nazisterna över all högre utbildning. Nio studenter dödas, 1.200 skickas till koncentrationsläger och det nya namnet Deutsche Karlsuniversität antas. På dagen 50 år senare uppstår kravaller när studenter uppmärksammar minnet, och därmed inleds kommunistregimens sammanbrott. I maj 1945 förkastas det tyska namnet och det tjeckiska universitetet återupprättas.

Under 1900-talet expanderar universitetet och nya fakulteter tillkommer allt eftersom, liksom filialer i andra städer. Frihetssträvandena fortsätter också: 1968 i samband med den sk Pragvåren, 1989 i sammetsrevolutionen och senast 1990 när autonomin återupprättas genom lag. Ett år senare slås de tre teologiska fakulteterna (katolska, protestantiska och hussitska) samman till en gemensam.

Karlsuniversitetet har i dag över 45.000 studenter.

Källor: Karlsuniversitetet, Wikipedia.

Terrorhot mot Prag

På lördagen vaknade vi till nyheten att ett "konkret terrorhot" riktats mot Prag. Det resulterade i extra bevakning kring några tiotal byggnader, liksom tunnelbanestationer och många populära turistmål i centrum.

Det var onekligen mycket poliser på stan, många med tung beväpning, och samtalsämnet för kvällen var givet. Men i övrigt rullade den sensommarvarma kvällen på som vanligt.

Hotet ansågs kopplat konflikterna i Afghanistan och Irak, där Tjeckien har små enheter på plats.

Ny klubbadress: AC Sparta Prag

AC Sparta Praha (länk i listan till höger) är min nästa klubbadress som innebandyspelare. Det har visserligen inte varit så många olika klubbar genom åren - bara fem stycken - men det måste ändå sägas att det här är den klart största. Sparta Prag är förstås främst känt för oss som en europeisk storklubb i ishockey och framförallt fotboll, men här är namnet snarast en institution. Derbyna med Slavia Prag tillhör Europas hetaste och alla politiker med någon som helst självbevarelsedrift hävdar att de hejar lika mycket på båda.

Bara att ta sig till hallen känns speciellt. Hållplatsen heter Sparta, den öststatssunkiga hallen heter Sparta Hala och man passerar fotbollsstadion som förstås kallas Sparta Arena, men som numera tagit namn efter en japansk biltillverkare. Organisationen kring laget är omfattande, material öses över spelarna, sponsorerna står i kö och hemsidan har en engelskspråkig version med intervjuer, souvenirer för nedladdning och fanforum. Hej och hå. Inget ont om tidigare lag, men det här är en helt annan division.

Sportsligt är det dock bara division II, vilket motsvarar division I i Sverige men som här är en nationell serie, och spelstandarden påminner snarast om svensk division III eller IV. Sparta Prag åkte ur elitserien, Fortuna Extraliga, för två år sedan och gick inte upp föregående säsong, trots att de vann serien i överlägsen stil. Förklaringen ligger i ett seriesystem där de åtta bästa lagen spelar ett långt playoff om uppflyttning - som om det vore SM-slutspel i elitserien, alltså. Mycket svårförklarligt, för i division II finns det förstås inga tv-pengar eller biljettinkomster att maximera.

Tyvärr är tröja nummer 16 upptagen. Jag kanske borde byta klubb.

Typiskt, när det äntligen händer något därhemma har man lämnat landet

Änglamark

Andél är en del av Smíchov, en stadsdel längs Vltavas västra bank, vilken fungerar som en sydlig förlängning av Malá strana, den pittoreska Lillsidan. Här i Andél - tjeckiska för ängel - ligger Staropramens bryggeri med obligatorisk restaurang och ölhall, många småbutiker och dessutom Prags bästa köpcentrum (länk) med allt mellan himmel och jord.

Läget är smått perfekt (se kartlänk till höger). I öst ligger floden med sina ståtligt bebyggda strandtomter och vackra broar till Staré mesto (Gamla staden) och Nové mesto (Nya staden), i norr ligger Malá strana inom promenadavstånd. Turisterna kommer dock inte så här långt söderut och priserna blir alltså rimliga, atmosfären modern men tjeckisk och turerna med spårvagn eller tunnelbana korta. Förutom de ständigt rullande spårvagnarna finns det ingen genomfartstrafik, eftersom den stora matarleden är nedgrävd i en tunnel i väster.

Den stora utmanaren till Andél är området kring Námestí Míru i Vinohrady, östra Prag 2. Det är ett vackert gammal borgerligt område från förra sekelskiftet, vilket närmast kan jämföras med Östermalm i Stockholm. Här menar många att hemkänslan och den personliga karaktären är överlägsen andra delar av Prag, i första hand de mer kommersiella och något betongtunga delarna i västra Nové mesto. Det kan man definitivt hålla med om. Under kommunisttiden var Vinohrady dock ett nedgånget område som regimen medvetet lät förfalla av ideologiska skäl.

Att bo i Malá strana, Staré mesto eller Josefov, det forna judiska ghettot, är inte att tänka på. Det är för dyrt och för turistigt. Námestí Míru är lite långt bort. Vinnaren heter Andél, Smíchov, Prag 5.

Det kan bli oavgjort

"Jag tror att de vinner", brukade pappa säga när lördagsmatchen på Tipsextra stod i begrepp att börja, och normalt hade han förstås rätt. Förutom när det blev oavgjort. Vad gäller söndagens svenska val tror jag också att de vinner, men det kan faktiskt bli oavgjort. Dock inte så oavgjort som i Tjeckien.

När tjeckerna röstade i valet till underhuset den 21 juni resulterade det i två helt jämna block: 100-100 i mandat. Lite osmart, kan tyckas, att ha ett jämnt antal mandat att fördela men så var det ju i Sverige också - jämviktsriksdagen 1973-1976 - och det krävs nog att det osannolika inträffar för att man ska ändra i författningen. I Sverige lottade man fram besluten när rösttavlan visade 175-175 och s-regeringen satt kvar hela mandatperioden, men så icke här.

I tre månader lyckades socialdemokraterna sitta kvar efter valet, sedan slängde Miloslav Vlcek in handduken å sin vänsterkoalitions vägnar. För två veckor sedan gav president Vaclav Klaus istället uppdraget till högerkoalitionens Mirek Topolanek (bilden), ledare för det konservativa parti som också är det enskilt största i parlamentet med 81 mandat. Han har tre veckor på sig att få parlamentets stöd för sin minoritetsregering, annars väntar nyval.

Den avgående Vlcek valdes efter sju svåra försök till talman. Det scenariot har jag dock svårt att se upprepat i Sverige.

FAQ #1

- Är det billigt, då?

Det är väl den mest frekventa frågan man får om man bosätter sig i ett land bakom den forna järnridån, eller för all del i något annat land som svensken i gemen ser som mindre modernt. Ofta är just den utgångspunkten fel eftersom många forna öststater - Tjeckien ligger ju i Centraleuropa, men tillhörde det kommunistiska östblocket - är rena tigerekonomierna. Estland med sin platta skatt är ett tydligt exempel.

Men visst är det billigt ibland. Om vi börjar med basvaran nummer ett, öl, så kostar 0,5 liter runt en svensk tia på puben. Man kan betala så lite som fyra kronor (studentställen) och så mycket som 35 kronor (turistfällor) men 10-12 kronor verkar vara standardpriset. I affären kostar motsvarande flaska runt fem kronor. Dagens lunch kostar 20-30 kronor plus dryck, och drycken är nästan alltid öl eftersom vattnet är dyrare. Inte helt bra för formen, erkännes.

En snabb koll på några matkvitton säger mig att 500 g standardpasta kostade mig 5 kr, paprikan gick för 10 kr/kg, 400 g kulörtvättmedel blev mitt för 30 kr, mjölklitern gick på 4 kr (billigast i Europa enligt en undersökning av Pricerunner), ett kilo förstklassig potatis i nät 5 kr, 375 g Nestlé cornflakes 17 kr. Ärligt talat säger det mig inte så hemskt mycket, men vi räknade ut att middagen hemma härom kvällen gick på 4 kr per person, så dyrt är det i alla fall inte med dagligvaror. Enligt nyss nämnda undersökning ligger Tjeckiens konsumentvarupriser 21 procent under Europasnittet, medan Sveriges seglar 20 procent över.

På restaurang kan man givetvis hamna var som helst i prisklass, men ofta ligger priserna på hälften av vad man betalar i Sverige, ibland kanske en tredjedel. Big Mac-indexet är däremot relativt högt: en meny kostar 99 koruna, dvs 33 kr. Det är inte så billigt i ett land där medellönen är under 7.000 kr/månad. Även på McDonald's måste det varnas för turistpriser: 139 koruna har jag sett på gågatan i centrum, men då fick man förstås en extra flarra vatten också. Som om den är värd 40 kc! Pyttsan.

Att klippa sig innan man åker till restaurangen kostar 70 kr (herrklippning), att därefter gå på bio kostar 50 kr, att åka kollektivt hem kostar 5-7 kr, fullpris, medan månadskortet på buss, spårvagn och metro betingar 150 kr, sisådär. Det är ju schyst, men att ta ut pengarna från bankomaten kostar också några kronor, såvida du inte går till fiendebankens automat - då kan det kosta ett par tior! Bankernas avgifter är verkligen sanslösa. Till och med internetöverföringar som man gör själv hemma på kammaren tar de betalt för.

Det tar priset.

Turneringsseger med Exportrådet

Tjeckiska UD:s höstturnering i innebandy spelades i Unihoc Arena med tio anmälda lag. Vi som representerade Svenska Exportrådet spelade med Tre Kronor på bröstet, vilket inspirererade till sex raka segrar och förstås slutseger i cupen.

Det blev 5-3 i finalen mot Prags stadskontor (tror jag), vilket faktiskt var en av de lättare matcherna för dagen. Ericsson bjöd till exempel bra motstånd, medan UD och Vodafone knappast hade en sportmössa.

I vår är det ny turnering, nämligen Tre Kronor cup i svensk regi. På segerbilden syns Kasimir, AB, Nikki; Tereza, Bobby.

Kvinnliga äventyr

Små promenader som att ta sig över ängen bort till grannen framstår som stora, nästan övermänskliga, äventyr i böcker av Jane Austen, systrarna Brontë m.fl. Det brukar kallas ”kvinnliga äventyr” i litteraturen, och dylikt har vi sysselsatt oss med idag.

Det tog en hel dag att skaffa månadskort på kollektivtrafiken, men i gengäld gav det förstås tillfälle att se olika stadsdelar (området kring Andél var charmigt), diverse postkontor – synnerligen ocharmiga – och ett otal t-banestationer. Köandet på den slutgiltiga stationen tog en timme och en kvart, sisådär, och kostade CZK 460, dvs ungefär 150 kronor. För pengarna fick man såväl en månadsbiljett som en särskild legitimation.

Eftersom det här var första måndagen i september, när skolorna börjar och många återvänder till jobbet, var det säkert en speciellt jobbig dag att skaffa kortet på. Ändå kan man ju tycka att det ska gå att köpa passen på mer än ett handfull ställen i en stad med gott över en miljon invånare.

I nästa avsnitt: tvätten. Brrr ...

Lutande reklam

Ett bekant faktum för resenärer i Stockholms – och, tror jag, de flesta städers – tunnelbana är att reklamskyltarna i rulltrapporna sitter lodrakt. Alltså inte i samma lutning som rulltrappan, för då måste man ju själv luta för att kunna läsa rakt. Men i Prag lutar de faktiskt. Lite farligt, men kanske är det snyggare så.

Uppsala-Prag: en enkel resa

Tre fullstora resväskor, en nästan fullstor resväska, en överstor ryggsäck samt en innebandyväska avsedd för ett halvt seniorlag. Lite tungt blir det. Men tanken med att ta tåget var ju att få med mer packning än vad som hade varit möjligt på ett plan, och det lyckades vi alldeles galant med.

Först oglamoröst byte i Stockholm, sedan dryga fyra timmar till Malmö som helt enkelt flyger förbi. Ännu inga Poirot-mysterier i sikte. Men Berlin Night Express då? Nä, SJ:s gamla sovvagnar från 1973 känns inte fullt så mytiska, och inte heller så futuristiska som webbsidan utlovar. Men färjan Trelleborg-Travemünde är onekligen lite som att glida fram på Nilen.

Nya Berlin Hauptbahnhof kl 06:01 en torsdag är nog hett om man är varietéartist på jakt efter stimulantia, men något avslaget för oss andra, trots sin sannerligen imponerande arkitektur (se bild). Frühstück, bitte, Fraülein. Schnell!

Prag hälsar välkommen med biljettkontrollörer en masse i tunnelbanan. Duktiga som vi är har vi förstås biljetter, men vårt massiva bagage har varit olydigt och plankat in, varpå det krävs en hel del diplomati för att få åka vidare utan böter men med extra biljett á 20 kapocnics för väskorna.

15(6) minuter av berömmelse

Motortidningen Fyndbörsen ville inför sin begagnatguide om Alfa Romeo 156 ha mig och mitt rossoröda exemplar som illustration. ”Kör i vind, som det står i Koranen”, sa jag och det hela resulterade i en föredömligt okritisk artikel med förförande bilder och smickrande text. Synd bara att publikationen i fråga damp ner på diskarna den 30 augusti, dvs samma dag som jag lämnade landet. Nu får vi aldrig veta hur budrejset hade slutat.

Språket: Vart kommer du från?

En känd trend i svenskan är att människor inte längre "är" lärare, journalister eller svetsare. Istället säger de sig "jobba som" det. Tydligast är nog utvecklingen när det gäller yrken som kräver en viss legitimation eller yrkesexamen, men man kan lika gärna höra någon säga att den arbetar "som tidningsbud" eller "som expedit". En förklaring är att människor i dag inte känner identifikation med sitt yrke i samma utsträckning som förr: jag arbetar som ekonom, men jag är skejtare! En annan förklaring är att vi byter jobb mycket tätare i dag, så detta "som" signalerar att det rör sig om något tillfälligt.

Samma sak förefaller hända med svaret på frågan "Vart kommer du från?". Som ny i något sällskap får man ju alltid den frågan, speciellt på en plats där det är uppenbart att man inte hör hemma. Som i utlandet. Men vad är svaret på frågan? Ska jag svara "Uppsala", som är staden jag senast bott i, "Hallsberg", där jag växte upp och gick i skolan, "Ramsberg" (se bild), som är min födelseort? Eller kanske "Örebro", där jag pluggade, som alltid varit "stan" för mig och som dessutom har fördelen att vara mer bekant för gemene man?

Jag kan lägga till ytterligare två eller tre städer som skulle kunna vara ett godkänt svar, och poängen är att det kan nästan vem som helst i min ålder. I dag flyttar vi till studier, arbete och upplevelser - och faktum är väl att även våra föräldrar många gånger är tillräckligt unga för att ha gjort detsamma. Mamma, pappa och barn är alltså föddas på skilda platser och det finns inget gemensamt ursprung ens för den enskilda familjen.

I analogi med "jag arbetar som lärare, men ..." blir det alltså ett långt och omständligt svar på frågan. "Jag kommer från Uppsala, men ...". Det fungerar inget vidare som första konversation med någon som är artig och intresserad, men som knappast efterlyste en fullständig genealogisk redogörelse. Kanske är det bättre att förändra frågan än svaret. Att fråga någon främling var den är född eller har sitt ursprung är nog för vågat för den svenska mentaliteten, men måhända är "Vart kommer du närmast från?" eller "Vart har du flyttat från?" framtidens isbrytare.

Svenska utomlands, förstås

Som lärare i svenska språket vid utländskt universitet får jag ofta frågan av mina vänner: varför? Inte "varför jobbar du med det, och där?", utan "varför ska de lära sig svenska?". Att det ska gå att studera tjeckiska, thai och swahili i Sverige anses självfallet, men inte att det ska gå att lära sig svenska utomlands. Men det gör det!

Vid 200 universitet i ett fyrtiotal länder kan man studera svenska i dag. Tillkommer gör ett närmast oändligt antal kvällskurser, studiecirklar, privatkurser och företagsutbildningar på icke-akademisk nivå. Och även gymnasieskolor, som svenskgrundade Gustav Adolf-gymnasiet i Tallinn (anno 1631). Totalt blir det här många tiotusen studenter som varje dag gnuggar prepositioner, författarnamn och kulturhistoriska fakta för att så småningom ... ja, vad? Vad är svaret på detta ständigt återkommande "varför"?

Svaren är många. Vissa ser ekonomiska fördelar och framtida arbetstillfällen i Sverige eller på svenska företag i hemlandet. Vissa är helt enkelt språkintresserade. Vissa är upp över öronen förälskade i landet Sverige - inte sällan har de förförts av svensk musik, film eller litteratur. "Jag ville veta vad de sjöng om", kan man få höra, och det är ju en förklaring god som någon. Mer sällan har studenterna sentimentala skäl, t. ex. att gammelmormor talade svenska, men det finns ett tydligt undantag från denna tumregel: USA.

- I USA, berättar Christopher "Chip" Oscarson, amerikansk universitetslärare i
svenska, har studenterna ofta svenska rötter och vill hålla språket vid liv inom
familjen. Det speciella är att det är 1800-talets Sverige och svenska de är
intresserade av. De vill ha dalahästar och folkdräkter.

Vi träffas på en kurs på Tjörn i Svenska institutets regi. Mellan föreläsningarna om svenska språket firas det midsommar, trots att det är i slutet av juli, havsbadas från klipporna och sjungs Taube och äts räkor. Svenskt värre, enligt dig och mig och definitivt enligt Chips studenter i Utah. Men ändå inte. Den bild som det officiella Sverige vill ha spridd över jorden handlar ganska lite om naturen, dalahästar och folkdräkter. Istället gäller Teknik, Tolerans och Transparens. I koncentrat: med hjälp av Skype och Ericsson tittar invandrare och HBT-personer på Zlatan och Madonna och utbrister: "Det där är Sverige!"

Så kanske är det Madonna och Zlatan som är anledningen, eller kanske är det Pippi, allemansrätten, Ikea, Joakim Berg, jämställdhet, Skanska eller Ingmar Bergman. Sämre anledningar kan man ju ha, och det kan vi vara stolta över. Så rätt reaktion när någon berättar att den undervisar i svenska i utlandet ska alltså vara: "Jaha. Självfallet."