Trollflöjten på Statsoperan 30 november

I Prag ska man förstås se någonting av Mozart, allra helst Don Juan på Ständernas teater, men Die Zauberflöte på Statsoperan visade sig fungera alldeles utmärkt även det. Utan att låtsas kunna alltför mycket om opera måste jag ändå säga att det var den bästa operaföreställning jag har sett hittills. Våra kamrater S och R var också mycket imponerade, så domen var enhällig.

Trollflöjten är förstås ett tacksamt verk i sig med en del lustiga scener och karaktärer samt en handfull slagdängor som även de mest okultiverade känner igen och kan nynna med i. Sedan tillkommer för vissa av oss en viss nostalgifaktor då man tänker på Bergmans filmversion som visades var och varannan påsk och jul när man var liten, och så har vi ju operahuset i sig också. En sådan där riktig gräddtårta med en salong i guld och vitt och förstås sammetsrött. Vi hade en box i alldeles utmärkt läge, även om vi muttrade en aning över de lite svajiga stolarna. Och över att det saknades engelsk textning.

Statsoperan öpnades 1888 som Nya tyska teatern och är uppförd i nyklassicism (ute) och nyrokoko (inne). Den ligger ganska hopplöst inklämd mellan ett parkeringhus och Radio Free Europe - en modern betongkloss som tidigare var det tjeckoslovakiska parlamentet - med den högtrafikerade Wilsongatan framför sig. Ingen höjdare, men insidan är alltså magnifik. Som en kvarts Bolsjoj, menade S, som tydligen visste. Mahler dirigerade själv uruppförandet av sin sjunde symfoni här, och då var det tydligen totalt stopp i trafiken.

Nu har vi varit på Rudolfinum, Nationalteatern och Statsoperan. Kvarstår av de stora scenerna gör då Ständernas teater, av turisterna kallad Mozarts teater, så det blir nästa projekt. Är man riktigt traditionell ser man alltså Don Juan eftersom den uruppfördes där, men den har jag sett förut. Kanske blir det Figaros bröllop istället.