Prejeme vam vesele vanoce a statsny novy rok

Även i Prag är det jul så här års, och i år är det väl ungefär som förra året. Det slaktas karpar, vandras bland torgens julmarknader, dricks varmt vin, äts mjuka pepparkakor och handlas julklappar, förstås. På vårt torg i Andél är det juligt värre med försäljning från små träbodar och även en scen med diverse uppträdanden på.

Jobbet avslutas officiellt på torsdagen och fredagen är alltså ledig, men terminen återupptas som om inget har hänt direkt efter nyår. Då jobbar vi torsdag och fredag, och sedan är det examensperiod. Lite värdelöst, om ni frågar mig. Vi kunde väl börja en vecka tidigare på hösten så slapp vi denna kalendariska blindtarm.

Några minusgrader ute, men ingen snö i sikte.

Luciamorgon på ambassaden

Att fixa till Luciatåget varje år är något av ett ok att bära som utlandslektor, men när det väl är på plats tillhör det onekligen årets höjdpunkter. Alla är glada och tacksamma för att få vara med och fira svensk Lucia, och dessutom förstås imponerade av studenternas sång och svenskkunskaper. Med all rätta.

Precis som förra året blev det en del hattande med årets firande på ambassaden och efter att ha försäkrat studenterna om att det definitivt skulle bli på eftermiddagen eller kvällen, ja då blev det förstås flyttat till morgonen. Tidiga morgonen: 06:45 stod det på inbjudningskortet, och man måste vara imponerad av alla människor som fyllde residenset i ottan. Men är det Lucia så är det, och jag var förstås inte sen att påpeka att hemma i Sverige firar vi alltid så tidigt som möjligt. Somliga hela natten före.

Allt gick bra. Det var lite morgonrossligt på första tonen men sedan gick det lysande. Årets innovation med diktläsning mellan sångerna blev också väl mottagen. Sedan hängde vi kvar för kaffe, glögg, lussekatter och pepparkakor en stund, innan det var dags för participformer och fonetik.

Samma sak händer i morgon

Jag har haft 164 träffar på sidan den senaste månaden, vilket är sjyst. Antalet läsare som stannar mer än 5 sekunder är dock oroväckande litet - sisådär 15 procent - och jag förstår att jag måste skriva mer om sex, no knickers girls, Brad Pitt, shopping och julklappstips för att locka de riktiga storkunderna. Men sanningen är ju den att vardagen mest lunkar på så här före jul. Man jobbar, åker trick, kommer hem etc.

På universitetet försöker jag få treorna att komma väl förberedda till sin PZK-examen, som vi skulle kunna kalla en fil.kand. Det innebär ganska mycket hörförståelse, en del skrivande och uppmärksammande av vissa återkommande svårigheter. Och så tränar vi inför torsdagens Luciatåg, förstås.

Med ettorna har jag ägnat hösten åt framför allt fonetik: enskilda ljud, tryck, längd, tonaccent och satsprosodi. Vi försöker att dunka in ganska många glosor per vecka också, samt att nöta in fraser tillsammans med dessa. Inlärningskurvan var oerhört brant i början, nu planar den ut en aning men kommer förstås att ta ny fart när tempusböjning och ordbildningsprinciper sitter lite bättre.

På fritiden är det förutom ett hyggligt gymmande (jag hade tappat sju kilo sedan sist) en hel del glöggande just nu, hos oss samt hos vänner. På torsdag är det som sagt Lucia, på lördag svensk adventmässa i St Klimentkyrkan med efterföljande kyrkkaffe på ambassaden, mer glögg hos dansklektorn på tisdag (eventuellt krock med studenternas julfest) och sista dagen på jobbet på fredag.

Hur ska lillan orka?

Trollflöjten på Statsoperan 30 november

I Prag ska man förstås se någonting av Mozart, allra helst Don Juan på Ständernas teater, men Die Zauberflöte på Statsoperan visade sig fungera alldeles utmärkt även det. Utan att låtsas kunna alltför mycket om opera måste jag ändå säga att det var den bästa operaföreställning jag har sett hittills. Våra kamrater S och R var också mycket imponerade, så domen var enhällig.

Trollflöjten är förstås ett tacksamt verk i sig med en del lustiga scener och karaktärer samt en handfull slagdängor som även de mest okultiverade känner igen och kan nynna med i. Sedan tillkommer för vissa av oss en viss nostalgifaktor då man tänker på Bergmans filmversion som visades var och varannan påsk och jul när man var liten, och så har vi ju operahuset i sig också. En sådan där riktig gräddtårta med en salong i guld och vitt och förstås sammetsrött. Vi hade en box i alldeles utmärkt läge, även om vi muttrade en aning över de lite svajiga stolarna. Och över att det saknades engelsk textning.

Statsoperan öpnades 1888 som Nya tyska teatern och är uppförd i nyklassicism (ute) och nyrokoko (inne). Den ligger ganska hopplöst inklämd mellan ett parkeringhus och Radio Free Europe - en modern betongkloss som tidigare var det tjeckoslovakiska parlamentet - med den högtrafikerade Wilsongatan framför sig. Ingen höjdare, men insidan är alltså magnifik. Som en kvarts Bolsjoj, menade S, som tydligen visste. Mahler dirigerade själv uruppförandet av sin sjunde symfoni här, och då var det tydligen totalt stopp i trafiken.

Nu har vi varit på Rudolfinum, Nationalteatern och Statsoperan. Kvarstår av de stora scenerna gör då Ständernas teater, av turisterna kallad Mozarts teater, så det blir nästa projekt. Är man riktigt traditionell ser man alltså Don Juan eftersom den uruppfördes där, men den har jag sett förut. Kanske blir det Figaros bröllop istället.