Språket: Vart kommer du från?

En känd trend i svenskan är att människor inte längre "är" lärare, journalister eller svetsare. Istället säger de sig "jobba som" det. Tydligast är nog utvecklingen när det gäller yrken som kräver en viss legitimation eller yrkesexamen, men man kan lika gärna höra någon säga att den arbetar "som tidningsbud" eller "som expedit". En förklaring är att människor i dag inte känner identifikation med sitt yrke i samma utsträckning som förr: jag arbetar som ekonom, men jag är skejtare! En annan förklaring är att vi byter jobb mycket tätare i dag, så detta "som" signalerar att det rör sig om något tillfälligt.

Samma sak förefaller hända med svaret på frågan "Vart kommer du från?". Som ny i något sällskap får man ju alltid den frågan, speciellt på en plats där det är uppenbart att man inte hör hemma. Som i utlandet. Men vad är svaret på frågan? Ska jag svara "Uppsala", som är staden jag senast bott i, "Hallsberg", där jag växte upp och gick i skolan, "Ramsberg" (se bild), som är min födelseort? Eller kanske "Örebro", där jag pluggade, som alltid varit "stan" för mig och som dessutom har fördelen att vara mer bekant för gemene man?

Jag kan lägga till ytterligare två eller tre städer som skulle kunna vara ett godkänt svar, och poängen är att det kan nästan vem som helst i min ålder. I dag flyttar vi till studier, arbete och upplevelser - och faktum är väl att även våra föräldrar många gånger är tillräckligt unga för att ha gjort detsamma. Mamma, pappa och barn är alltså föddas på skilda platser och det finns inget gemensamt ursprung ens för den enskilda familjen.

I analogi med "jag arbetar som lärare, men ..." blir det alltså ett långt och omständligt svar på frågan. "Jag kommer från Uppsala, men ...". Det fungerar inget vidare som första konversation med någon som är artig och intresserad, men som knappast efterlyste en fullständig genealogisk redogörelse. Kanske är det bättre att förändra frågan än svaret. Att fråga någon främling var den är född eller har sitt ursprung är nog för vågat för den svenska mentaliteten, men måhända är "Vart kommer du närmast från?" eller "Vart har du flyttat från?" framtidens isbrytare.

Svenska utomlands, förstås

Som lärare i svenska språket vid utländskt universitet får jag ofta frågan av mina vänner: varför? Inte "varför jobbar du med det, och där?", utan "varför ska de lära sig svenska?". Att det ska gå att studera tjeckiska, thai och swahili i Sverige anses självfallet, men inte att det ska gå att lära sig svenska utomlands. Men det gör det!

Vid 200 universitet i ett fyrtiotal länder kan man studera svenska i dag. Tillkommer gör ett närmast oändligt antal kvällskurser, studiecirklar, privatkurser och företagsutbildningar på icke-akademisk nivå. Och även gymnasieskolor, som svenskgrundade Gustav Adolf-gymnasiet i Tallinn (anno 1631). Totalt blir det här många tiotusen studenter som varje dag gnuggar prepositioner, författarnamn och kulturhistoriska fakta för att så småningom ... ja, vad? Vad är svaret på detta ständigt återkommande "varför"?

Svaren är många. Vissa ser ekonomiska fördelar och framtida arbetstillfällen i Sverige eller på svenska företag i hemlandet. Vissa är helt enkelt språkintresserade. Vissa är upp över öronen förälskade i landet Sverige - inte sällan har de förförts av svensk musik, film eller litteratur. "Jag ville veta vad de sjöng om", kan man få höra, och det är ju en förklaring god som någon. Mer sällan har studenterna sentimentala skäl, t. ex. att gammelmormor talade svenska, men det finns ett tydligt undantag från denna tumregel: USA.

- I USA, berättar Christopher "Chip" Oscarson, amerikansk universitetslärare i
svenska, har studenterna ofta svenska rötter och vill hålla språket vid liv inom
familjen. Det speciella är att det är 1800-talets Sverige och svenska de är
intresserade av. De vill ha dalahästar och folkdräkter.

Vi träffas på en kurs på Tjörn i Svenska institutets regi. Mellan föreläsningarna om svenska språket firas det midsommar, trots att det är i slutet av juli, havsbadas från klipporna och sjungs Taube och äts räkor. Svenskt värre, enligt dig och mig och definitivt enligt Chips studenter i Utah. Men ändå inte. Den bild som det officiella Sverige vill ha spridd över jorden handlar ganska lite om naturen, dalahästar och folkdräkter. Istället gäller Teknik, Tolerans och Transparens. I koncentrat: med hjälp av Skype och Ericsson tittar invandrare och HBT-personer på Zlatan och Madonna och utbrister: "Det där är Sverige!"

Så kanske är det Madonna och Zlatan som är anledningen, eller kanske är det Pippi, allemansrätten, Ikea, Joakim Berg, jämställdhet, Skanska eller Ingmar Bergman. Sämre anledningar kan man ju ha, och det kan vi vara stolta över. Så rätt reaktion när någon berättar att den undervisar i svenska i utlandet ska alltså vara: "Jaha. Självfallet."