Tjeckien 3-1 Skottland, Sparta Arena 30 maj

Fredagen började bra. Jag hade rättat och betygsatt och grejat så duktigt att något som liknade en extra ledig dag stod för dörren. Grymt väder, dessutom, och när jag gick för att köpa nytt månadskort var det ingen - repeterar: ingen - före mig i kön. Det var nästan kusligt, för normalt tar jag med mig en otummad Economist och en kopp kaffe för detta ärende.

Efter lite planlöst strosande, en kopp kaffe med en grillad kycklingbagel och en nästan inköpt skiva tog jag en promenad i turistkvarteren i Mala strana och den lite småkärva stigningen upp till borgområdet. Trädgårdarna nedanför borgen var väldigt vackra i det vackra vädret och det var knappt att bilden stördes ens av bleka ölmagade skotska fotbollssupportrar i kilt.

Sedan in i Gamla stan, en sval och bilig pilsner på hemliga stället bredvid torget och - ännu fler skottar. Hm. Tydligen är det match i stan. Jovisst, Tjeckien-Skottland i en träningsmatch inför EM som går av stapeln om knappa två veckor. Det hade jag ärligt talat ingen aning om, men det löste onekligen problemet med underhållning för resten av dagen.

Jag tog mig ut till Letna, köpte en fin men dyr biljett och uppsökte lämpligt matställe att slå ihjäl ett par timmar på. Mycket skottar överallt, förstås, men egentligen var det ju långt ifrån självklart med tanke på att skottarna inte kvalificerat sig för EM och med andra ord inte hade stort intresse av matchen. Men britter i allmänhet är mycket duktiga på att följa sina lag.

Matchen var ganska sömnig i första halvleken men märkligt nog blev tjeckerna helt överlägsna i andra när de bytt ut alla stjärnor (halvstjärnor, snarare) och slutat slå bollar direkt mot store Jan Koller. Att såga sig igenom på kanten och komma in med djupledslöpande mittfältare i straffområdet visade sig en bättre spelidé, och snart stod det 1-0 som blev 2-0 och 2-1 och i slutet även 3-1 efter ett slalommål av Sionko, hans andra för dagen.

Skottland var bedrövligt dåligt, men Tjeckien imponerade inte heller. Det är sällan dessa träningsmatcher mynnar ut i så mycket annat än ett "jaså". Det var synd att Dr Brückner vilade Milan Baros, den notoriske målsumparen från Liverpool, Aston Villa, Lyon och Portsmouth, för honom ville jag se tillsammans med sin ende radarkompis i karriären, Koller.

Tjeckien: Cech, Pospech, Ujfalusi, Kovac, Jankulovski, Sionko, Polak, Matejovsky, Galasek, Skacel, Koller (Blazek, Sivok, Grygera, Rozehnal, Kadlec, Plasil, Vlcek, Jarolim, Fenin, Sverkos, Baros, Zitka).

Skottland: Gordon, McNaughton, McManus, Caldwell, Naysmith, Robson, Hartley, Fletcher, Rae, Morrison, Miller (Marshall, Anderson, Berra, Dailly, McCormack, Maloney, Clarkson)

Nick Cave and the Bad Seeds, Sparta T-Mobile Arena 24 maj

Vi såg Nick Cave i september 2006 när vi precis flyttat hit. Det var strålande. På den tiden körde Cave mest låtar från sina avskalade plattor anno 1997 och framåt, och den större delen The Bad Seeds fick stanna hemma och lämna plats åt det mer finstilta. Numera vill Grott-Niklas rocka igen, precis som på senaste plattan Dig, Lazarus, Dig. Många älskar att den gamle Nick Cave är tillbaka, men jag föredrar alltså The Boatman's Call och Nocturama etc. Och därför var det upplagt för en liten besvikelse.

Nu är ju Cave aldrig dålig och jämfört med mycket elände jag sett genom åren var förstås konserten rätt bra, trots att den hölls i Spartas enormt sunkiga gamla ishockeyarena. På den roliga sajten www.hockeyarenas.com skriver de så här:

"The T-Mobile Arena, home of the HC Sparta Praha, is nothing more than a totally run-down leftover of the 60s which somehow resembles something one would consider a multifunctional arena. The only thing that doesn’t look ripe for demolition is a rather new jumbotron hanging in the dark and cold inside of the building."

Arenan är faktiskt helt osannolik, om det inte vore för att den kommit till under kommunisttiden. Det gör den faktiskt helt sannolik. Det är kilometer på kilometer av kulvertar och trappor och korridorer och entréer och passager och allsköns utrymmen. Men läktare finns det inga. Jo, det gör det förstås - men inte vår läktare. Eller vår sektion. Nummer 300 finns inte. Borta. När vi tilldelats våra platser av hårt jobbande ungdomar som kämpar med vilsna besökare (utlänningar som inte går på hockey här) visar det sig att en del platser inte finns heller. Ett helt sällskap har biljetter med jämna sittplatsnummer. Sektionen har bara udda stolsnummer.

- Sätt er var ni vill, säger värden.

Ed Keupper värmer upp, som de säger. Tråkar ut, som jag säger.

Så blir det konsert till slut. Nick Cave slår an tonen genom att välja den senaste plattans tråkigaste låt som öppning: Night of the Lotus Eaters. Sedan tar det sig en aning med titelspåret, Tupelo och Red Right Hand och även om det inte är helt i min smak, så är det bra. Den kompakta cigarrettröken och det dåliga ljudet i arenan är störande, men så har det förvisso alltid varit i den här branschen.

Mer låtar! Deanna, Today's Lesson, Nobody's Baby Now, Moonland, The Mercy Seat, Papa Won't Leave You Henry, The Ship Song, Lie Down Here (and Be My Girl), We Call Upon the Author, Midnight Man, More News From Nowhere. Och så extranumren: Lyre of Orpheus, Into My Arms, Hard on for Love, Get Ready for Love, Lovely Creature, Stagger Lee.

Två timmar, ganska exakt. Inte precis som jag ville ha det, men ungefär vad man kunde vänta sig. Amatörfilmer från konserten finns förstås här.

Examenstider igen

Egentligen inte mycket att orda om, för det är ju inte första gången jag nämner det här med examensperioder, men det är alltså igång nu igen. Sistlidna veckan rev vi av en statsexamen (SZZK)) och fyra av de mindre examina (PZK), med överlag gott resultat. En student klarade tyvärr inte litteraturdelen på PZK:n, vilket alltid är tråkigt eftersom det ändå inte är litteraturvetare de ska bli, men det går säkert bättre på omtentan i september.

Det är förstås också en del helt vanliga prov också, men de flesta har jag kommande vecka. Det är de norskstuderande fyrorna som ska visa att de kan något om Sverige och svenskan, samt avslutande språkprov för mina ettor och treor. Det ska nog inte bli något problem. Och blir det problem så är det inte mitt, utan min efterträdares.

Tredje museet gillt

Som jag skrev häromsistens är Bílkova vila kvar på måstelistan, så lördagens tur tog spårvagn 20 dit. Anledningen till att vi inte gjort detta skulpturmuseum är att det har varit stängt på grund av renovering under en längre tid och att det dessutom alltid är stängt på vintern. Men i strålande sol tog vi nu oss till slut dit. Fast det var stängt. Fortfarande.

En snabb geografisk överblick sa oss att vi skulle kunna ta en titt på det tydligen ovanligt intressanta tekniska museet, nu när vi ändå var i faggorna och lätt kunde fortsätta med spårvagn dit. Men, se, det gick inte heller, för spåren var under tekniskt arbete längs hela Letna. Okej, så vi åkte tillbaka till Malostranska för att istället åka 12:an och plocka museet så att säga bakvägen. Det gick bra.

Väl framme vid NTM - en tegelbyggnad som mest ser ut som en medelstor myndighet, byggd 1973 - visade sig även detta utflyktsmål vara stängt. Tillfälligt, öppnar 2009 ("2010, senast"). Vi såg snabbt en tvillingbyggnad bredvid men Statliga jordbruksmuseet kändes inte så hett, trots de guldsprejade gamla traktorerna utanför. När vi tittade in i entrén (tänk Sovjetunionen när det var som sunkigast) lyfte gubben i kassan lite lojt på ena ögonbrynet men hade inte en tanke på att tilltala oss eller ta ut något inträde. Han visste väl att vi skulle vända och att enbart kommenderade skolklasser någonsin tittar in där.

Nog med fördomar. Jag läser nu att tegelbyggnaderna faktiskt är från sent 1930-tal och dessutom "a remarkable monument of the Czech functionalism". Där fick jag! Se bild via hemsidan för NTM och läs mer om jordbruksutställningar hos NZM.

Efter två nitlotter satsar man säkert, vilket i dessa trakter innebär det fina museet för samtida konst, som har en mycket bred definition av ordet samtida. Jag tror att det börjar på mitten av 1800-talet. Vi har varit där förut och förundrats såväl över funkishuset och de fina samlingarna. De har en Klimt som är något utöver det vanliga (bild), tillsammans med en hel del kubism och en fantastisk snabbkurs i franska konstgiganter. Olle Baertling försvarar för övrigt de svenska färgerna.

Sedan hoppade jag otippat över Bristol City-Hull i Premier League-kvalet på Wembley* för att istället vila ut inför kvällens konsert med Nick Cave and the Bad Seeds. På söndagen blev det mest tvätta-städa samt att fixa lite ärenden, trots det vackra vädret. Och så Indiana Jones a Království křišťálové lebky på kvällen. Den var halvokej.

*Hull FC vann med 1-0 efter ett drömmål av Dean Windass. Go Tigers!

Mozart, check; Dvořák, check

Lördagen blev en dag i det vackra vädret, som man kan läsa mer om på M-L:s blogg. Det kändes också som något av en avslutningsdag eftersom det härmed är slut på föreläsningarna för min del, och bara examensperioden återstår. Sista lektionen: fika på svenska. Dessutom är det slut på gymkortet, så nu måste jag slita asfalt och sedan svettas hemma i hallen istället för på det halvflådiga gymmet. Och hemma har vi inte jacuzzi, två sorters bastu och bar med proteindrinkar.

Ny vecka, nya göromål, alltså. Vi får väl se vad det blir. Eftersom vi - stoppa pressarna, breaking news, flash-flash! - flyttar hem permanent den 1 juli gäller det ju att bocka av saker vi missat, förbisett eller inte prioriterat i största allmänhet. Jag funderar på en resa till Terezín. Det är väl en sån sak man ska ha gjort. Andra måsten jag har kvar är, enligt min Rough Guide, Bílkova vila (skulptören Bílaks museum) och Prags olika tehus - övriga 19 punkter har jag redan klarat av, från spårvagnar och pilsner till terassträdgårdar och Josefov.

På söndagen blev för övrigt ytterligare två museer avbockade, båda musikaliska sådana: Mozartmuseet i Bertramka och Dvořákmuseet. Det förstnämnda visade sig ha en fd student som chef, så där sparade vi snabbt 110 kc per person. Trevligt, trevligt. För er som inte kan allt om Mozart var det alltså så att han tillbringade en inte oansenlig mängd tid här - Don Giovanni uruppfördes som bekant i Prag - och var en ompysslad gäst hos den välbärgade familjen Dušek, vars sommarresidens nu är ett litet Mozartmuseum. Det är fömodligen vårt närmst belägna museum, men ett av de sista vi besöker.

Dvořákmuseet (bilden) ligger i ett fantastiskt litet barockpalats ritat av en av dessa Dientzenhofrar som späckat landet med sagolika hus. I övrigt är det inte så mycket att skriva hem om, men 80 kc var det värt. Man skulle kunna säga detsamma om Smetanamuseet, som också ligger i ett fint hus men vars museala kvaliteter är ganska tveksamma. Eventuellt är det jag som kan för lite om gubbarna.

Och så vann halvstora Portsmouth FA-cupen mot lilla Cardiff och halvtrötta Finland vann mot heltrötta Tre Kronor och så var en solig dag slut. På söndagen 12 grader och regn.

Det krävdes en amerikansk kapitalist

Den här helgen var det strålande sol igen och det är inte utan att man börjar tro på ett stabilt vackert väder efter en hel del fram-och-tillbaka på den fronten under våren. Vädret har bidragit till en hel del planlöst strosande fram och tillbaka mellan vackra kvarter, panoramautsikter och ett och annat café. Och så måste man ju gå på museum också, som trogna läsare har noterat. Även om det är fint väder.

Museerna börjar dock sina, åtminstone de där som känns obligatoriska och spontant intressanta. Vi har väl några kvar, sedan är vi farligt nära turistfällor som Tortyrmuseet eller Karlsbromuseet, för att inte tala om det suspekta museet över sexleksaker.

På lördagen bestämde vi oss för att slutligen gå på Kommunistmuseet, som vi tvekat lite inför tidigare. Man kan tycka att det skulle varit ett av de första utflyktsmålen, men faktumet att museet är privat - och därtill i utländsk drift - har stört mig lite tidigare. Borde inte ett museum som upplyser om kommunismen och dess brott i Tjeckoslovakien vara en statlig angelägenhet? Och finns det inte en risk att ett privat museum mest blir till souvenirer, krims krams och kitsch, istället för en seriös dokumentation byggd på tillgång till alla statliga arkiv? Kan man lita på ett museum som drivs av en amerikansk Bagelkung som hyr in sig hos McDonalds bredvid ett kasino, och som dessutom verkar rikta sig mest till turister?

Först verkade farhågorna besannas i form av en väl tilltagen entréavgift (CZK 180) och försäljning av t-shirtar och kepsar med röda stjärnan på. Men sedan blev det bättre i takt med att själva utställningen började med sina stationer om det tjeckiska kommunistpartiets gradvisa maktövertagande och dess omänskliga konsekvenser. Det var ganska mycket att läsa ibland, och som vanligt är på dessa breddgrader är inte allting jättepedagogiskt, men på det hela fungerade det bra. Bäst var den lilla filmen som visade folkliga protester från 1969 fram till Sammetsrevolutionen 20 år senare. Man kunde höra en knappnål falla i det lilla rummet.

En bra artikel i Guardian från 2002 reflekterar över det nyöppnade museet här.

På sockeln till minnesmärket över kommunismens offer i Tjeckoslovakien 1948-1989 (bilden) står det att 205486 personer dömdes för sina politiska åsikter, 248 avrättades, 4500 dog i fängelse och ytterligare 327 dog under flykt, medan 170938 emigrerade.

Tjeckisk segerdag är svensk arbetsdag

Ytterligare en kort arbetsvecka närmar sig sitt slut, tack vare segerdagen som på dessa breddgrader firas den 8 maj. En tjeckisk bekant tyckte det var märkligt att Sverige inte firar denna dag - vi är ju med i EU - men det hade varit väl magstarkt att fira segern i ett krig där den svenska makten hävdat neutralitet eller snarast hejat på det andra laget. Jag kanske rent av borde göra bot genom att arbeta på helgdagen?

Faktum är att jag har använt den extra tid som ledigheterna ger till en hel del arbetande. Det kommer att bli en ganska hektisk inledning på examensperioden som startar 19 maj med olika examina samt vanliga tentor som ska konstrueras. Dessutom har studenterna rätt till två olika provdatum, så allt måste göras i två versioner. Och så finns det förstås inga skrivsalar med gamla tanter som skrivvakter, så där försvinner ju en hel del lektorstimmar upp i rök. Ineffektivt, om ni frågar mig.

Så det är väl så den närmaste tiden ser ut: en veckas slutkläm på föreläsningarna, sedan prov och rättning, sedan en del omprov och mer rättning och efter det stänger vi butiken.

Sommartorpet slår på stort

Jag har värjt mig lite mot att kalla vår halvnyss inköpta sommarstuga för "torp", även om det onekligen ser ut som ett: rött med vita knutar, goda proportioner, gammalt, trädgård med fruktträd. Jag tycker nämligen att det med sina två våningar och dubbla kök är lite för stort för att vara ett torp.

Men jag har haft fel, inser jag nu när SVT presenterar årets sommartorp: