Gwen Stefani, Sazka Arena 20 oktober

Rockkonserter brukar vara ganska jobbiga, det är det som brukar kallas rock'n'roll. Man väntar, man fryser, man trängs, man knuffas, man köper dyr och dålig snabbmat, köar, kommer hem sent och är trött en vecka. Såvida man inte är en sådan där sponsorslips, förstås, som sitter i en loge och äter mat och konverserar istället för att verkligen delta i konsertupplevelsen.

På lördagen lekte jag sponsorslips för en kväll. S:s flickvän hade fixat gratisbiljetter via en kontakt, biljetter som visade sig vara VIP-märkta och inkluderade en massa trevlig service, buffé och förstås finfina platser. Vi var fyra som gick, och vi enades om att det egentligen är bättre att studsa framför scenen om man vill ha en bra konsert, men att vi var beredda att offra oss just den här gången för att testa något nytt.

Gwen Stefani kan man väl säga tillhöra den amerikanska showtraditionen inom popkonserter, dvs med en massa dansare, en miljard klädbyten, välrepeterat och insmickrande mellansnack, ett knappt synligt band samt en påkostad scen. Jag har inte sett så mycket i den här svängen, men det var påtagligt likt Britney Spears Onyxturné som vi såg i Globen för några år sedan. Öppningen gjordes snyggt till Elvis Costellos "Watching the Detectives" (hon är ju en ska-sångerska i grunden) som övergick i "The Sweet Escape" framfört i polis och tjuv-tema.

Sedan blev det mer eller mindre en hitparad. Låtlistan blev så här, med ett tack till YouTube och Wikipedia som jag konsulterat ihärdigt: "The Sweet Escape", "Rich Girl", "Yummy", "4 in the Morning", "Luxurious" (ett av få trista nummer, släpigt amerikansk), "Early Winter" (med grym sång av Gail Ann Dorsey, Bowies fantastiska basist), "Wind it Up", "Danger Zone" (trist låt som jag kunde skrivit själv), "Hollaback Girl" (absolut strålande), "Wonderful Life", "Now that You Got It" (bättre på skiva), "Don't Get It Twisted", "Breakin' Up", "Cool" (enormt bra, Gwen springer runt i publiken), "Orange County Girl" - och extranummer: "The Real Thing" (akustisk version, duett med Gail Ann Dorsey), "What You Waiting For" (det bästa sparades med andra ord till sist). Det bidde alltså inga No Doubt-låtar, och jag antar att det inte blir något solomaterial när hon turnerar med gamla bandet nästa gång. Lite synd om så är fallet, men förståeligt.

Konserten klockades in på 1:41, vilket ju är lite för kort. Men man får komma ihåg att hon är en månad äldre än jag, mamma och säkert mån om att komma i säng ordentligt. För det mesta kommer man inte ihåg detta, med tanke på att hon ser ut som 25, max.

Efter att ha fått tillbaka våra ytterkläder av leende flygvärdinnor åkte vi in till stan för ett reklamparty på Juridiska fakulteten, av alla ställen, som för kvällen var omgjord till festlokal. Stilrent kubistiskt trapphus, strålkastare, bar i mitten, dunka-dunka. Snyggt värre.