Programmet för Bukarest klarnar

Som jag berättat tidigare är det SI-konferens i Bukarest om några veckor. Då var inte programmet klart, men nu är det i alla fall något klarare. Inte oväntat blir det mest litteratur, men inte bara Norén.

Lektor Björn Apelkvist i Bukarest är ju specialist på Lars Norén, så vi är flera som framfört att det skule vara intressant att få perspektiv på honom, gärna kombinerat med rön om hur modern litteratur kan användas i undervisningen. Något i den stilen blir det.

Docent Lars Wolf är huvudsaklig föreläsare på det lagom akademiska temat "litteraturvetenskapliga undersökningar med studenter", och Björn fyller på om just Norén. Wolf känner jag till sedan tidigare tack vare hans mycket användbara Till dig en blå tussilago om lyrik i skolan. Han var tidigare lektor vid Mitthögskolan i Härnösand.

Författaren, översättaren och kulturrådet i Berlin Aris Fioretos är också inbjuden - men har inte bekräftat - och Sveriges ambassadör Mats Åberg ska ta emot oss på residenset, vilket säkert blir både trevligt och intressant. Han lär vara både sympatisk och litterärt bevandrad, har det sagts mig. Till Fioretos hemsida här.

Och så några museer och några byggnader och några restauranger.

Hemma hos jungfru Maria

Loretakyrkan ligger vackert belägen på Mala stranas höjd, alldeles intill Svenska ambassaden, UD och Pragborgen. Vi gjorde ett besök i lördags i sällskap med strålande sol och behagligt få turister.

Kyrkan började byggas den 3 juni 1629 och växte undan för undan i 200 år. Den blev tidigt ett av Prags pilgrimsmål tillsammans med Jesusfiguren Il Bambino di Praga i Jungfru Marias kyrka. Anlededningen härtill är att kyrkan är byggd kring Santa Casa, dvs en kopia av vad man menar är Marias hem vid tiden när ängeln Gabriel kom med budskapet om att hon skulle bli havande. Det byggdes tydligen flera sådana här kopior, men Prags stod i särklass.

Hela klosterbyggnaden är mycket vacker och det gäller att inte missa freskerna eller kapellen som smyckar pelargångarna. Santa Casa är inte så fantastiskt i sig, men utsmyckningarna utvändigt är mycket imponerande. Födelsekyrkan är också väl värd entrépengarna med sin barocka utsmyckning och lite lätt spöklika interiör. Skelett är en ingrediens.

Skattkammaren är också en höjdpunkt med sina monastrar (en av dem rikt diamantbeströdd), kalker, skrin och andra föremål. Vi fick inte fotografera innanför klostermurarna men några exteriörer finns i galleriet (länk till höger). Man kan också leta på nätet, förstås, och med fördel på Loretas hemsida här.

På kvällen såg vi The Queen med Helen Mirren och Michael Sheen. Precis så bra som väntat.

Prozim, var ligger Najz Prajz?

Skivaffärer är ett utrotningshotat släkte i dessa nedladdningstider, vilket är ett elände. I Tjeckien och en rad andra länder med liknande nutidshistoria är läget än mer akut, eftersom ett från början svagt utbud har kombinerats med svag privatekonomi och piratpressningar som inte direkt gynnat laglydiga butiker.

Prag är med andra ord inte något Mecka för människor som älskar att rota i skivbackar, bläddra i cd-ställ och kanske prata lite med personalen om något intressant nytillskott. Snarare handlar det om att stålsätta sig inför det som väntar: Hubba Bubba-personal, listmusik och Queen. Det var samma sak i Estland: idel nytt (förståeligt) och sedan föredettingar som ingen bryr sig om. Vad är det frågan om?

Som vanligt finns det undantag: Bontonland är en okej kedja med en riktigt stor butik vid Vaclavplatsen, och i våra trakter ligger en profilstark liten butik med personal som vet vad de pysslar med. Och även en blind höna lyckas ju ibland hitta något matnyttigt. På gågatan i stan hittade jag David Bowies halvtaskiga men i min samling mycket saknade Never Let Me Down i Virgin-utgåvan från 1995, ni vet den med extraspåren som bara försvann när EMI släppte Bowies backkatalog på nytt. Jippi! Och "Time Will Crawl" är en bra låt, tametusan.

Trafikrapport från Sexton

En kort tid har jag haft en besöksräknare installerad. Trots allt är det ju roligt att se om någon annan än jag själv läser, även om sidan bara är till för släkt och vänner. Utvärderingsperioden är egentligen alldeles för kort, men detta är i alla fall slutsatserna så här långt:

Alla läser dagtid på vardagar, dvs på jobbet. På fredagseftermiddagen dör all aktivitet och förutom någon felnavigerare händer ingenting igen förrän på måndagen. Onsdag och torsdag är hetaste dagarna under veckan, så jag får väl se till att ha något smaskigt att publicera då.

Jag är stor i Kina. Folkrepubliken ligger på tredje plats i nationsligan efter stort ledande ettan Sverige (surprise) och lika klara tvåan Norge. Sedan följer Tjeckien och Kanada, USA och sist Spanien och Egypten. Jag behöver väl knappast tillägga att de flesta utsocknes spenderar mycket liten tid på sidan, förutom min trogna läsekrets i Norge. Mange takk!

En gång räcker. I dessa orwellska tider går det att utläsa en hel del av den data man får in, så när jag säger att läsekretsen i väster är trogen så menar jag det. Annars är de allra flesta faktiskt nykomlingar som aldrig mer vill återkomma, eftersom de inte hade något på sidan att göra från början. De kan ha kommit via Bloggers slumpgenerator eller en ovanligt misslyckad googlesökning. "Kulörtvättmedel", t.ex., ger tydligen min sida som träff.

Det lönar sig med taktiskt tänkande. Bloggproffsen jobbar hårt på att länka sig, registrera ("pinga") sig i olika sökmotorer och portaler, sätta etiketter på sina texter och inkludera namn och ord som många söker på - allt för att få många träffar på sin sida och synas i statistiken. Modebloggarna lär vara värst i branschen med sitt ständiga namndroppande.

"Sexton" är inte en sådan sida, men även här märks det hur bloggosfären fungerar. Mitt inlägg om LR:s svängning om lärarutbildningen hamnade på DN Debatts hemsida och vips hade jag en bunt nya besökare! Knuff.se med sina kompisar Intressant.se (där väldigt sällan något är intressant) och Nyligen.se har på något vis också koll på den här sidan, med ströbesökare som resultat. Hur mycket trafik proffsen drar in på det här viset kan man ju bara ana.

Bättre sent än aldrig av LR

Trots att jag inte arbetat i det svenska gymnasiet längre än sedan 2002 har jag upplevt många olika varianter av lärarkandidater. För varje ny kandidat verkade det vara en ny utbildning med nya direktiv som låg bakom. Av alla galna varianter var dock 2001 års skapelse den mest absurda, vilket LR:s ordförande Metta Fjelkner sent omsider erkände på DN Debatt på tisdagen.

LR stödde förändringen när det begav sig, men förstås var den en produkt av den förra regeringen som dessutom behövde diverse delar mp och v i receptet för att den skulle gå igenom riksdagen. Resultatet blev en märklig soppa där det mest svårsmälta för oss på gymnasiet var att praktik plötsligt skulle ersätta rena ämneskurser.

Skulle vi handledare utbilda kandidaterna i engelsk språkhistoria eller 1700-talets drama? Eller menades att kandidaterna skulle få dessa kunskaper bara genom att finnas ute på skolorna? Och hur skulle de kunna undervisa naturvetare i Sv B om de inte kunde något själva? De hade det inte lätt, de stackars utbildarna, som kom till oss för att informera om nymodigheterna.

Som Fjelkner påpekar innebar det nya tänkandet att kraven på litteraturstudier hos blivande gymnasielärare i Svenska sjönk från 40 poäng (två terminer på heltid) till blott åtta poäng. I engelska, om jag minns rätt, sjönk de från 80 poäng till 45. Det är nästan ett helt års studier som försvann upp i det blå. Tillika var det en förlust som inte kompenserades av någon vinst i en annan ände. Stackars kandidater, stackars elever.

Det är förstås svårt att hävda att det var bättre förr eftersom de traditionella lärarutbildningarna varit svaga en längre tid. Men man får väl hoppas att de värsta galenskaperna är förbi och att Fjelkners och även Lars Leijonborgs uttalanden på senare tid betyder att utbildningen av lärare blir mer lik andra utbildningar. Själv läste jag ju mina ämnen helt självständigt och la till en praktisk-pedagogisk utbildning på 40 poäng, för övrigt en skapelse av den förra borgerliga regeringen.

Flippad P3-jury floppar

Internet är en schyst grej. Inte minst är det praktiskt att sitta i utlandet och utan tio ton teknisk utrustning kunna följa svenska medier i olika form: tidningar, tv och radio. Det måste sägas att SVT är riktigt duktigt på det här och SR:s utbud är också mycket bra. Framför allt radion uppskattar jag, för det går bara inte att lyssna på de tjeckiska stationerna när man inte kan språket.

Alltså blir det en hel del radiolyssnande de här dagarna när det mesta av arbetet sköts hemifrån. För en liten stund sedan kunde jag exempelvis lyssna på P3 Populär som plockat upp den gamla Metropolklassikern Flipp eller flopp. Kul! Nej, faktiskt inte.

Jag har hört programpunkten i några veckor nu och kan konstatera att den tyvärr är totalt usel. Det är inte så dumt att lyssnarna kan höra veckans låtar i förväg och sedan rösta själva. Då bildar de en utslagsröst, vilket kan ha en poäng även om man ju aldrig vet varför de anonyma lyssnarna röstat som de gjort. Men det funkar ändå. Problemet är de två gästerna som utgör juryn. Hu, vad de är dåliga!

På den gamla goda tiden var juryn ungefär densamma varje gång. Ledamöterna var riktigt tunga namn som Ola Håkansson, Alexander Bard, Måns Ivarsson och Per Gessle, dvs folk som kunde sin pophistoria och dessutom kunde formulera sig. De senaste gästerna kan absolut ingenting, men de är hyggligt kända ungdomsartister eller medieprofiler.

Resultatet är orgier i tomhet och avbrutna meningar: "nä, jag vet inte", "jag har nog fel men ...", "det kan gå hur som helst", "åååh va svårt" och "det kan gå hur som helst". Det förekommer inte ens skuggan av diskussion om vad som ger en hit och hur låten i fråga uppfyller de kraven. Med andra ord blir flippandet och floppandet helt intetsägande och lyssnaren vet inte mer efter programmet än före. Snarare mindre.

Senast hävdade gästparet att Svenska Akademien införde nya ord i SAOL för att få mer cred bland unga, och ingen sa emot. Tjena.

Turer till Klementinum och UPM

På lördagen gällde åter kultur. Vi började med Klementinum som ligger precis vid Karlsbrons fäste i Gamla stan. Vi tog tolvans spårvagn genom ljuva livet, hoppade av på Lillsidans torg, fajtades med turisterna på bron medan vi njöt av utsikten åt bägge håll i det strålande vädret. Ja, det är redan mycket turister här, men värre blir det.

Klementinum är jesuiternas gamla centrum. Här byggde de upp kyrkosalar, ett stort bibliotek som blev grunden för Tjeckiens nationalbibliotek och förstås ett lärosäte som slogs med ni-vet-vad om att undervisa i den räta läran. De förlorade matchen 1773 då orden upplöstes av påven och undervisningen sekulariserades.

Vi guidades runt i det mörka men vackra Spegelkapellet (flitigt använd som konsertsal), det mycket läckra Barockbiblioteket (se bild) och slutligen det astronomiska tornet. Här finns de gamla astronomiska instrumenten till beskådning, liksom en helt fantastisk vy över Prag. Till saken hör att män som Brahe och Kepler arbetade här, men då var inte Klementinum färdigställt.

UPM (här) är Prags museum för konsthantverk. Det låter ju ungefär hur mossigt som helst, men här ligger inte några virkade dukar eller skördeverktyg och samlar damm. Nej, här ser man underbara ting: glas, porslin, silver, klockor, smycken ... rubbet från 1500-talet till tidigt 1900-tal. Mycket bra, och som ofta här var själva museihuset också en riktig pärla med fina salar och ett mäktigt trapphus.

Bilder från det astronomiska tornet finns upplagda i galleriet, vars länk ju finns nere till höger.

Och nu reklam: Loney, Dear

För två och ett halvt år sedan var vi på efterdyningarna av en kombinerad kräftskiva och kvartersfest (k-märkt ord?) i Gamla Uppsala. Det var M-L:s arbetskompisar med vänner som arrangerade, så det mest intressanta var väl egentligen att ett band från Stockholm skulle spela på släppet, om man kan kalla det så. Ett osajnat band, men inte helt okänt i indiekretsar. Loney, Dear.

Det var riktigt bra. Med skolorgel och en bräcklig sångstil nära Thom Yorkes (Radiohead) blev det en märkvärdig stämning trots sammanhanget, och mörkret som sänkte sig över återvändsgatan gjorde förstås också sitt till. De enda sceneffekterna som fyrades av var när X2000 eller Upptåget plötsligt svischade förbi bara något tiotal meter bakom de överraskade musikerna.

Nu är Loney, Dear på turnéer i England, USA och Kanada och senaste alstret Loney, Noir ligger på Nirvanas gamla etikett. Jag rekommenderar starkt förra plattan, Sologne men gissar att jag återkommer med lovord även om uppföljaren.

DN har en podsändning med sångaren Emil här och det finns en ny skum video här och en hemsida här och en länk till dem på YouTube här.

Sporta utan Sparta

Som jag berättat långt tidigare fortsatte jag ju innebandykarriären i Sparta Prag när jag flyttade hit i höstas. Det var en seriös tanke som tyvärr inte bra frukt av flera skäl. Men det betyder inte att det bara spelas PS2 på Karla Englise.

Hemma i Björklinge BK blev man verkligt bortskämd med bra tränare, och vi hade inte bara en utan två riktiga nördar som tänkte innebandy hela tiden de inte tänkte på golf. Det var perfekt för mig som inte dribblar snyggast eller skjuter hårdast, utan istället spelar på ungefär lika delar rutin och ambition. Då krävs det någon i båset som fattar vad man är bra på samt att övriga i laget spelar efter samma idé. I BBK - och i viss mån även i ett par andra lag jag huserat i - fungerade det så. Till och med i mitt gamla estniska lag fattade man galoppen riktigt bra, trots att nivån var mycket lägre där då.

I Sparta hade man dock en för året ny tränare som inte tyckte att spelidé var någon stor grej och som inte såg någon poäng i att förbättra sig på området. När jag påpekade en svaghet i vårt sätt att spela försvar fick jag höra att "the players are so stupid, there is no point telling them". Frågan är vem det var som inte förstod. Vidare var varje övning en uppvisning i hur de inte ska fungera (att det inte ska ta slut på bollar eller folk i en kö hör till det första man bör tänka på, eller att folk inte ska stå sysslolösa i fem minuter) och laguttagningen påminde om den sovjetiska nomenklaturans principer för befordran.

Resultaten blev därefter: det tänkta topplaget hamnade direkt på efterkälken, inre splittring uppstod, tränaren toksparkades och förra årets coach togs till nåder igen. Han fick kicken efter att ha vunnit serien förra året men misslyckats i det utdragna kvalet till elitserien. Nu kom han tillbaka, vackert så, men vid det laget hade jag redan tröttnat på eländet.

Men jag lirar småmål varje söndag med ett brokigt gäng svenskar blandat med någon finne och någon annan nationalitet, vilket räcker bra. Fast riktig innebandy är det förstås inte. Dessutom går vi båda till Holmes Place, ett träningsställe strax intill som visserligen kallar sig "health club" och som tar betalt därefter, men som snarast är ett lite bättre och snajdigare gym. Vi får väl se hur länge jag ids traska där, men just nu känns det givande.

Nytt: fotogalleri

Istället för att fylla det här något smala utrymmet med spaltmeter av foton har jag gjort som kidsen och skaffat en sida på Flickr. Det går bra att söka på "andreasbroman" där, eller - ännu enklare! - att följa länken i listan nere till höger.

Starten är lite blygsam och består till viss del av gammal skåpmat, men det ska väl bli bättre framöver. Det finns ju i alla fall saker att plåta.

Statsexamen: det muntliga provet, samt en lite kritisk utvärdering

Slutligen dags för det sista provet: muntan, som det lär ha hetat en gång. Studenterna fick besvara en fråga om litteratur och en om språket. De fick 30 minuter att förbereda sig på, samt en artikel att hämta exempel ur till språkdelen. Viss nervositet uppenbarade sig.

Student 1 fick redogöra för Strindbergs existentialism samt om svenskans principer för bestämdhet, medan hennes kamrat redovisade den skandinaviska romantiken samt svenskans satskonstruktioner. Glädjande nog var allt på svenska den här gången, och jag tog tillfället i akt att ställa sluga frågor. Om någon tycker att två studenter är något lite, så är det ju riktigt, men det beror på att de flesta går upp vid det ordinarie tillfället i juni.

Jämfört med examinationerna i Sverige och framför allt i Estland, tycker jag att det finns en del frågetecken med den tjeckiska varianten. Det gäller för det första språket - att tjeckiska är norm både för diplomarbetet och för försvaret av detsamma - och, för det andra, innehållet: det blir mycket skandinavisk litteratur. Om uppsatsen handlar om litteratur och skrivs och försvaras på tjeckiska, ja då kunde ju studenten lika gärna vara litteraturvetare som språkvetare. Vidare: vid det skriftliga provet (på svenska) kan studenten åter välja ett litteraturämne. Rimligtvis borde det vara bestämt att en uppsats i litteratur innebär att det skriftliga provet måste handla om språket, och vice versa.

För det tredje kan man ha åsikter om bedömningen. Det finns en kommission som gemensamt genomför proven och sätter betyget - utmärkt - men ingen utomstående finns representerad. Ingen utomstående opponent och ingen utomstående ordförande, utan enbart ett urval av institutionens lärare. Risken med detta är uppenbar: man betygsätter inte provet utan hela studentens studiegång, och det blir mycket svårt att underkänna någon eller ens sätta ett dåligt betyg. Lärarna känner ju studenten och kan alltid motivera ett betyg med att studenten "egentligen" kan sina saker. Han eller hon var bara lite nervös eller "hade en dålig dag". Det går förvisso att framgångsrikt argumentera för att det här är det bästa bedömningssättet, men då måste man samtidigt skrota examensproven.

Dessutom: utan utomstående bedömare blir bedömningen också en betygsättning av den egna undervisningen och den nivå som man som själv har satt. Det är med nödvändighet inte samma nivå som existerar på alla lärosäten eller i de centrala styrdokumenten. Lite transparens är därför nyttigt.

Statsexamen: det skriftliga provet

Idag skrev studenterna som gått upp i statsexamen den skriftliga delen: fem timmars skrivande om en enda fråga, antingen om litteratur eller språk. Jag som hade arbetat med att formulera de tre språkfrågorna fick se studenterna välja idel litteraturfrågor, vilket för all del gjorde mitt efterarbete något mindre intensivt.

Nu blev det min kollega som undervisar i svensk litteratur som fick ta hand om rättningen av innehållet i uppsatserna, medan jag enbart behövde rätta språket. Jag finner det förstås lite udda att språket ska bedömas på en tenta om litteratur när litteraturuppsatsen inte ens fick skrivas på målspråket (se artikel nedan), men alldeles galet är det förstås inte. Det kan tilläggas att studenternas språk var mycket gott.

Litteraturämnena för dagen var romangenrens framväxt, existentialismens dito samt den isländska sagostilens påverkan på den svenska litteraturen fr.o.m. 1800-talet. Språkfrågorna tyckte jag var enklare: den språkhistoriska utvecklingen, ordbildning och vokabulär, principerna för ordföljd.