Solig söndag

Den 24 februari ska inte vara sommarvarm, men så var det den här gången. I skuggan var det åtminstone 15 grader, förmodligen mer, och i solen svettades man om man hade mer än en t-shirt på sig. Den stenbelagda promenaden längs floden var full av solbadande människor och på Vysehrads höjd flockades flanörerna.

Jag vandrade också längs floden, spanade in kubismvillorna, passade på att göra ett nytt besök på den vackra kyrkogården som rymmer den tjeckiska historiens största kulturpersonligheter, samt att för första gången gå in i katedralen, begravningsplats för Karl I och hans gemål. Den katedral som står där idag är en nygotisk sak med ars nouveau-målningar högt som lågt. Mycket fint, och härligt iskallt.

För ett par veckor sedan klippte de förresten gräset på det lilla torget framför fakulteten, och det blommar här och där. Ur led är tiden etc osv.

Postkommunism

Mina studenter i trean ville beställa ordböcker från Sverige, och stegade ner till postkontoret för att kolla vad det skulle kosta. Konstigt, tyckte jag, eftersom postverket knappast har någonting med saken att göra. Det är ju avsändaren som lägger på frakten. Men självfallet hade studenterna rätt, för vad jag inte hade tänkt på var ju att det gamla slutna monopolet självfallet gör som de vill, 18 år efter enpartistatens död och fyra år efter EU-inträdet.

Vad det var för avgift som statliga Česká pošta ville lägga till har jag ännu inte helt förstått, men den var väsentlig. Väsentligt i strid med EU-lagarna kan man ju hoppa upp och slå sig i ändan på att den var också. Fri rörlighet för varor och tjänster, och allt det där.

För att studenterna skulle få sina böcker tog vi till utlandslektorns äldsta trick, nämligen att be Svenska ambassaden att ställa upp med sin adress. Förr i tiden var detta enda sättet att förvissa sig om att det över huvud taget skulle vara någonting kvar i paketet när det kom, speciellt om man såg till att avsändaren kletade "Humanitarian aid" över hela kartongen, gärna kompletterat med diverse fredsorganisationers logotyper. Jag är rädd att detta fortfarande gäller på sina håll.

Jodå, paketet hamnade i ambassadens postfack. Men de kunde inte hämta ut det. Det stod nämligen mitt namn på avin. Man kan ju tycka att det ska spela mindre roll - det står förmodligen alla möjliga adressater på deras post - men tanten på det lilla kontoret stod duktigt på sig. Ambassadens chaufför och postinsamlare fick därför ta med sig mig dit personligen (dagtid en vardag, synnerligen kostnadsineffektivt), men det gick inte riktigt bra det heller. Jag hade nämligen inte passet med mig, utan "bara" ett nytt svenskt körkort med EU-flagga, information på engelska och hela faderullan.

Lösningen blev lätt komisk: ambassadchaffisen skrev sitt passnummer på avin medan jag skrev under med mitt namn. Alla nöjda. Rena charaden.

Den här fixeringen vid pass är en tydlig rest från det östeuropeiska kontrollsamhället, om jag får generalisera en aning. Pass är allt, hur trasiga och lättkopierade de än må vara, medan ID-kort med allsköns säkerhetsdetaljer är suspekta. I Tallinn hände det fortfarande på sent 1990-tal att gränspolisen rädade lokaler och bad om "dokument", som om det vore ockuperade Paris under kriget. Vi hade förstås aldrig något att visa upp. "Why not?". "Because I was born in a free country", var min kamrat K:s standardsvar.

Jag har inte blivit utsatt för det här, och till allra största del är Tjeckien förstås som vilket västeuropeiskt land som helst. Ibland till och med bättre, eftersom "nya" stater kan göra rätt från början när de bygger upp samhället. De tjeckiska postkontoren är dock riktiga tidsmaskiner där den enda knappen bär texten "Tillbaka 30 år".

En vecka till

Isolering har varit temat den senaste veckan. Det började med att datorn strulade och därmed hamnade på service (naturligtvis fungerade den optimalt hos dem) och fortsatte när M-L oplanerat var tvungen att åka till Sverige och tog sin dator med sig. Så blir det när datorn inte bara är ett arbetsverktyg, utan även tv, radio, dvd, cd, telefon.

Jobbmässigt har det handlat om sista examensveckan och följaktligen treornas PZK-examen. Det var sex tappra - alldeles för få - som gick upp och fem gick två dagar senare därifrån med godkända papper. Grattis! Provet består av tre delar - skriftlig språktest i fem timmar samt två muntor på femton minuter, en på språket, en på litteraturen - och tyvärr föll en av mina bättre studenter på den avslutande litteraturdelen. Det kändes helt onödigt, men jag tvår mina händer eftersom litteratur inte är mitt bord och förhöret dessutom på tjeckiska. Han kommer säkert att klara det galant på reprisen.

Med det eländet i ryggen tog jag tidig helg - man måste få kompensera sig för att vi inte har sportlov, påsklov, Kristi him, pingst, nationaldag och allt vad det är jag går miste om - och spenderade fredagen på ett par gallerier jag inte besökt förut. Först blev det Rudolfinum, mest känt för sin konsertsal, och en spejsad resande utställning av samtida ung amerikansk konst, Uncertain States of America. En del var kul, annat förutsägbart "rebelliskt" och en hel del fullständigt utflippat. Lite bättre var då Resetting: Alternative Ways to Objectivity på City Gallery Prague i Stadsbiblioteket. Temat där var alltså objektivitet i bildkonsten, vilket är synnerligen intressant.

Det började med ett antal verk som skulle bilda en bakgrund till de yngre konstnärerna, men de fick mig nästan att vända i dörren. Det var med få undantag inte alls vad jag tyckte det borde handla om. Men i andra flygeln blev det bättre. Mycket bättre. Jag skulle kunna köpa (nästan) rubbet! Bäst var nog verken av Filip Cerny, Anna Neborová och Frantisek Matousek med Zbynek Sedleckys "Bukarest" (hans blogg om den rumänska huvudstaden är verkligen på kornet) som best-in-show. Jag tror att kuratorn gjort ett ovanligt styvt jobb för när jag bildgooglar dem hittar jag inte mycket värt att klistra in här, men Sedlecky klarade alltså nålsögat.

På vägen hem såg jag en snygg vas (45.000 kc, hoppade den), sprang förbi hötorgskonst på Karlsbron, haffade en spårvagn, hämtade datorn och tog kontakt med omvärlden.

Re: läget?

Det kom ett brev från P. Visserligen inte ett riktigt brev med frimärken, men i alla fall. Han efterlyste lite mer vardagsprylar på bloggen, och kanske lite mindre kulturella begivenheter. En god poäng, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå honom - och andra med samma åsikt - till mötes. Det händer inte så mycket att skriva hem om, nämligen, och den tiden är förbi när jag reagerade på tjeckiska små egenheter och kunde skriva små betraktelser om kaffet, spårvagnarna och reklamskyltarna i metron.

En vanlig vecka är ganska vanlig. Jag bränner av mina lektioner på jobbet och före/efter dessa sitter jag hemma och planerar eller efterarbetar, eftersom vi inte har något arbetsrum på fakulteten. Just nu är det examensperiod, så då försöker jag använda den extra tiden till att bränna några böcker eller plugga in något som kan komma till användning framöver. Det blir med andra ord en del stillasittande i soffan, vilket faktiskt är en ganska stor skillnad mot de vanliga rutinerna hemma. För att motverka detta försöker jag mig på en och annan promenad och förstås sporta på gymmet i avsaknad av innebandylag. Det var den arbetsveckan.

Helgerna kan ni. Det brukar bli lite turistande, lite restaurangbesök, möjligen någon konsert och kanske strålar vi samman med han eller hon. Trevligt värre, och förhoppningsvis en del allmänbildning av en typ det inte blir fullt lika mycket av hemmavid. Så om ni undrar, som P, hur det är "egentligen" så är svaret att jodå, det lunkar på.

Såg förresten precis ett par biofilmer, American Gangster och Försoning, som var bättre än medel båda två. För övrigt är dagens bildval lite krystat, men förhoppningsvis går budskapet fram. Vi kan se det som en rebus för läsekretsen.

Senaten och Sternbergpalatset

Lördagens första begivenhet blev en vandring i den del av Waldsteinpalatset som idag är den tjeckiska senaten. Egentligen hade vi tänkt att ta en av de guidade turer som var inkluderad i entrén till den stora utställningen om Albrecht av Waldstein och hans tid (se tidigare inlägg), men vi var sent ute och turerna fullbokade. Istället gick det bra att trampa runt på egen hand, fortfarande helt spritt språngande gratis.

Det var ett snyggt barockpalats han byggde, Albrecht, även om man har sett några stycken nu och de där speglarna från Venedig var faktiskt rätt hemska. Men, rätt ska vara rätt, också av senare datum. Bäst var nog all stuckatur och grandiosa takmålningar med mindre blygsamt innehåll - Albrecht som Mars och så vidare.

Senaten var ganska snabbt avklarad, så vi promenerade upp den allra brantaste trappan till borgen för att se om det fanns något annat lämpligt museum att bocka av. Det gjorde det. Vi gick in i Stenbergpalatset (bilden), som är en del av Nationalmuseum, och av någon anledning var det helt gratis även här. Normalt är det fri entré första onsdagen varje månad, men kanske var biljettförsäljaren sjuk, eller så hade de blandat ihop lördag och lill-lördag. Vi gick hur som helst rakt in.

Samlingarna var uppdelade på några olika delar där antika Grekland och Rom, medeltida Italien och 1600-talets holländska mästare dominerade. Som vanligt var några saker utlånade (till Japan), som vanligt var det de mest eftertraktade sakerna som var på vift (Brueghel d.y., Rubens) men det var superfint i alla fall bland Tintoretto, El Greco och andra storstjärnor. En stor målning av Gustav III på besök hos påven Pius VI noterades särskilt. Även huset var förstås värt att kika på, och tämligen nyrenoverat det också.

På hemvägen blev det lite mat och lite fotboll, och för en gång skull vann Liverpool.