Först konstigt, sedan konst

I det halvvackra vädret tog vi en promenad till Galleri Mánes, en funkislåda vid Moldau som vi gått förbi alldeles för många gånger utan att gå in. Nu när vi väl tog tag i det, visade det sig inte vara någon höjdare. Den tillfälliga utställningen visade sig vara den enda utställningen, och den var i våra ögon helt galen. Men snart kommer det en ny, och huset var ju helt okej.

Efter en titt in i den fina boklådan Globe och en traditionell tjeckisk snabblunch på McDonalds på Vodickovagatan stegade vi iväg mot Gamla stans torg och Dum U Kammeného zvonu, Stenklockshuset, en del av Nationalmuseum som just nu hyser en retrospektiv med bilder av den internationellt ryktbare fotografen Jindřich Štreit. Om dagens första museistopp mest bjöd på konstigheter, var detta konst med stort k. Och jag som ändå inte är så förtjust i fotoutställningar.

Jindřich Štreit reste Tjeckoslovakien runt på 1970- och 1980-talet och dokumenterade byar och människorna i dem. Den materiella torftigheten och de utsatta människorna på bilderna ledde till att säkerhetstjänsten såg honom som ett hot mot den kommunistiska regimen, vilket i sin tur gjorde bilderna ännu starkare. När revolutionen kom 1989 trodde många att Štreit var färdig med sitt värv, men han visade att det postrevolutionära livet i de gamla kommunistiska staterna för många inte har varit någon lätt period.

Kolla gärna in mer bilder på hans hemsida här. Mycket tobak, alkohol, jordbruk och allmän kommunistslum utlovas.

I skogarna kring Kokořín

Riktiga tjecker drar ut i skogen på helgen, vilket vi normalt aldrig gör på grund av avsaknad av bil. Men vår engelske vän J föreslog en söndagstur, så med hans tjeckiska sambo och dotter plus hund åkte vi en timme norrut, tror jag, och hamnade i någon typ av trollskog. Det var milt och skönt, men samtidigt grått och tämligen blött. Landskapet var dock mycket dramatiskt av Bauer-typ, så det var klart värt besväret.

Efter en stadig tjeckisk lunch på en hospoda som kallade sig Eden helt utan ironi (vildsvin till mig, fylld potatispannkaka till M-L) tog vi ytterligare en promenad kring 1300-talsborgen Kokořín. Det finns många slott, borgar och herresäten gömda i det tjeckiska landskapet, vilket förstås vittnar om regionens långa och rika historia. Idag ser de flesta byarna inte så förskräckligt rika ut. De svartvitrandiga stugorna är dock pittoreska.

Mer bilder här.

Don Juan på Ständernas teater, 18 januari

Om man bara ska se en operaföreställning i Prag är det Don Juan och om man bara ska gå på en teater i Prag är det Ständernas teater, Stavovske Divadlo. Anledningen är gemensam, nämligen att Mozart skrev operan speciellt för just den scenen och själv dirigerade urpremiären där den 29 oktober 1787 - dagen efter den färdigställdes, sägs det. Dessutom spelades flera konsertscener till Milos Formans storfilm Amadeus in här. De historiska vingslagen kommer tätt, med andra ord.

Jag har sett Don Juan tidigare, så egentligen hade vi tänkt att se Figaros bröllop lite längre fram i vår, men det var stört omöjligt att få biljetter trots att vi tyckte att vi var ute i god tid. Tricket visade sig vara att vara ute i dålig tid, för om man ville ha fina platser till i övermorgon, ja då gick det bra. Sagt och gjort, plåtar och trippel-cd (Böhms från Prag, med Birgit Nilsson) inhandlades.

Väl på plats slår det en att färgskalan inte är den gamla vanliga sammetsröda, utan blått och grått mot guld och vitt. Mycket vackert. Vår loge är dessutom den klart bekvämaste hittills med stoppade stolar som får de tre timmarna att kännas som hälften. Enda minuset var väl egentligen mingelytorna som inte kändes lika snajdiga som på Statsoperan eller Nationalteatern. Men så är det ju ett mycket äldre och mindre hus också.

Vi var båda väldigt nöjda med föreställningen, speciellt imonerade var vi av damen som sjöng Donna Anna medan Leperello nog var den stora publikfavoriten. Jag ska inte påstå att jag nynnade sextetten hela vägen hem, men vackert var det likväl.

Tid att plugga

Trogna läsare har redan läst om hur det fungerar med examina i Tjeckien, så jag ska inte säga mer än att nu är det dags igen. Några ska göra sin lilla examen efter fem terminer, andra den stora och avslutande efter dubbla tiden. Somliga tänker däremot bida sin tid och skriva tentorna vid ett senare tillfälle, eftersom de inte känner sig redo just nu, men det tycker jag förstås är knas i de flesta fall. Svårighetsgraden hos en tentamen stiger kraftigt i takt med avståndet från kurserna, är åtminstone min erfarenhet från båda sidorna av katedern.

Jag skriver dock inte tentor numera. Jag, ähum-ähum, författar. Det är inte alldeles oproblematiskt att skriva prov på fem terminer varav man bara varit närvarande under två, för att inte tala om noll av tio, men det går förstås. Man får använda sig av husets övriga kunskap, gamla tentor, kursplaner och sunt förnuft. Viktigt att komma ihåg är förstås att det inte är svenska läroplaner eller kriterier som gäller, så det gäller att ha koll på det tjeckiska betygssystemet och även på hela kurssystemet.

Igår och idag (onsdag-torsdag) var jag med och examinerade två studenter i trean som ska åka till Uppsala på Erasmusstipendier och som därför behövde göra sina prov tidigare än sina kamrater. Det ställde vi förstås upp på - även om det innebar en del bök - och jag tycker det är strongt av studenterna att i all stress fixa det här nu, istället för att skjuta upp det till sommaren eller hösten. Båda klarade sig bra, för övrigt. Tvåor till båda (ett är bäst, tre lägsta godkända betyg). Gratulationer!

Mer om statsexamen har jag skrivit här och här och här, och lite om båda typerna här.

Nyår på ett tak i Prag

För första gången firade jag nyår utomlands den här gången, och det visade sig förstås gå alldeles utmärkt. Visserligen blev det till att ställa in bordsreservationen på den vackert belägna restaurangen på en ö i Moldau eftersom sällskapet decimerades allt mer på grund av sjukdom och barnpassning, men vi hade det trevligt i alla fall.

Istället för formell middag på halvdyrt ställe blev det synnerligen informellt på vårt lokala prisvärda hak - utmärkt biffstek! - och en tämligen sedvanlig kväll i goda vänners lag. Inte riktigt vad vi hade planerat, men en skoj kväll på det hela taget.

Strax före tolvslaget lämnade vi Andél och gick hem till S som bor längs floden några kvarter bort, och som utlovade god utsikt över kvällens fyrverkerier. Prag är känt för sina nyårsfyrverkerier på det sättet att de är fullständigt oorganiserade och därför pågår länge och samtidgt och precis överallt. Det sägs vara ganska farligt att stå till exempel på Gamla stans torg, eftersom det fyras av fyrverkeripjäser lite till höger och vänster och inte sällan i markhöjd.

Vi var dock högt över marken. S bor högst upp i sitt hus, fem eller sex våningar upp, och sedan gick vi upp på lägenhetens andra våning, sedan ut på balkongen och sedan upp på själva tegeltaket. Det var lite svajigt, men helt klart värt besväret. Vi hade en fantastisk panaromavy över borgen, Letnaparken, Gamla stan, Vysehrad och förstås floden med alla dess broar. Det dundrade och blixtrade precis överallt medan vi skålade in nyåret. Väldigt speciellt.

På nyårsdagen smällde det igen. Prags officiella fyrverkeri är alltid dagen efter kl 18, så att de små får vara med. Då stod vi och en miljard andra längs floden och såg raketerna lysa upp Karlsbron i förgrunden. M-L:s nya kamera lyckades fånga det hela väl.