Fish, Rock Café 29 oktober

Fish var sångare i Marillion på de fyra första studioalbumen, de där ser ut som flipperspel eller fantasyromaner och fungerade som en fortsättning på 1970-talets brittiska progressiva musikrörelse med band som Genesis och Yes. Stort, pompöst, pretentiöst, litterärt och så långt från rock'n'roll man kan komma. Absolut ingen cred.

Jag minns en liten anekdot från studentboendet i England 1997, när indie och brittpop var det som gällde. Jag inspekterade Mikes skivsamling - fömodligen var vi på väg till konsertstället The Zodiac eller studentbaren Cheney - när en cd-trave plötsligt darrar till och en skiva faller mot marken.

Som gammal fotbollsmålvakt reagerar jag snabbt och lyckas fånga den innan den tar i marken - det visar sig vara Marillions Clutching at Straws från 1987, en skiva som bara inte får finnas hos en indiepoppare med självaktning. Hans min var uppgiven. "Oh, of course it had to be that one." Jag svarade att det var okej, för jag hade den också. Och den är ju bra. Deras bästa, faktiskt.

För Marillion och Fish är bra, om man kan svälja de värsta högtraverierna och lyssna på låtarna och texterna, som bevisligen håller långt. Även idag kan man höra "Kayleigh" och "Lavender" i snabbköpen eller hitta dem på samlingsskivor som dokumenterar det bästa från 1980-talet.

När Fish lämnade bandet 1988 pga musikaliska skiljaktigheter blev det han som behöll det gamla och bandet som gick vidare, så i Fishs publik är nog de flesta ursprungliga Marillion-fans. Snittåldern och snittvikten var båda ganska höga på måndagkvällen, och de blev nöjda med inledande "Slainte Mhath" från just Clutching at Straws. Sedan följde en massa annat, skulle man kunna säga om man som jag inte har hört en soloplatta sedan den tredje, halvkassa Suits (1994).

Det är ju dock 20-årsjubileum av den där skivan som föll mot golvet och Fish verkar helt på det klara med att det är den som gäller. Han framför "Hotel Hobbies", "Warm Wet Circles" och "That Time of the Night (the Short Straw)" i rad, sedan följer under kvällen även "Sugar Mice", "White Russian", extranumret "Incommunicado" och finalen "The Last Straw" - totalt åtta av albumets elva låtar, med andra ord. Från Misplaced Childhood blir det dock ingenting, förmodligen för att han på förra turnén framförde hela plattan som hade sitt jubileum då.

På det hela var det väl en okej spelning, och två timmar är mer än godkänt. Det var bättre när jag såg honom i Tallinn 1997 - då hade han bättre band, bättre ljud, bättre låtar - men Fish är en stark scenpersonlighet och när han plockar fram sina starkaste kort är det riktigt bra, som i Marillionlåtarna eller i tidiga solonumren "Cliché" och "Vigil in a Wilderness of Mirrors". Man är tydligen en gammal bakåtsträvare.

Tjeckiska kubismmuseet

Kubismen var stark i Tjeckien åren runt 1910, och speciellt kan den den kubistiska arkitekturen noteras. Kubism är ju vanligt främst inom bildkonsten, men i Tjeckien och kanske speciellt Prag slog den dessutom inom arkitekturen. En rad vackra villor i Vyšehrad (nedan t.h.), det sk kubismhuset i Josefov och Svarta Madonnans hus i Gamla stan (ovan) är kända exempel.

Det senare byggdes som varuhus men är idag ett museum över den tjeckiska kubismen. Över tre våningsplan får man följa tjeckiska storheter som målarna Emil Filla, Bohumil Kubišta, Vincenc Beneš, Josef Čapek, Antonín Procházka, Václav Špála, Jan Zrzavý, Otakar Nejedlý och Otakar Kubín, medan Otto Gutfreund är den store skulptören och Josef Gočár den store arkitekten. Det är också han som ritat huset vi befinner oss i.

Allt är mycket iögonfallande, även om vi finner många av färgvalen murriga och ibland även kalla. Och stora fluffiga soffor verkar inte fungera i kubistisk stil, däremot de stramare trästolarna och enkla skrivborden.

I shoppen på nedervåningen står helt fantastiska fåtöljoriginal till salu, liksom en hel del replikor av allt från stora möbler till kaffeserviser (mycket fina, mycket dyra). Vi prövade kaféet också - Grand Café Orient - och gillade inte minst lokalen.

Dagen före var vi på en snabbis på Czech Centre som för sista dagen visade upp utställningarna av svensk design samt de tjeckiska illustrationerna till flera av Astrid Lindgrens böcker (bilderna var ganska långt från Småland, om man säger så). Vi hittade en trädgårdsbänk av Eva Schildt som säkert kostar några tusen, men som skulle passa perfekt vid sommarstugan.

Länk till Czech Cubism Museum här.

En trekvart på bilmässan

I lördags tog jag tolvans spårvagn till mässan för att spana in nytvättade fordon på den årliga Prague Autoshow, som det heter. Man kan väl säga att jag hade sett de flesta bilarna förut, men att det ändå aldrig är helt fel att skåda lite superbilar eller att provsparka däcken på den nya Alfan (159:an känns mindre än min 156:a, men en Brera skulle jag kunna tänka mig).

I entrésalen stod det enbart Skoda-exemplar (uttalas med sje-ljud: schkåda) som tydligen såldes bäst med Abba-musik, för det var vad som bjöds i form av ett tributband. Bentley och Lamborghini satsade istället på långbenta modeller medan Volvo inte satsade alls, utan bara ställde en ensam XC 70 på golvet, låst. Någon Saab sågs inte till.

Bilderna är från ett tidigare år enär jag hade glömt min kamera. Notera gärna själva mässlokalen som är väl värd entréavgiften.

Gwen Stefani, Sazka Arena 20 oktober

Rockkonserter brukar vara ganska jobbiga, det är det som brukar kallas rock'n'roll. Man väntar, man fryser, man trängs, man knuffas, man köper dyr och dålig snabbmat, köar, kommer hem sent och är trött en vecka. Såvida man inte är en sådan där sponsorslips, förstås, som sitter i en loge och äter mat och konverserar istället för att verkligen delta i konsertupplevelsen.

På lördagen lekte jag sponsorslips för en kväll. S:s flickvän hade fixat gratisbiljetter via en kontakt, biljetter som visade sig vara VIP-märkta och inkluderade en massa trevlig service, buffé och förstås finfina platser. Vi var fyra som gick, och vi enades om att det egentligen är bättre att studsa framför scenen om man vill ha en bra konsert, men att vi var beredda att offra oss just den här gången för att testa något nytt.

Gwen Stefani kan man väl säga tillhöra den amerikanska showtraditionen inom popkonserter, dvs med en massa dansare, en miljard klädbyten, välrepeterat och insmickrande mellansnack, ett knappt synligt band samt en påkostad scen. Jag har inte sett så mycket i den här svängen, men det var påtagligt likt Britney Spears Onyxturné som vi såg i Globen för några år sedan. Öppningen gjordes snyggt till Elvis Costellos "Watching the Detectives" (hon är ju en ska-sångerska i grunden) som övergick i "The Sweet Escape" framfört i polis och tjuv-tema.

Sedan blev det mer eller mindre en hitparad. Låtlistan blev så här, med ett tack till YouTube och Wikipedia som jag konsulterat ihärdigt: "The Sweet Escape", "Rich Girl", "Yummy", "4 in the Morning", "Luxurious" (ett av få trista nummer, släpigt amerikansk), "Early Winter" (med grym sång av Gail Ann Dorsey, Bowies fantastiska basist), "Wind it Up", "Danger Zone" (trist låt som jag kunde skrivit själv), "Hollaback Girl" (absolut strålande), "Wonderful Life", "Now that You Got It" (bättre på skiva), "Don't Get It Twisted", "Breakin' Up", "Cool" (enormt bra, Gwen springer runt i publiken), "Orange County Girl" - och extranummer: "The Real Thing" (akustisk version, duett med Gail Ann Dorsey), "What You Waiting For" (det bästa sparades med andra ord till sist). Det bidde alltså inga No Doubt-låtar, och jag antar att det inte blir något solomaterial när hon turnerar med gamla bandet nästa gång. Lite synd om så är fallet, men förståeligt.

Konserten klockades in på 1:41, vilket ju är lite för kort. Men man får komma ihåg att hon är en månad äldre än jag, mamma och säkert mån om att komma i säng ordentligt. För det mesta kommer man inte ihåg detta, med tanke på att hon ser ut som 25, max.

Efter att ha fått tillbaka våra ytterkläder av leende flygvärdinnor åkte vi in till stan för ett reklamparty på Juridiska fakulteten, av alla ställen, som för kvällen var omgjord till festlokal. Stilrent kubistiskt trapphus, strålkastare, bar i mitten, dunka-dunka. Snyggt värre.

Linné på Nationalmuseum

Det har varit svårt mycket Linné i år. Det gäller ju alla, men dessutom har M-L jobbat med att marknadsföra jubileet och som ytterligare grädde på moset har vi ju vissa kopplingar till Uppsala. I Prag går man inte heller säker för 300-åringen, visade det sig, när fotoutställningen A Passion for Systems invigdes på Nationalmuseum som en del av det svenska hösttemat (se tidigare blogg).

Utställningen har förstås varit i Sverige och världens alla hörn, så läsaren kanske känner till den. Den består hur som helst av 24 närbilder (över 80 i boken) av blommor, en blomma och bild för varje klass som Linné delade in växterna i. Mycket snygga bilder, och jag ska titta närmare på brännässlan nästa gång jag ser den blomma vid Östra Vreten. Synd att fotografen Helene Schmitz inte var närvarande, men hon har säkert fått komplimanger så det räcker tidigare.

24 bilder går ju ganska fort om man inte är botaniker eller fotograf. Det gav lite extra tid att vandra i detta stiliga hus och att titta lite extra på mammutkranier, jättekrabbor och valar. Samlingarna må vara lite old school, men de är imponerande i vilket fall.

Mamma mia, mer musik!

På tisdagen var det dags att uppmärksamma Sverige i Prag igen. Den här gången var det Drottningholms Barockensemble som konserterade i Rudolfinum och framförde verk av Roman, Agrell, Händel och Bach. Det var alldeles utmärkt, och när vi chitchattade med några musiker efteråt visade det sig att de också tyckte att det var en fantastisk konsertsal. Och de lär väl ha sett några guldkeruber och lampkronor genom åren.

På torsdagen var det lite svenskt också, även om inte ambassaden stod för plåtarna den här gången. Londonuppsättningen av Mamma Mia är nämligen på Europaturné, och eftersom lite Abba har ju aldrig skadat någon blev det att slå sig ner i Prags Globen, Sazka Arena.

Det var en kul show, även om storyn inte är direkt jätteklurig. En rolig aspekt av det hela är att man ju faktiskt får en livekonsert med Abba, fast utan Abba-medlemmarna. Om ni förstår. Allt är ju så troget originalen som möjligt, så det blir långa stunder som en vanlig rockkonsert.

Nu funderar jag på att se Gwen Stefani nästa vecka, fast mer för showen än för musiken (jo, hon har en radda bra singlar, men inte så mycket mer). Vi får se.

The Ark, Rock Café 7 oktober

En liten miss var det onekligen att jag inte lyckades få dit några studenter och att våra kompisar lämnade återbud i sista minuten, men man behövde ändå inte oroa sig över uppslutningen. Det var mycket folk som ville se The Ark när de för andra gången spelade i Prag. Många kommer nog tillbaka när det är dags för tredje besöket.

Glädjande nog hade Växjös stolthet valt att inte spela hela senaste albumet plus några hits, utan snarare tvärtom: hits, och så några bra spår från den senaste (mindre bra) plattan. "Clamour for Glamour", "Father of a Son", "Absolutely No Decorum" är ju en hygglig öppning. Sedan blev det, i någon typ av albumordning: "It Takes a Fool to Remain Sane", "Let Your Body Decide", "Calleth You, Cometh I" (som avslutning, förstås), "One of Us Is Gonna Die Young", "This Piece of Poetry Is Meant to Do Harm", "Deliver Us from Free Will", "New Pollution", "The Worrying Kind", "Prayer for the Weekend", "I Pathologize".

Mycket bra, precis som när vi såg dem för ett par år sedan. Se liveklipp på YouTube här.

Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch

Nu är den regelrätta undervisningen igång igen. Skönt, för det går inte att sitta hemma i soffan och läsa på eller flytta papper mellan pärmar hur länge som helst. Om man hade en avhandling eller roman att plita på vore det en annan sak, men det har jag ju inte.

Den här terminen står följande för dörren: Språk A med åk 1, Språk B med åk 3 och Fonetik och fonologi med åk 3. Det förstnämnda är nytt för mig och blir lite klurigt i och med att man inte kan förutsätta några som helst svenskkunskaper, det sistnämnda är en favoritkurs som det ska bli roligt att återse. Alla tre kurserna kan man säga utgör grunden för varför man vill vara utlandslektor över huvud taget, nämligen att få pyssla med saker man inte berör som gymnasielärare hemma.

Första passen gick alldeles utmärkt, och nu är treorna sålda på Säkert!