Statsexamen: det muntliga provet, samt en lite kritisk utvärdering

Slutligen dags för det sista provet: muntan, som det lär ha hetat en gång. Studenterna fick besvara en fråga om litteratur och en om språket. De fick 30 minuter att förbereda sig på, samt en artikel att hämta exempel ur till språkdelen. Viss nervositet uppenbarade sig.

Student 1 fick redogöra för Strindbergs existentialism samt om svenskans principer för bestämdhet, medan hennes kamrat redovisade den skandinaviska romantiken samt svenskans satskonstruktioner. Glädjande nog var allt på svenska den här gången, och jag tog tillfället i akt att ställa sluga frågor. Om någon tycker att två studenter är något lite, så är det ju riktigt, men det beror på att de flesta går upp vid det ordinarie tillfället i juni.

Jämfört med examinationerna i Sverige och framför allt i Estland, tycker jag att det finns en del frågetecken med den tjeckiska varianten. Det gäller för det första språket - att tjeckiska är norm både för diplomarbetet och för försvaret av detsamma - och, för det andra, innehållet: det blir mycket skandinavisk litteratur. Om uppsatsen handlar om litteratur och skrivs och försvaras på tjeckiska, ja då kunde ju studenten lika gärna vara litteraturvetare som språkvetare. Vidare: vid det skriftliga provet (på svenska) kan studenten åter välja ett litteraturämne. Rimligtvis borde det vara bestämt att en uppsats i litteratur innebär att det skriftliga provet måste handla om språket, och vice versa.

För det tredje kan man ha åsikter om bedömningen. Det finns en kommission som gemensamt genomför proven och sätter betyget - utmärkt - men ingen utomstående finns representerad. Ingen utomstående opponent och ingen utomstående ordförande, utan enbart ett urval av institutionens lärare. Risken med detta är uppenbar: man betygsätter inte provet utan hela studentens studiegång, och det blir mycket svårt att underkänna någon eller ens sätta ett dåligt betyg. Lärarna känner ju studenten och kan alltid motivera ett betyg med att studenten "egentligen" kan sina saker. Han eller hon var bara lite nervös eller "hade en dålig dag". Det går förvisso att framgångsrikt argumentera för att det här är det bästa bedömningssättet, men då måste man samtidigt skrota examensproven.

Dessutom: utan utomstående bedömare blir bedömningen också en betygsättning av den egna undervisningen och den nivå som man som själv har satt. Det är med nödvändighet inte samma nivå som existerar på alla lärosäten eller i de centrala styrdokumenten. Lite transparens är därför nyttigt.