Bättre sent än aldrig av LR

Trots att jag inte arbetat i det svenska gymnasiet längre än sedan 2002 har jag upplevt många olika varianter av lärarkandidater. För varje ny kandidat verkade det vara en ny utbildning med nya direktiv som låg bakom. Av alla galna varianter var dock 2001 års skapelse den mest absurda, vilket LR:s ordförande Metta Fjelkner sent omsider erkände på DN Debatt på tisdagen.

LR stödde förändringen när det begav sig, men förstås var den en produkt av den förra regeringen som dessutom behövde diverse delar mp och v i receptet för att den skulle gå igenom riksdagen. Resultatet blev en märklig soppa där det mest svårsmälta för oss på gymnasiet var att praktik plötsligt skulle ersätta rena ämneskurser.

Skulle vi handledare utbilda kandidaterna i engelsk språkhistoria eller 1700-talets drama? Eller menades att kandidaterna skulle få dessa kunskaper bara genom att finnas ute på skolorna? Och hur skulle de kunna undervisa naturvetare i Sv B om de inte kunde något själva? De hade det inte lätt, de stackars utbildarna, som kom till oss för att informera om nymodigheterna.

Som Fjelkner påpekar innebar det nya tänkandet att kraven på litteraturstudier hos blivande gymnasielärare i Svenska sjönk från 40 poäng (två terminer på heltid) till blott åtta poäng. I engelska, om jag minns rätt, sjönk de från 80 poäng till 45. Det är nästan ett helt års studier som försvann upp i det blå. Tillika var det en förlust som inte kompenserades av någon vinst i en annan ände. Stackars kandidater, stackars elever.

Det är förstås svårt att hävda att det var bättre förr eftersom de traditionella lärarutbildningarna varit svaga en längre tid. Men man får väl hoppas att de värsta galenskaperna är förbi och att Fjelkners och även Lars Leijonborgs uttalanden på senare tid betyder att utbildningen av lärare blir mer lik andra utbildningar. Själv läste jag ju mina ämnen helt självständigt och la till en praktisk-pedagogisk utbildning på 40 poäng, för övrigt en skapelse av den förra borgerliga regeringen.