Och nu reklam: Loney, Dear

För två och ett halvt år sedan var vi på efterdyningarna av en kombinerad kräftskiva och kvartersfest (k-märkt ord?) i Gamla Uppsala. Det var M-L:s arbetskompisar med vänner som arrangerade, så det mest intressanta var väl egentligen att ett band från Stockholm skulle spela på släppet, om man kan kalla det så. Ett osajnat band, men inte helt okänt i indiekretsar. Loney, Dear.

Det var riktigt bra. Med skolorgel och en bräcklig sångstil nära Thom Yorkes (Radiohead) blev det en märkvärdig stämning trots sammanhanget, och mörkret som sänkte sig över återvändsgatan gjorde förstås också sitt till. De enda sceneffekterna som fyrades av var när X2000 eller Upptåget plötsligt svischade förbi bara något tiotal meter bakom de överraskade musikerna.

Nu är Loney, Dear på turnéer i England, USA och Kanada och senaste alstret Loney, Noir ligger på Nirvanas gamla etikett. Jag rekommenderar starkt förra plattan, Sologne men gissar att jag återkommer med lovord även om uppföljaren.

DN har en podsändning med sångaren Emil här och det finns en ny skum video här och en hemsida här och en länk till dem på YouTube här.