Sporta utan Sparta

Som jag berättat långt tidigare fortsatte jag ju innebandykarriären i Sparta Prag när jag flyttade hit i höstas. Det var en seriös tanke som tyvärr inte bra frukt av flera skäl. Men det betyder inte att det bara spelas PS2 på Karla Englise.

Hemma i Björklinge BK blev man verkligt bortskämd med bra tränare, och vi hade inte bara en utan två riktiga nördar som tänkte innebandy hela tiden de inte tänkte på golf. Det var perfekt för mig som inte dribblar snyggast eller skjuter hårdast, utan istället spelar på ungefär lika delar rutin och ambition. Då krävs det någon i båset som fattar vad man är bra på samt att övriga i laget spelar efter samma idé. I BBK - och i viss mån även i ett par andra lag jag huserat i - fungerade det så. Till och med i mitt gamla estniska lag fattade man galoppen riktigt bra, trots att nivån var mycket lägre där då.

I Sparta hade man dock en för året ny tränare som inte tyckte att spelidé var någon stor grej och som inte såg någon poäng i att förbättra sig på området. När jag påpekade en svaghet i vårt sätt att spela försvar fick jag höra att "the players are so stupid, there is no point telling them". Frågan är vem det var som inte förstod. Vidare var varje övning en uppvisning i hur de inte ska fungera (att det inte ska ta slut på bollar eller folk i en kö hör till det första man bör tänka på, eller att folk inte ska stå sysslolösa i fem minuter) och laguttagningen påminde om den sovjetiska nomenklaturans principer för befordran.

Resultaten blev därefter: det tänkta topplaget hamnade direkt på efterkälken, inre splittring uppstod, tränaren toksparkades och förra årets coach togs till nåder igen. Han fick kicken efter att ha vunnit serien förra året men misslyckats i det utdragna kvalet till elitserien. Nu kom han tillbaka, vackert så, men vid det laget hade jag redan tröttnat på eländet.

Men jag lirar småmål varje söndag med ett brokigt gäng svenskar blandat med någon finne och någon annan nationalitet, vilket räcker bra. Fast riktig innebandy är det förstås inte. Dessutom går vi båda till Holmes Place, ett träningsställe strax intill som visserligen kallar sig "health club" och som tar betalt därefter, men som snarast är ett lite bättre och snajdigare gym. Vi får väl se hur länge jag ids traska där, men just nu känns det givande.