En pall till tyska galleriet

Bara några dagar återstår och dagarna går till stor del ut på att slänga allt som slängas kan, samt till att säga nej till alla nya inköp. Inga skivor, definitivt inga böcker, inte ens en minifingerborg av sockervadd. Några obligatoriska souvenirer ska det dock bli, som jag nämnt tidigare.

Och på den fronten har det hänt litegrann. För det första samlade vi ihop alla kapocnics vi hittade, la dem i en stor ask och gick till Kubista för att inhandla den berömda pallen i rondokubism. Otroligt snygg, om jag får säga det själv. Pallen är gjord efter ett original från en villa anno 1924, och tillverkas nu i starkt begränsad upplaga. Massivt trä, väger ett ton. Den finns i några olika färgkombinationer och vi satsade på den dyrt fyrfärgade: vit i grunden, brun sits och röda och gula detaljer på sidorna. Vi kan förstås inte ta med oss den själva, så vi fick investera lite i frakten till Göteborg, där en kollega till M-L ska hämta upp den. Det kostade ärligt talat inte mycket, drygt CZK 1800.

Sedan var det det där med konsten, och det löste sig också. En dag när jag strosade lagom planlöst i våra kvarter stod det en grupp ungdomar på det mindre torget. De hade radat upp enkla bilder av den moderna kontorsbyggnaden här i Andél, och en skäggig man ledde diskussionen om hur de skiljde sig åt. Det visade sig vara en grupp blivande arkitekter från Tyskland, som var i Prag för att studera. "Perfekt", tänkte jag. "Jag köper den bästa av bilderna som minne från våra kvarter."

Men den bästa bilden var förstås målad av arkitekturprofessorn själv, och han hade inga planer på att sälja till någon svensk lycksökare. Inte förrän jag mejlade honom, vill säga, och han gick med på att skicka bilden mot en grabbnäve euro. Med rätt inramning blir den ett bra minne att hänga på väggen, främst på grund av det lokala motivet men det är ju också en lite rolig historia. Jag menar, de flesta har en anonymt massproducerad akvarell av Karlsbron med sig hem.

Återstår Pragbok. Lätt att köpa, tung att bära.