Nick Cave and the Bad Seeds, Sparta T-Mobile Arena 24 maj

Vi såg Nick Cave i september 2006 när vi precis flyttat hit. Det var strålande. På den tiden körde Cave mest låtar från sina avskalade plattor anno 1997 och framåt, och den större delen The Bad Seeds fick stanna hemma och lämna plats åt det mer finstilta. Numera vill Grott-Niklas rocka igen, precis som på senaste plattan Dig, Lazarus, Dig. Många älskar att den gamle Nick Cave är tillbaka, men jag föredrar alltså The Boatman's Call och Nocturama etc. Och därför var det upplagt för en liten besvikelse.

Nu är ju Cave aldrig dålig och jämfört med mycket elände jag sett genom åren var förstås konserten rätt bra, trots att den hölls i Spartas enormt sunkiga gamla ishockeyarena. På den roliga sajten www.hockeyarenas.com skriver de så här:

"The T-Mobile Arena, home of the HC Sparta Praha, is nothing more than a totally run-down leftover of the 60s which somehow resembles something one would consider a multifunctional arena. The only thing that doesn’t look ripe for demolition is a rather new jumbotron hanging in the dark and cold inside of the building."

Arenan är faktiskt helt osannolik, om det inte vore för att den kommit till under kommunisttiden. Det gör den faktiskt helt sannolik. Det är kilometer på kilometer av kulvertar och trappor och korridorer och entréer och passager och allsköns utrymmen. Men läktare finns det inga. Jo, det gör det förstås - men inte vår läktare. Eller vår sektion. Nummer 300 finns inte. Borta. När vi tilldelats våra platser av hårt jobbande ungdomar som kämpar med vilsna besökare (utlänningar som inte går på hockey här) visar det sig att en del platser inte finns heller. Ett helt sällskap har biljetter med jämna sittplatsnummer. Sektionen har bara udda stolsnummer.

- Sätt er var ni vill, säger värden.

Ed Keupper värmer upp, som de säger. Tråkar ut, som jag säger.

Så blir det konsert till slut. Nick Cave slår an tonen genom att välja den senaste plattans tråkigaste låt som öppning: Night of the Lotus Eaters. Sedan tar det sig en aning med titelspåret, Tupelo och Red Right Hand och även om det inte är helt i min smak, så är det bra. Den kompakta cigarrettröken och det dåliga ljudet i arenan är störande, men så har det förvisso alltid varit i den här branschen.

Mer låtar! Deanna, Today's Lesson, Nobody's Baby Now, Moonland, The Mercy Seat, Papa Won't Leave You Henry, The Ship Song, Lie Down Here (and Be My Girl), We Call Upon the Author, Midnight Man, More News From Nowhere. Och så extranumren: Lyre of Orpheus, Into My Arms, Hard on for Love, Get Ready for Love, Lovely Creature, Stagger Lee.

Två timmar, ganska exakt. Inte precis som jag ville ha det, men ungefär vad man kunde vänta sig. Amatörfilmer från konserten finns förstås här.