Istället för kaffe: förvirring

Kaffekulturen i Prag känner jag till viss del igen från Tallinn. Visserligen är inte "turek" - kaffe på turkiskt vis, där hett vatten hälls över kaffepulvret - ett vanligt inslag i Estland, men övriga tecken på förvirring går igen.

Turek är alltså ett gammalt beprövat sätt att få i sig koffein här. Det är inte gott, såvida man inte är sumpälskare, men det blir onekligen så starkt man vill. Snabbkaffet har ungefär samma plus och minus: inte ypperligt välsmakande, men man vet vad man får. Vanligt bryggkaffe finns förstås också, men görs i allmänhet kriminellt blaskigt.

Kanske är denna svaghet en smak som vuxit fram under år av likriktning, brist och fattigdom, kanske har bryggarna varit usla genom åren, kanske är det något annat skäl som ligger bakom. Vad vet jag, men, som det hade stått i Kalle Anka, vämjeligt har det i alla fall smakat.

Men så för någon tid sedan kom förstås den kaffekultur som spridit sig från Frankrike och kanske framför allt Italien, och som vi svenskar har omfamnat varmt. Bryggkaffe är ute och stark espresso, svårstavad cappuccino, mumsig latte (inte au lait), skarp ristretto etc är inne. Perfekt! Espresso kan aldrig vara fel, och här är det dessutom hyggligt prissatt: 10-12 kronor på ett normalställe.

Men nej, så enkelt var det inte.

"Espresso" på tjeckiska förefaller nämligen blivit en antonym till "bryggkaffe" eller "turek". Man kan säga att espresso helt enkelt betyder 'bra kaffe ur stor och dyr apparat'. Fast ibland är apparaten dålig och kaffet likaså. I Tallinn var det ännu värre. Där frågade servitriserna om man ville ha "kaffe" eller "Lavazza". Där var alltså själva märket jämställt med apparaten och vad som kom ut ur den. "Lavazza" var mer än bara kaffe, vilket får anses vara osedvanligt lyckad marknadsföring från någons sida.

Vad är då problemet? Jo, att när man beställer espresso vill man ha espresso. Inte espresso lungo. Inte en balja java. Bara de där få centiliterna svart bensin.