Postkommunism

Mina studenter i trean ville beställa ordböcker från Sverige, och stegade ner till postkontoret för att kolla vad det skulle kosta. Konstigt, tyckte jag, eftersom postverket knappast har någonting med saken att göra. Det är ju avsändaren som lägger på frakten. Men självfallet hade studenterna rätt, för vad jag inte hade tänkt på var ju att det gamla slutna monopolet självfallet gör som de vill, 18 år efter enpartistatens död och fyra år efter EU-inträdet.

Vad det var för avgift som statliga Česká pošta ville lägga till har jag ännu inte helt förstått, men den var väsentlig. Väsentligt i strid med EU-lagarna kan man ju hoppa upp och slå sig i ändan på att den var också. Fri rörlighet för varor och tjänster, och allt det där.

För att studenterna skulle få sina böcker tog vi till utlandslektorns äldsta trick, nämligen att be Svenska ambassaden att ställa upp med sin adress. Förr i tiden var detta enda sättet att förvissa sig om att det över huvud taget skulle vara någonting kvar i paketet när det kom, speciellt om man såg till att avsändaren kletade "Humanitarian aid" över hela kartongen, gärna kompletterat med diverse fredsorganisationers logotyper. Jag är rädd att detta fortfarande gäller på sina håll.

Jodå, paketet hamnade i ambassadens postfack. Men de kunde inte hämta ut det. Det stod nämligen mitt namn på avin. Man kan ju tycka att det ska spela mindre roll - det står förmodligen alla möjliga adressater på deras post - men tanten på det lilla kontoret stod duktigt på sig. Ambassadens chaufför och postinsamlare fick därför ta med sig mig dit personligen (dagtid en vardag, synnerligen kostnadsineffektivt), men det gick inte riktigt bra det heller. Jag hade nämligen inte passet med mig, utan "bara" ett nytt svenskt körkort med EU-flagga, information på engelska och hela faderullan.

Lösningen blev lätt komisk: ambassadchaffisen skrev sitt passnummer på avin medan jag skrev under med mitt namn. Alla nöjda. Rena charaden.

Den här fixeringen vid pass är en tydlig rest från det östeuropeiska kontrollsamhället, om jag får generalisera en aning. Pass är allt, hur trasiga och lättkopierade de än må vara, medan ID-kort med allsköns säkerhetsdetaljer är suspekta. I Tallinn hände det fortfarande på sent 1990-tal att gränspolisen rädade lokaler och bad om "dokument", som om det vore ockuperade Paris under kriget. Vi hade förstås aldrig något att visa upp. "Why not?". "Because I was born in a free country", var min kamrat K:s standardsvar.

Jag har inte blivit utsatt för det här, och till allra största del är Tjeckien förstås som vilket västeuropeiskt land som helst. Ibland till och med bättre, eftersom "nya" stater kan göra rätt från början när de bygger upp samhället. De tjeckiska postkontoren är dock riktiga tidsmaskiner där den enda knappen bär texten "Tillbaka 30 år".