Några biobesök

Mellan operabesöken och museiturerna kan det passa att kolla in hur de breda massorna underhåller sig. Alltså har jag gått till den lokala biografen och tittat på några filmer.

No Country for Old Men hade jag redan på förväg utnämnt till bästa film, helt enkelt eftersom den är gjord av Cohen-bröderna (tror bara de gjort en dålig rulle, nyinspelningen av Ladykillers) och dessutom är den baserad på en Cormac McCarthy-bok som nått framgång helt på egen hand. Självfallet motsvarade den alla förväntningar, men jag kan ärligt säga att de mer subtila delrana var något svåra att följa utan textning. Mycket dialekt, mycket talande i skägget, mycket klurigheter. Jag ska se den igen när jag har glömt de värsta skjutscenerna, för mellan jagandet och massakrerandet finns det mycket att fundera på, det är jag nästan säker på.

Sweeney Todd, musikalen om den hämndlystne barberaren och hans pajbakande medbrottsling, var en typisk Tim Burton med fantastiska miljöer, bisarra karaktärer och skräckfylld humor. Johnny Depp nominerades till en Oscar för sin roll, men det tyckte jag var något märkligt. Bra är han som alltid, men både Alan Rickmans och Helena Bonham Carters karaktärer var starkare. Stort plus för att skådisarna sjöng själva istället för det vanliga dubbandet som ingen går på.

Försoning har jag sträckläst som bok en gång i tiden. Alla som gjort detsamma känner till den centrala scenen vid fontänen, den som på håll bevittnas av barnet som sedan misstolkar, förvanskar och till och med ljuger om vad som skett. Den här viktiga scenen är dock helt misslyckad i filmen, där den bara fungerar som en chans att visa upp Keira Knightley i tunna och genomblöta kläder. Filmbesökaren har inte en chans att förstå vad som är så viktigt med den här händelsen, trots att den spelas upp flera gånger ur flera vinklar, som hos Tarantino. Resten är dock bra, den franska delen måhända undantagen, och som alltid hos engelska filmer är foto, miljöer, kläder etc alldeles strålande.

American Gangster är en standardfilm på många sätt och vis: polis jagar gangster (fast båda är huvudroller), polisen är god, gangstern är inte så ond, fattig blir rik, kritiserad får upprättelse, hej och hå. Men tiden i salongen sprang iväg fort och det var definitivt inget fel på underhållningen. Lite gangster- och knarkromantik kan filmen kanske anklagas för, men inte om man tänker några sekunder till.

Vi får väl se vad det blir nästa gång. Den stora filmfestivalen Febio öppnar om några veckor, och dessutom hoppas jag att Control ska dyka upp (om den inte redan har gjort det utan min vetskap). Vi bor med två stora filmstäder inpå knutarna, så några fler titlar ska vi nog komma iväg till.