Vad lektorerna gjorde i Rumänien

Lektorskonferensen i Bukarest blev lyckad. Det är för all del alltid givande att träffa bekanta och obekanta kollegor samt chefen från Stockholm, men det ska ju bli något gjort också. Och det tycker jag att det blev.

Huvudföreläsare var som jag berättat Lars Wolf, Örebro, som skrivit mycket om lyrik i klassrummet. Det blev både teori och praktik om ämnet, och tillfälle att anknyta till erfarenheter från olika håll. Wolfs käpphäst är att koppla till den läsarstyrda litteraturläsningen, som till skillnad från t.ex. nykritiken även inbegriper den faktiska läsaren, så det blev en del resonerande kring vilken betydelse det får för undervisningen. Tämligen matnyttigt, således.

Författaren Aris Fioretos dök upp mellan ett åligande hos sitt rumänska förlag och flyget hem, och berättade om sina böcker - främst om de som komma skall. Jag kände inte till honom sedan tidigare, men det var definitivt en intressant dryg timme vi fick. Uppläsningar ur böcker man aldrig själv tittat i är tämligen abstrakta upplevelser, men resonemangen och tankarna kring dem var bättre.

På kvällen var vi före middagen bjudna till ambassadör Mats Åberg som tog emot i residenset. Det blev långt intressantare än väntat eftersom han inte bara välkomnade oss till staden, utan också utförligt och på stående fot diskuterade samhällspolitiska frågor gällande regionen i väl över en timme. Mycket givande, och som sagt mer än vad som utlovats på förhand. Mer sånt!

Lektorernas egen tid ägnades mest en diskussion kring Svenska instititutets omorganisation och nya inriktning och vilken påverkan detta har på svenskundervisningen. Klart är att när nuvarande chefen, Ann-Charlotte Liman, slutar den 1 juni kommer det ingen ny förstärkning, vilket innebär att viss verksamhet helt enkelt inte hinns med. Sommarkurserna nämndes speciellt, till allas upprördhet.

Det råder fullständig enighet bland alla lektorer om att sommarkursernas betydelse för studenternas språkliga utveckling och för deras bild av Sverige inte kan överskattas. Tre veckor i Sverige är inte bara en effektiv språkkurs, utan även synnerligen välinvesterade reklampengar. Alla studenter som kommer hem efter en sådan (betald) resa är mycket goda ambassadörer för Sverige, och att varje år skapa några hundra nya sådana unga, ambitiösa och positiva ambassadörer är förstås genialt. Och dessutom billigare än många andra glassiga och tillfälliga marknadsföringsprojekt över världen.

SI ska enligt sin nya slogan sätta Sverige på kartan. Utmärkt, och det har utlandslektorer gjort sedan 1913. På den riktiga kartan, dessutom.