Filmfest i musikens tecken

Filmfestivalen Febio är en riktigt stor historia med ett par hundra filmer på flera biografer i Prag, och även på andra orter, i över en vecka. Sverige har ingen central plats i utbudet men finns ändå med på ett hörn med Bombay Dreams (här omdöpt till Bombay Calling), Det sjunde inseglet ( eller "ingelset", som det står i programmet), en radda popvideor med The Knife samt Keillers park som deltar i gayklassen.

Jag har köpt osedvanligt billiga plåtar till följande okommersiella sextett:

Mannen utan öde (Ungern 2005), dvs filmatiseringen av nobelpristagaren Kertész huvudverk, och som det inte räckte har den musik av den nyss oscarsbelönade Ennio Morricone. Dramatiska men subtila stråkar att vänta, liksom en viss röra då den ska vara textad på tre språk.

Everyone Stares: The Police Inside Out (Storbritannien/USA 2006) är förstås en dokumentär om nyaktuella The Police, filmat av trummisen Stewart Copeland under turnérandets gång. Om titeln är någonting att gå på borde det handla om turnén med mitt favoritalbum Regatta de blanc från det osannolikt goda musikåret 1979, men det kan förstås vara bredare än så. Grym musik och virriga super 8-bilder är väl vad detta kommer att ge.

Hartia va fi albastra (Rumänien 2006) har till skillnad från Police-filmen en titel som inte säger mig ett smack, men den lär enligt förhandsinformationen skildra revolutionen 1989 från ett jordnära perspektiv, och nyss återkommen från Bukarest låter ju det intressant. Det är inte en dokumentär, utan en "dokumentärliknande rekonstruktion baserad på en verklig händelse", vad nu det innebär. Intressant, hursomhelst.

Musiktemat håller i sig med Silent Shout (Sverige 2006) som helt enkelt består av 11 musikvideor med Grammisvinnarna The Knife från vårt alldeles egna avlånga land. De gör inte bara suggestiv electronicapop, utan är även visuellt drivna, så jag tror det här kan bli kul. Smakprov här.

Sedan blir det mer musik med Bostons bästa indieband: Pixies. Ni vet, gruppen som uppfann grungen redan på 1980-talet och varit en stor influens för Nirvana, David Bowie m.fl. Deras film (USA 2006) dokumenterar den lyckade återföreningen för ett par år sedan och bär den mycket deskriptiva titeln Loudquietloud, för det är ju så receptet låter. Se videon till "Debaser" här. Just det, låten som gav namnet till klubben.

Mer musik, för har man sett den hysteriskt roliga 24 Hour Party People med Steve Coogan ett dussin gånger bara måste man ju se dokumentären om Factory Records, skivbolaget i Manchester som slängde bort pengar lika snabbt som det släppte från sig strålande musik i fantastiska omslag. Det torde bli en del toner från Joy Division, Happy Mondays och New Order, högklassiga omslag av Peter Saville och en och annan oneliner från Tony Wilson. Filmen heter Shadowplayers (Storbritannien 2006) och kommer säkert inte att visas på en bio nära dig.

Läs även M-L:s blogg på temat här.