Lapidarium, en glömd ädelsten

Det är många som ojat över de vackra skulpturena på Karlsbron och borgen och på många andra ställen, trots att de ofta är på behörigt avstånd och trots att de ofta är kopior. På stans Lapidarium kan man däremot skåda originalen och komma dem riktigt nära. Utan att trängas med en miljon andra besökare.

Lapidariet ligger på mässområdet, vilket gör det lämpat för ett besök när man ska åt det hållet, vilket man emellanåt ska. Entréavgiften är klart överkomlig - vi gick in som familj för 80 kc - och samlingarna intressanta och lättöverskådliga. Det rör sig framåt i kronologisk ordning, och i varje sal finns det beskrivningar på diverse språk. I början förstår man kanske inte allt av de mycket gamla resterna, men snart känner man igen sig.

Mest slående är måhända storleken på många av statyerna. Är kopiorna verkligen lika stora? undrar man när man blickar upp på de enorma figurerna man känner igen från Karlsbron eller Loreta eller Pragborgen eller något annat palats. Ibland känns det tveksamt.

Förutom att skåda originalen är det bra att få en chans att se saker som försvunnit helt och hållet från gatubilden: privata samlingar, monument som plockats bort när de blivit politiskt inkorrekta, statyer som fallit offer för folkets vrede. Det sistnämnda drabbade till exempel den vackra Mariakolonn som stod på Gamla stans torg, tills nationalister rev ner den i samband med självständighetens införande 1918. Kolonnen var en katolsk symbol och därmed en symbol för den gamla övermakten. Idag står reformatorn Jan Hus ensam på torget.

Lapidarium betyder ungefär 'som har med sten att göra' (lat. lapis, 'sten'). I DN hittade jag det här stycket ur Ryszard Kapuscinskis flervolymsverk med samma namn:

Lapidarium är ett ställe (ett torg i en stad, borggården i ett slott, pation på ett museum), där man lägger samman upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.

Kanske har de blivit kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så utväxt, så ofantlig och svår att omfatta och ordna, strävar allting mot en sorts collage, mot en lös samling av fragment, någonting åt lapidariehållet.