Efterskrift 1

Och hastigt och lustigt blev ett av mina foton inkluderat i Schmaps Pragguide, närmare bestämt en helt odramatisk bild av Rudolfinum.

Om ni inte tror mig kan ni se själva här. Kika till höger.

Na shledanou, Praha!

Mycket sista-prylar nu. Det här är sista Pragbloggen, t.ex. I morgon, tisdag, dör vårt bredband och vi sätter oss på flyget hem för att bli Uppsalabor igen. I skrivande stund är det städa, packa, tvätta och slänga som gäller, annars har det varit en hel del hejdåande till höger och vänster.

Det började redan för några veckor sedan med en liten utgång med årskurs tre från universitetet. I förra veckan var vi sedan hembjudna till chefen på avdelningen för något av en nordisk fest tillsammans med kollegorna. Min danska motsvarighet åker också hem, i hennes fall efter inte mindre än sex år, så det fanns mer än en huvudperson.

I fredags gjorde M-L och jag ett litet avslut genom att gå på en lite bättre restaurang än vi vanligtvis unnar oss. Vi funderade först på blivande stjärnrestaurangen (?) La Degustation, men somliga av oss kunde inte äta mycket på deras meny, så vi bestämde oss för La Provence istället. Klassiskt franskt brasserie-stuk med en fin matsal i art nouveau (bilden), och gott rykte dessutom. Rolling Stones käkade här, dock inte i fredags. Jag åt rökt lax med potatisblinier till förrätt och M-L frossade sparris. Sedan körde vi båda klassisk entrecote och avslutade med crème brûlé. M-L tog det lugnt med alkoholen, förstås, men jag drack först en pastis, sedan vin till förrätten och öl till köttet. Sist kaffe. Total nota: CZK 2560 (990 kronor). Okej, tror jag.

Pengarna hade vi avsatt för längesedan när kamrater helt mot vår önskan betalade hyra för att de fick låna vår lägenhet under en sommarmånad (tack, K och B!). Vi visste inte vad vi skulle använda dem till, men det här kändes som en lämplig sak. Det blev lite över också. De brände vi genom att sätta oss ner och äta italiensk glass på dyrgatan Pařížská, sånt där som bara galna turister gör annars.

Igår, söndag, åt vi hejdåmiddag med nära vänner på Pasta Fresca på huvudgatan i Gamla stan. Det var supertrevligt och jag tror att alla var nöjda med restaurangvalet. Jag åt marinerade grönsaker, biffstek med salami och en tiramisu. Notan för åtta personer slutade på strax över CZK 5000, dvs 1930 svenska kronor, kan jag berätta för dem som finner sånt intressant. Vi avslutade på en Potrefena Husa-pub och såg Ferndando Torres ge Spanien ett mycket välförtjänt EM-guld. Trevligt värre.

Och det, mina vänner, var det. Slut.

Lilla biljetten i Pragborgen

I lördags bestämde vi oss för att bocka av några saker som inte riktigt blivit av tidigare. Det förde oss upp till borgen för sista gången på länge, för att göra den sk Lilla turen: Gamla palatset, St Georg-kyrkan och Gyllene gatan. Idel massturism.

Biljetten kostar 250 kc, vilket är halvdyrt. Den stora biljetten kostar 350, vilket är mer prisvärt, men då är man fast på området en hel dag och det är inte säkert att man uppskattar allt under de sista timmarna. Vi har alltså delat upp det hela i omgångar, som goda läsare av denna blogg förmodligen inte kunnat undgå att notera.

Gamla palatset är helt enkelt det ursprungliga slottet från den tid då vi svenskar hade kohorn på huvudet, drack grumlig öl och bara kunde säga öh-öh. Ungefär som på fotbolls-EM. Palatset är jättejättegammalt, finfint på det där medeltida sättet och naturligtvis historiskt intressant (speciellt om man har förkunskaper eller förstår de tjeckiska skyltarna). Någon enorm upplevelse var det dock inte, speciellt som en del var tillfälligt avstängd - platsen för den andra defenestrationen 1618. Doh!

St Georg-basilikan är de gamla kungarnas gravkyrka. En vacker och stram sak i romansk stil. Den tyckte vi om, men det finns inte värst mycket att beskåda och därför tycker jag gott att den kunde vara lika gratis som de flesta andra magnifika kyrkorna i staden. Och det gäller i ännu högre grad Gyllene gatan, Zlaty ulice, som är en enda stor turistfälla. Gatan är för all del pittoresk med sina små hus och vackra stenläggning, men so what? Har ni aldrig sett en gammal gata förut? Varför ska jag betala för att se en gammal gränd där det bara säljs krimskrams? Hoppa över detta. Det här är gratis i Visby eller Tallinn.

Efter den turistupplevelsen gick vi genom Slottsparken till sommarpalatset Belvedere, en renässanspärla som Ferdinand I skänkte till sin gemål Anna, som dock gick och dog före det blev klart. Vi tittade mest på det hela från utsidan, för det var dags att återvända hemåt.

Prags snyggaste bil

Den står normalt parkerad utanför musikmuseet, längs min väg till och från jobbet, så jag har sett den i nästan två år nu. Den rullar vinter som sommar och är i mina ögon i gott originalskick. Den är häftigare än alla Skodas gamla veteranbilar och röda sportbilar som fungerar som guidebilar, och den är svensk. Vi pratar om Prags snyggaste bil: en gul Volvo P1800 ES.

På fredagen stod den parkerad vid Manesuvbron, nära Rudolfinum, så det gavs tillfälle att syna och plåta den lite närmare. Tyvärr dök aldrig ägaren upp. Det hade varit roligt att få veta lite mer om bilen, dess skick och vad i hela friden fört den hit. Volvo pre-1990 är inte vanliga här, och en 1800 ES ser man ju inte ofta ens i Sverige. Såvitt jag läst mig till tillverkades bara 8.077 exemplar (1971-1973).

En pall till tyska galleriet

Bara några dagar återstår och dagarna går till stor del ut på att slänga allt som slängas kan, samt till att säga nej till alla nya inköp. Inga skivor, definitivt inga böcker, inte ens en minifingerborg av sockervadd. Några obligatoriska souvenirer ska det dock bli, som jag nämnt tidigare.

Och på den fronten har det hänt litegrann. För det första samlade vi ihop alla kapocnics vi hittade, la dem i en stor ask och gick till Kubista för att inhandla den berömda pallen i rondokubism. Otroligt snygg, om jag får säga det själv. Pallen är gjord efter ett original från en villa anno 1924, och tillverkas nu i starkt begränsad upplaga. Massivt trä, väger ett ton. Den finns i några olika färgkombinationer och vi satsade på den dyrt fyrfärgade: vit i grunden, brun sits och röda och gula detaljer på sidorna. Vi kan förstås inte ta med oss den själva, så vi fick investera lite i frakten till Göteborg, där en kollega till M-L ska hämta upp den. Det kostade ärligt talat inte mycket, drygt CZK 1800.

Sedan var det det där med konsten, och det löste sig också. En dag när jag strosade lagom planlöst i våra kvarter stod det en grupp ungdomar på det mindre torget. De hade radat upp enkla bilder av den moderna kontorsbyggnaden här i Andél, och en skäggig man ledde diskussionen om hur de skiljde sig åt. Det visade sig vara en grupp blivande arkitekter från Tyskland, som var i Prag för att studera. "Perfekt", tänkte jag. "Jag köper den bästa av bilderna som minne från våra kvarter."

Men den bästa bilden var förstås målad av arkitekturprofessorn själv, och han hade inga planer på att sälja till någon svensk lycksökare. Inte förrän jag mejlade honom, vill säga, och han gick med på att skicka bilden mot en grabbnäve euro. Med rätt inramning blir den ett bra minne att hänga på väggen, främst på grund av det lokala motivet men det är ju också en lite rolig historia. Jag menar, de flesta har en anonymt massproducerad akvarell av Karlsbron med sig hem.

Återstår Pragbok. Lätt att köpa, tung att bära.

Något av en ökenvandring

Sommarhettan slog till ordentligt på söndagen, så vart tar man vägen? Ja, någonstans med skugga och vatten och lite skön natur, låter ju som en bra idé. Botaniska trädgårdens växthus med specialutställning av kaktusar? Jajamensan!

Det var förstås outhärdligt varmt därinne, men när det var tydligt över 30 grader varmt utomhus gtjorde det inte så stor skillnad. Inte värre än att jag köpte mig en het kopp espresso, i alla fall. De små kaktusarna var söta värre, likaledes de gigantiska kaktusarna. Men vi köpte inget. Det är nog med onödiga prylar att packa ner som det är.

Efter botaniska tog vi en promenad uppåt (pust) till Namesti Miru för lite mat och en kall tiogradig Bernhard på en uteservering i närheten av den vackra teatern (bild). Vi klättrade sedan vidare på de sju kullarna och hamnade både här och där innan hettan tagit musten ur oss ordentligt. Tur att man alltid kan ta en trick hem, nu blev det tian direkt till Andél och en lägenhet med 26 graders värme.

På kvällen återvände jag till scenen för dagens brott, nämligen Vinohrady och parken Riegrovy sady, som inte bara stoltserar med fina grönområden och en storslagen utsikt, utan även en ölträdgård av klass. Storbildsskärmar har de också, och lägg till fotbolls-EM, Italien-Spanien och du har en vinnare. Det drog ju ut på tiden, men vid midnatt var det fortfarande varmt och trevligt. 4-2 till matadorerna efter straffar. Najs.

Midsommarmingel i förtid

I år satsade de nordiska och baltiska ländernas ambassader på ett gemensamt midsommarfirande lite i förtid. Tanken var att det skulle vara lättare att locka dignitärer till en enda dag, snarare än om alla hade sin egen mottagning. Tricket verkar ha lyckats, för det var mycket folk på Kampa Museums vackra gård på onsdagen.

Museet ligger precis vid floden i parkområdet som alltså kallas Kampa, och utsikten från terrassen och det lilla tornet är mycket vacker. Klassiska turistvyer, men med ett litet nytt perspektiv. Konsten på väggarna är ganska typisk för tjeckisk modern konst, vilket inte alltid är i min smak men det finns ju undantag. De stora gubbarna Kupka och Gutfreund är värda alla besök i världen.

Efter minglet bar det hem till T och A för hämtpizza (det var lite snålt med kanapéer), Bridgeblandning och Sveriges sämsta match sedan EM 2000.

Souvenirvånda

Med två veckor kvar på sejouren i Prag är det dags att fundera lite på vad man ska ta med sig hem förutom 108 kilo skor, kläder, böcker och allsköns prylar man samlar på sig i ett hem. Souvenirer, alltså. Något krimskrams i maskinproducerat glas blir det förstås inte, inga "Czech me out"-kepsar, inga ryska dockor, inga ölmuggar, inga Kafka-tröjor och ingen hötorgskonst från Karlsbron heller.

Men det ska väl bli en obligatorisk fotobok från staden plus något mer substantiellt. Dyrt, med andra ord. Just nu står valet mellan en pall i rondokubism (eller nästan vad som helst från Kubista), en replika av en jugendvas och någon bättre konst, helst från våra kvarter. Det sistnämnda har vi nästan övergett, men man vet ju aldrig vad man råkar springa på.

Det får inte vara för dyrt, men eftersom det är tänkt att vara någonting ordentligt får man vara beredd på att det kostar också. Det får inte väga för mycket eftersom vi ska flyga hem, eller så ska det paradoxalt nog vara så otympligt att det ändå måste skickas separat. Det får inte vara för traditionellt och allmängiltigt, för då påminner det inte någonting om just vår vistelse. Till sist: det får under inga omständigheter inköpas runt Vaclavplatsen.

Från Tallinn har jag en oljemålning med motiv från gatan där jag både arbetade och bodde. Det är svårslaget, har jag funnit, men någon sådan tur tror jag inte på här. Man kanske skulle ha bott på Karlsbron och jobbat i astronomiska uret istället.

Förresten har jag redan en Gambrinus-handduk och en tjeckisk fotbollströja. Både billigt och lättpackat.

En natt på museerna

I lördags var det åter dags för Pražská muzejní noc, dvs museinatten då Prags museum håller nattöppet med gratis inträde och kollektiv skytteltrafik. Nu har vi ju sett det mesta redan, men ett par-tre grejer tänkte vi trösta oss med efter 1-2 mot Spanien i 92:a.

Först gick vi kullerstensgatorna upp till borgområdet och Schwarzenberg-palatset som visar skulpturer, målningar och annat smått och gott under temat "barock i Böhmen", vilket sannerligen är ett stort paraply att trängas under. Efter tio minuter i kö kom vi in i renässanhuset med sin speciella strukturfasad och kunde trängas med andra gratisshoppare. Det var lite för fullt, om jag ska vara ärlig, och i en sal gick larmet ständigt, förmodligen när besökare gick för nära någon dyrgrip från 1621. Måleriet från Rudolf II:s period var nog höjdpunkten, men den sanslöst stora träskulpturen av den korsfäste Jesus minns man också.

Efter en läskeblask och 10 minuter Grekland-Ryssland på U Maleho Glena gick färden till musikmuseet, en del av Nationalmuseum. Jag har tidigare nobbat det här stället trots att det ligger längs min vardagsrutt och trots att jag ju är intresserad av ämnet, helt enkelt för att det kostar skjortan utan uppenbar anledning. Det är 47 fioler här och 64 tubor där, 18 dragspel där och 59 lutor där. Plus 1052 instrument som fömodligen dog ut strax efter dinosaurierna. Det mesta är saker man får se men inte röra (det mest crazy inslaget är att man får lyssna i lurar). Alltså inget höjdarmuseum, om det inte vore för LOKALEN. Det är en gammal katolsk kyrka ombyggd i omgångar till postkontor, poliskvarter och nu alltså museum. Helt fantastiskt atrium. Måste ses. Kosta vad det kosta vill. (Gratis bild här.)

Sist hade vi valt konstmuseet på Kampa som vi bara delvis gjort tidigare. Det gäller dessvärre fortfarande eftersom kön var lång och långsam. Istället hoppade vi in i delen för tillfälliga utställningar som vi besökt tidigare, och som just vid det här klockslaget bjöd på livemusik bland konstverken. Det var Kladno-bandet Zrni som spelade. De var riktigt rackarns bra, någonstans i den alternativa mjukpopgenre som t.ex. svenska Loney, dear tillhör. Vi satt kvar tills det var dags att satsa på sista tricken hem.

Länkar: PMN, Schwarzenberg Palac, České muzeum hudby, Museum Kampa, Zrni.

Djur på längden och tvären

Med M-L:s syster och framför allt systerdotter på besök finns alla möjligheter att göra lite barnsliga saker som inte prickats av tidigare. På onsdagen gjorde vi t.ex. den stora djurturen med besök på såväl Prags zoo som akvariet Mořský svět, havets värld.

För att börja med det sistnämnda kan man först konstatera att entréavgiften på 240 kc gör det till ett av de dyrare ställena i stan, och i typisk tjeckisk stil är grupprabatterna inte speciellt lönande heller. Men det är definitivt ett trevligt stopp med en del stora och vackra havsmiljöer och så en lång rad mindre akvarium med exotiska fiskar i allsköns färger. Hajar, rockor och muränor är förstås mest uppseendeväckande, men de mindre gynnarna vinner ofta charmpoängen. Ett minus utdelas för avsaknaden av information på engelska. Tur att mitt latin är så bra.

Akvariet finns på mässområdet, om du skulle ha vägarna förbi, och hemsidan (i engelsk version!) hittar du här.

Efter vattenvärlden promenerade vi norrut genom parken, som möjligen heter Stromovka, till Troja och närmare bestämt Prags zoo. Jag är allmänt skeptisk till djurparker och speciellt till dem som ligger i huvudstäder som något sorts charmigt inslag, men jag kan säga på en gång att det här stället får godkänt.

Någon enstaka gång får man förstås känslan att det är lite för trångt och att en del djur ser rätt uttråkade ut, men i det stora hela verkar det fint. Och det är väldigt stort - planera för en heldag. Både mat och fika köper man enkelt på området, dessutom till mycket rimliga priser även med Pragmått mätt.

Vi följde lite planlöst de asfalterade gångarna runt området och hälsade på i de olika specialpaviljongerna (t.ex. afrikanska småkryp, reptiler, indonesisk djungel, katter, krokodiler, flygfän), noterade att en del djur nog var borta på arbetslunch och att de flesta andra redan hade ätit och därför låg och trynade mitt på blanka eftermiddagen. "De sover", var den lilla människans vanligaste replik. Bäst på att sova var jordsvinen och gorillorna, som verkade stå ut med vilken liggposition som helst.

En del djur är väldigt stora när man kommer nära. Tigrarna, lejonen och isbjörnarna, till exempel. Hej och hå. Farligast av allt kändes dock linbanan som kopplar ihop den övre delen med den undre. Den måste lämplig myndighet komma och kika på innan någon besökare blir kattmat.

Bra hemsida med webbkameror, bilder och artiklar här. Missa för all del inte berättelsen om vad som hände när djurparken översvämmades 2002. Och till sist: Forbes rankar Prags zoo som det sjunde i världen!

Traditionell 6 juni på Sv amb

På nationaldagen är det något av en tradition bland utlandssvenskar att gå till Svenska ambassaden och fira, så också för oss. Vädret var vackert och de få grå molnen satte aldrig sitt hot i verket, till glädje för alla folkdräkter, linnekostymer och dukade bord med jordgubbar, tunnbrödsrullar, lax, köttbullar och svenskt godis.

Om jag har förstått saken rätt har det nya nationaldagsfirandet på många håll blivit något av en förtrupp till midsommaren, en dag när man njuter av sommarvärmen och äter traditionell svensk sommarmat. Det är väl inte helt fel i så fall. För övrigt är jag trött på det årligen återkommande klagandet på och ironiserandet över själva inrättandet av helgdagen, som är ungefär lika stort som före införandet. Fast då ondgjorde sig alla över att 6 juni inte var en helgdag.

Efter minglandet på ambassadens terrass (med den omtalade utsikten) gick några av oss vidare till en väl använd källare i Mala strana för att få lite mer beständig mat och kanske en Gambrinus därtill. Sedan var nationaldagen slut och vi kan nu helt och fullt koncentrera oss på fotbolls-EM.

McClure och Auster pratar goja på PWF

Prague Writers Festival är en trevlig sak som i år haft 1968 som tema. Jag besökte många programpunkter förra året när det handlade om dadaismen, men i år kom jag dessvärre inte iväg mer än en gång, då till ett samtal mellan Paul Auster och Michael McClure, modererat av Paul Kahn. Temat var "1968: USA" och passande nog höll man till i American Centre intill den amerikanska ambassaden.

Paul Auster är ju en höjdare med storverk som New York-trilogin, Illusionernas bok och filmen Smoke bakom sig, och McClure tillhör de mytomspunna beatpoeterna från Kalifornien. Hans mest kända pjäs är The Beard men förmodligen har ännu fler hört Janis Joplin sjunga "Mercedes-Benz", som han skrev. Läge för intressanta reflektioner, med andra ord.

Men det spårade ur ganska snabbt efter en hygglig inledning med personliga minnen från den aktuella perioden. Efter att ha konstaterat att 1968 och 2008 båda bjuder på presidentval med nya kandidater och ett impopulärt krig i bakgrunden, blev det anti-Bush och anti-krig och anti-republikaner för hela slanten. Konspirationsteorierna och hippieklichéerna haglade, och inte blev det bättre när det blev dags för frågor från publiken. Dagens bästa fråga kom från en - verkade det - lätt förvirrad dam frågade om det ändå inte fanns något positivt i USA. (Hon frågade också om nya månfärder och vilka de senaste tekniska upptäckterna är.)

Att vara mot den sittande amerikanska administrationen och invasionen av Irak är varken intressant eller spektakulärt, tvärtom är det ju den breda massans uppfattning. Att diskutera det 2008 - med månader kvar till en ny president och med invasionen fem år bakom oss - är sövande trist. Och varför ska författare diskutera detta på en författarfestival? Bjud in politiker och statsvetare om det är dessa ämnen som ska trakteras! Författare är grymt bra på litteratur och ofta också om svgårfångade ting som sinnesstämningar och strömningar i tiden. Det hade varit intressant att lyssna på Austers och McClures tankar om saker de vet något om, istället för detta naiva dravel på mellanstadienivå.

Jag tog som synes en autograf av Auster. Han skriver ändå riktigt bra böcker.

Terezín (Theresienstadt)

Vi åkte på onsdagen med en guidad tur från Prag till Terezín, mer känt under det tyska namnet Theresienstadt, och om detta må jag berätta lite grand. Dock inte på danska, vilket däremot var guidens språk.

Terezíns två befästningar byggdes redan 1780-1790 av Josef II som skydd mot preussarna i norr. Ganska snart förlorade de sin militära betydelse och Lilla fästningen blev ett fängelse medan Stora fästningen antog formen av en enda garnisonsstad. Lilla fästningens mest berömde fånge är säkert Gavrilo Princip, Franz Ferdinands baneman och syndabock för första världskriget. Han dog i cell 2 av tuberkulos, den 28 april 1918.

Men av allt elände som utspelats här är förstås det värsta iscensatt av Gestapo. Under 1940-1945 beräknas 32.000 fångar anlänt här, mest tjecker men också många andra nationaliteter. Och det handlade inte bara om judar eftersom fästningen inte var ett koncentrationsläger, utan ett fängelse och mellanstation för motståndsmän och andra oliktänkande. Likväl dog uppskattningsvis 2.500 fångar av tortyr och sjukdomar.

Vi vandrade till fängelseporten via den stora kyrkogården med gravar, många anonyma, och röda rosor. Sedan såg vi baracker, duschrum, sjukstugor, avrättningsplatsen, celler och platsen för de tidigare massgravarna. Hemskt, men också abstrakt. Det är märkligt att bland all ondska samtidigt veta att det var långt värre på andra platser, i de verkliga koncentrationslägren.

Vi åkte sedan in i Stora fästningen, dvs själva samhället Terezín, som tyskarna förvandlade till getto för judar från Böhmen/Mähren, Tyskland och senare även från andra länder. Närmare 140.000 personer deporterades hit - normalt bor här 1200 personer, så överbefolkningen var enorm - och 87.000 fördes vidare till Auschwitz-Birkenau. Vi besökte Gettomuseet. Det var bra, men tyvärr var tiden ganska begränsad.

Sist gick turen till krematoriet som nazisterna tvingades bygga i slutskedet av kriget, när dödstalen accelererade. Det är idag en vacker plats med flera minnesmärken och naturligtvis många gravplatser.

Läs mer på den officiella hemsidan eller på Wikipedia.

Figaros bröllop, Ständernas teater 2 juni

Lite opera kan ju pigga upp på en grå och vanlig måndag. Mozarts Le Nozze di Figaro är en av världens mest spelade operor och kan också sägas tillhöra Pragklassikerna - den hade sin publika premiär här och spelas ständigt för fulla hus. Så det fick bli den.

Jag har sett pjäsen som ligger till grund för operan, Beaumarchais' pjäs med samma namn, på Dramaten för ett numera stort antal år sedan. Jag minns att den var riktigt rolig och att Örjan Ramberg var stjärnan i ensemblen. Uppsättningen på Ständernas teater ägnade sig något mindre åt de farsartade förvecklingarna och de verkligt komiska effekterna i scenerna, men småskojigt var det ju ändå. Och speciellt Figaro, Susanna och Cherubino sjöng fantastiskt bra. Tyckte vi, men också en av mina studenter som även studerar teater och extraknäcker på operan.

När vi gick hem var klockan 22:30 och det var klart över 20 grader varmt, nästan vindstilla och uteserveringarna fulla av människor som blickade ut över Prags arkitektur och Moldaus vatten med ett glas vin i handen. Men, det var ju måndag och för oss icke-turister innebar det direktbiljett hem.

Tjeckien 3-1 Skottland, Sparta Arena 30 maj

Fredagen började bra. Jag hade rättat och betygsatt och grejat så duktigt att något som liknade en extra ledig dag stod för dörren. Grymt väder, dessutom, och när jag gick för att köpa nytt månadskort var det ingen - repeterar: ingen - före mig i kön. Det var nästan kusligt, för normalt tar jag med mig en otummad Economist och en kopp kaffe för detta ärende.

Efter lite planlöst strosande, en kopp kaffe med en grillad kycklingbagel och en nästan inköpt skiva tog jag en promenad i turistkvarteren i Mala strana och den lite småkärva stigningen upp till borgområdet. Trädgårdarna nedanför borgen var väldigt vackra i det vackra vädret och det var knappt att bilden stördes ens av bleka ölmagade skotska fotbollssupportrar i kilt.

Sedan in i Gamla stan, en sval och bilig pilsner på hemliga stället bredvid torget och - ännu fler skottar. Hm. Tydligen är det match i stan. Jovisst, Tjeckien-Skottland i en träningsmatch inför EM som går av stapeln om knappa två veckor. Det hade jag ärligt talat ingen aning om, men det löste onekligen problemet med underhållning för resten av dagen.

Jag tog mig ut till Letna, köpte en fin men dyr biljett och uppsökte lämpligt matställe att slå ihjäl ett par timmar på. Mycket skottar överallt, förstås, men egentligen var det ju långt ifrån självklart med tanke på att skottarna inte kvalificerat sig för EM och med andra ord inte hade stort intresse av matchen. Men britter i allmänhet är mycket duktiga på att följa sina lag.

Matchen var ganska sömnig i första halvleken men märkligt nog blev tjeckerna helt överlägsna i andra när de bytt ut alla stjärnor (halvstjärnor, snarare) och slutat slå bollar direkt mot store Jan Koller. Att såga sig igenom på kanten och komma in med djupledslöpande mittfältare i straffområdet visade sig en bättre spelidé, och snart stod det 1-0 som blev 2-0 och 2-1 och i slutet även 3-1 efter ett slalommål av Sionko, hans andra för dagen.

Skottland var bedrövligt dåligt, men Tjeckien imponerade inte heller. Det är sällan dessa träningsmatcher mynnar ut i så mycket annat än ett "jaså". Det var synd att Dr Brückner vilade Milan Baros, den notoriske målsumparen från Liverpool, Aston Villa, Lyon och Portsmouth, för honom ville jag se tillsammans med sin ende radarkompis i karriären, Koller.

Tjeckien: Cech, Pospech, Ujfalusi, Kovac, Jankulovski, Sionko, Polak, Matejovsky, Galasek, Skacel, Koller (Blazek, Sivok, Grygera, Rozehnal, Kadlec, Plasil, Vlcek, Jarolim, Fenin, Sverkos, Baros, Zitka).

Skottland: Gordon, McNaughton, McManus, Caldwell, Naysmith, Robson, Hartley, Fletcher, Rae, Morrison, Miller (Marshall, Anderson, Berra, Dailly, McCormack, Maloney, Clarkson)

Nick Cave and the Bad Seeds, Sparta T-Mobile Arena 24 maj

Vi såg Nick Cave i september 2006 när vi precis flyttat hit. Det var strålande. På den tiden körde Cave mest låtar från sina avskalade plattor anno 1997 och framåt, och den större delen The Bad Seeds fick stanna hemma och lämna plats åt det mer finstilta. Numera vill Grott-Niklas rocka igen, precis som på senaste plattan Dig, Lazarus, Dig. Många älskar att den gamle Nick Cave är tillbaka, men jag föredrar alltså The Boatman's Call och Nocturama etc. Och därför var det upplagt för en liten besvikelse.

Nu är ju Cave aldrig dålig och jämfört med mycket elände jag sett genom åren var förstås konserten rätt bra, trots att den hölls i Spartas enormt sunkiga gamla ishockeyarena. På den roliga sajten www.hockeyarenas.com skriver de så här:

"The T-Mobile Arena, home of the HC Sparta Praha, is nothing more than a totally run-down leftover of the 60s which somehow resembles something one would consider a multifunctional arena. The only thing that doesn’t look ripe for demolition is a rather new jumbotron hanging in the dark and cold inside of the building."

Arenan är faktiskt helt osannolik, om det inte vore för att den kommit till under kommunisttiden. Det gör den faktiskt helt sannolik. Det är kilometer på kilometer av kulvertar och trappor och korridorer och entréer och passager och allsköns utrymmen. Men läktare finns det inga. Jo, det gör det förstås - men inte vår läktare. Eller vår sektion. Nummer 300 finns inte. Borta. När vi tilldelats våra platser av hårt jobbande ungdomar som kämpar med vilsna besökare (utlänningar som inte går på hockey här) visar det sig att en del platser inte finns heller. Ett helt sällskap har biljetter med jämna sittplatsnummer. Sektionen har bara udda stolsnummer.

- Sätt er var ni vill, säger värden.

Ed Keupper värmer upp, som de säger. Tråkar ut, som jag säger.

Så blir det konsert till slut. Nick Cave slår an tonen genom att välja den senaste plattans tråkigaste låt som öppning: Night of the Lotus Eaters. Sedan tar det sig en aning med titelspåret, Tupelo och Red Right Hand och även om det inte är helt i min smak, så är det bra. Den kompakta cigarrettröken och det dåliga ljudet i arenan är störande, men så har det förvisso alltid varit i den här branschen.

Mer låtar! Deanna, Today's Lesson, Nobody's Baby Now, Moonland, The Mercy Seat, Papa Won't Leave You Henry, The Ship Song, Lie Down Here (and Be My Girl), We Call Upon the Author, Midnight Man, More News From Nowhere. Och så extranumren: Lyre of Orpheus, Into My Arms, Hard on for Love, Get Ready for Love, Lovely Creature, Stagger Lee.

Två timmar, ganska exakt. Inte precis som jag ville ha det, men ungefär vad man kunde vänta sig. Amatörfilmer från konserten finns förstås här.

Examenstider igen

Egentligen inte mycket att orda om, för det är ju inte första gången jag nämner det här med examensperioder, men det är alltså igång nu igen. Sistlidna veckan rev vi av en statsexamen (SZZK)) och fyra av de mindre examina (PZK), med överlag gott resultat. En student klarade tyvärr inte litteraturdelen på PZK:n, vilket alltid är tråkigt eftersom det ändå inte är litteraturvetare de ska bli, men det går säkert bättre på omtentan i september.

Det är förstås också en del helt vanliga prov också, men de flesta har jag kommande vecka. Det är de norskstuderande fyrorna som ska visa att de kan något om Sverige och svenskan, samt avslutande språkprov för mina ettor och treor. Det ska nog inte bli något problem. Och blir det problem så är det inte mitt, utan min efterträdares.

Tredje museet gillt

Som jag skrev häromsistens är Bílkova vila kvar på måstelistan, så lördagens tur tog spårvagn 20 dit. Anledningen till att vi inte gjort detta skulpturmuseum är att det har varit stängt på grund av renovering under en längre tid och att det dessutom alltid är stängt på vintern. Men i strålande sol tog vi nu oss till slut dit. Fast det var stängt. Fortfarande.

En snabb geografisk överblick sa oss att vi skulle kunna ta en titt på det tydligen ovanligt intressanta tekniska museet, nu när vi ändå var i faggorna och lätt kunde fortsätta med spårvagn dit. Men, se, det gick inte heller, för spåren var under tekniskt arbete längs hela Letna. Okej, så vi åkte tillbaka till Malostranska för att istället åka 12:an och plocka museet så att säga bakvägen. Det gick bra.

Väl framme vid NTM - en tegelbyggnad som mest ser ut som en medelstor myndighet, byggd 1973 - visade sig även detta utflyktsmål vara stängt. Tillfälligt, öppnar 2009 ("2010, senast"). Vi såg snabbt en tvillingbyggnad bredvid men Statliga jordbruksmuseet kändes inte så hett, trots de guldsprejade gamla traktorerna utanför. När vi tittade in i entrén (tänk Sovjetunionen när det var som sunkigast) lyfte gubben i kassan lite lojt på ena ögonbrynet men hade inte en tanke på att tilltala oss eller ta ut något inträde. Han visste väl att vi skulle vända och att enbart kommenderade skolklasser någonsin tittar in där.

Nog med fördomar. Jag läser nu att tegelbyggnaderna faktiskt är från sent 1930-tal och dessutom "a remarkable monument of the Czech functionalism". Där fick jag! Se bild via hemsidan för NTM och läs mer om jordbruksutställningar hos NZM.

Efter två nitlotter satsar man säkert, vilket i dessa trakter innebär det fina museet för samtida konst, som har en mycket bred definition av ordet samtida. Jag tror att det börjar på mitten av 1800-talet. Vi har varit där förut och förundrats såväl över funkishuset och de fina samlingarna. De har en Klimt som är något utöver det vanliga (bild), tillsammans med en hel del kubism och en fantastisk snabbkurs i franska konstgiganter. Olle Baertling försvarar för övrigt de svenska färgerna.

Sedan hoppade jag otippat över Bristol City-Hull i Premier League-kvalet på Wembley* för att istället vila ut inför kvällens konsert med Nick Cave and the Bad Seeds. På söndagen blev det mest tvätta-städa samt att fixa lite ärenden, trots det vackra vädret. Och så Indiana Jones a Království křišťálové lebky på kvällen. Den var halvokej.

*Hull FC vann med 1-0 efter ett drömmål av Dean Windass. Go Tigers!

Mozart, check; Dvořák, check

Lördagen blev en dag i det vackra vädret, som man kan läsa mer om på M-L:s blogg. Det kändes också som något av en avslutningsdag eftersom det härmed är slut på föreläsningarna för min del, och bara examensperioden återstår. Sista lektionen: fika på svenska. Dessutom är det slut på gymkortet, så nu måste jag slita asfalt och sedan svettas hemma i hallen istället för på det halvflådiga gymmet. Och hemma har vi inte jacuzzi, två sorters bastu och bar med proteindrinkar.

Ny vecka, nya göromål, alltså. Vi får väl se vad det blir. Eftersom vi - stoppa pressarna, breaking news, flash-flash! - flyttar hem permanent den 1 juli gäller det ju att bocka av saker vi missat, förbisett eller inte prioriterat i största allmänhet. Jag funderar på en resa till Terezín. Det är väl en sån sak man ska ha gjort. Andra måsten jag har kvar är, enligt min Rough Guide, Bílkova vila (skulptören Bílaks museum) och Prags olika tehus - övriga 19 punkter har jag redan klarat av, från spårvagnar och pilsner till terassträdgårdar och Josefov.

På söndagen blev för övrigt ytterligare två museer avbockade, båda musikaliska sådana: Mozartmuseet i Bertramka och Dvořákmuseet. Det förstnämnda visade sig ha en fd student som chef, så där sparade vi snabbt 110 kc per person. Trevligt, trevligt. För er som inte kan allt om Mozart var det alltså så att han tillbringade en inte oansenlig mängd tid här - Don Giovanni uruppfördes som bekant i Prag - och var en ompysslad gäst hos den välbärgade familjen Dušek, vars sommarresidens nu är ett litet Mozartmuseum. Det är fömodligen vårt närmst belägna museum, men ett av de sista vi besöker.

Dvořákmuseet (bilden) ligger i ett fantastiskt litet barockpalats ritat av en av dessa Dientzenhofrar som späckat landet med sagolika hus. I övrigt är det inte så mycket att skriva hem om, men 80 kc var det värt. Man skulle kunna säga detsamma om Smetanamuseet, som också ligger i ett fint hus men vars museala kvaliteter är ganska tveksamma. Eventuellt är det jag som kan för lite om gubbarna.

Och så vann halvstora Portsmouth FA-cupen mot lilla Cardiff och halvtrötta Finland vann mot heltrötta Tre Kronor och så var en solig dag slut. På söndagen 12 grader och regn.

Det krävdes en amerikansk kapitalist

Den här helgen var det strålande sol igen och det är inte utan att man börjar tro på ett stabilt vackert väder efter en hel del fram-och-tillbaka på den fronten under våren. Vädret har bidragit till en hel del planlöst strosande fram och tillbaka mellan vackra kvarter, panoramautsikter och ett och annat café. Och så måste man ju gå på museum också, som trogna läsare har noterat. Även om det är fint väder.

Museerna börjar dock sina, åtminstone de där som känns obligatoriska och spontant intressanta. Vi har väl några kvar, sedan är vi farligt nära turistfällor som Tortyrmuseet eller Karlsbromuseet, för att inte tala om det suspekta museet över sexleksaker.

På lördagen bestämde vi oss för att slutligen gå på Kommunistmuseet, som vi tvekat lite inför tidigare. Man kan tycka att det skulle varit ett av de första utflyktsmålen, men faktumet att museet är privat - och därtill i utländsk drift - har stört mig lite tidigare. Borde inte ett museum som upplyser om kommunismen och dess brott i Tjeckoslovakien vara en statlig angelägenhet? Och finns det inte en risk att ett privat museum mest blir till souvenirer, krims krams och kitsch, istället för en seriös dokumentation byggd på tillgång till alla statliga arkiv? Kan man lita på ett museum som drivs av en amerikansk Bagelkung som hyr in sig hos McDonalds bredvid ett kasino, och som dessutom verkar rikta sig mest till turister?

Först verkade farhågorna besannas i form av en väl tilltagen entréavgift (CZK 180) och försäljning av t-shirtar och kepsar med röda stjärnan på. Men sedan blev det bättre i takt med att själva utställningen började med sina stationer om det tjeckiska kommunistpartiets gradvisa maktövertagande och dess omänskliga konsekvenser. Det var ganska mycket att läsa ibland, och som vanligt är på dessa breddgrader är inte allting jättepedagogiskt, men på det hela fungerade det bra. Bäst var den lilla filmen som visade folkliga protester från 1969 fram till Sammetsrevolutionen 20 år senare. Man kunde höra en knappnål falla i det lilla rummet.

En bra artikel i Guardian från 2002 reflekterar över det nyöppnade museet här.

På sockeln till minnesmärket över kommunismens offer i Tjeckoslovakien 1948-1989 (bilden) står det att 205486 personer dömdes för sina politiska åsikter, 248 avrättades, 4500 dog i fängelse och ytterligare 327 dog under flykt, medan 170938 emigrerade.

Tjeckisk segerdag är svensk arbetsdag

Ytterligare en kort arbetsvecka närmar sig sitt slut, tack vare segerdagen som på dessa breddgrader firas den 8 maj. En tjeckisk bekant tyckte det var märkligt att Sverige inte firar denna dag - vi är ju med i EU - men det hade varit väl magstarkt att fira segern i ett krig där den svenska makten hävdat neutralitet eller snarast hejat på det andra laget. Jag kanske rent av borde göra bot genom att arbeta på helgdagen?

Faktum är att jag har använt den extra tid som ledigheterna ger till en hel del arbetande. Det kommer att bli en ganska hektisk inledning på examensperioden som startar 19 maj med olika examina samt vanliga tentor som ska konstrueras. Dessutom har studenterna rätt till två olika provdatum, så allt måste göras i två versioner. Och så finns det förstås inga skrivsalar med gamla tanter som skrivvakter, så där försvinner ju en hel del lektorstimmar upp i rök. Ineffektivt, om ni frågar mig.

Så det är väl så den närmaste tiden ser ut: en veckas slutkläm på föreläsningarna, sedan prov och rättning, sedan en del omprov och mer rättning och efter det stänger vi butiken.

Sommartorpet slår på stort

Jag har värjt mig lite mot att kalla vår halvnyss inköpta sommarstuga för "torp", även om det onekligen ser ut som ett: rött med vita knutar, goda proportioner, gammalt, trädgård med fruktträd. Jag tycker nämligen att det med sina två våningar och dubbla kök är lite för stort för att vara ett torp.

Men jag har haft fel, inser jag nu när SVT presenterar årets sommartorp:

Klämdagen på export

Det brukar alltid vara lite klurigt att för utländska kompisar förklara logiken i att ha klämdagar. "Jo, eftersom man är ledig dag 1 och dag 3, så måste man vara ledig dag 2 också. Och sluta tidigare dag 0. It's a squeeze day, you know." Nej, ärligt talat går det inte ihop. Men filosofiska fakultetens dekan har fattat galoppen alldeles på egen hand, så därför har vi nu två tredagarsveckor i rad. Výborné!

Den här torsdagen är det förstås 1 maj - en röd dag i den tjeckiska kalendern - och sedan drar vi till med en klämdag på fredagen. Nästa torsdag är det Segerdagen till minne av andra världskrigets slut och sedan drar vi till med en klämdag på fredagen. Trevligt värre för oss löntagare, och samtidigt en liten uppoffring för arbetsgivaren eftersom UK FF är en tämligen tom arbetsplats på fredagar. Men jag har föreläsningar såväl torsdagar som fredagar, så för mig gör det onekligen skillnad.

Första maj kommer säkert att innebära en hel del demonstrationer, enligt nyhetssajten ABC Prague, som framför allt varnar för konfrontationer mellan ultravänstern och ultrahögern. Traditionella arbetartåg med partifanor lär dock vara tämligen glesa. Vid sidan av politiken finns dock en annan och betydligt mer romantisk tradition: att fira Kärlekens dag. Förälskade par beger sig då till Petrinkullen, lägger blommor vid Karel Hynek Machas staty och läser hans romantiska poem Maj.

När jag letade efter en lämplig bild som inte skulle ha precis samma motiv som förra årets majblogg hittade jag Allen Ginsberg som Majkung i Prag 1965. Kommunisterna hade förstås förbjudit detta evenemang i 20 år, men tydligen var det okej att välja en kung det här året. Jag misstänker att jippot blev bannlyst igen 1969 och såvitt jag vet har det inte återkommit. Bilden i fråga känns väldigt skyddad av upphovsrätten, men det är obligatoriskt att titta på Ginsberg här.

Vårt OS-fiasko

Strålande väder i söndags! Synd bara att det skulle sammanfalla med OS-kval i fäktning med svenskt deltagande. Vi skulle alltså sitta i en sunkigt svettig sporthall hela söndagen (vi hoppade över herrarnas tävling på lördagen eftersom det stora svenska hoppet tävlade i damklassen) istället för att gassa sol, men det tyckte vi båda att det var värt. M-L är ju gammal fäktare.

Väl ute i Prags lite yttre områden var det lite svårt att hitta hallen allmänhet och något som liknade fäktning i synnerhet. Hade tävlingen flyttats till annan plats, månne? Det verkade inte osannolikt, för det som fanns att välja på var en tennishall och en ishall. Vi ringde T, även känd som Hr Ipod, för lite akut googlande. Nej, tävlingen var inte flyttad, lät han meddela. Däremot var den på lördagen! Även damernas kval!

Mitt i all upphetsning hade vi lurats av programmets lite luriga grafik, där det såg ut att vara en indelning i fredag-lördag-söndag, medan det i själva verket skulle läsas fredag-lördag-lördag. Synnerligen oortodoxt. Det blev inte roligare av att den svenska unga stjärnan Emma Samuelsson hade kommit fyra och därmed missat den sista OS-biljetten med en ynka stöt. Kanske hade två svenska röster från läktaren gjort skillnaden?

För all del fick vi nu lite mer tid för solen och lite flanerande och dinerande såväl i ytterkransen som inne i stan.

Vi gör väl ett undantag för Gregory Crewdson

Fotokonst är inte min grej. Ni vet, svartvita bilder av dimmiga broar, en gumma som väntar på bussen i amerikanska södern och en väääldigt rynkig gubbe från Mongoliet. Och pressfoton är ännu värre. Okej, krig och svält och katastrofer är jättehemskt och viktigt och farligt, men väl på plats hade Stig Helmer också lyckats ta en bild som engagerar. Inte många av alla pösmagat hyllade pressfoton förklarar, skildrar, föreslår en lösning, debatterar. De är mest bilder, om än av ting som i sin tur berör.

Men Gregory Crewdson är en konstnär trots att han använder en kamera. Han fabricerar sina bilder, bygger gigantiska modeller som han plåtar, hyr in kända och okända skådespelare, manipulerar och arrangerar och komponerar. Det är då det blir konst och det är då det blir bra. Vad folk inte fattat i dessa dokutider när allt ska vara självupplevt och hänt i "verkligheten" är att fiktionen är betydligt mer verklig. Den är obegränsat verklig.

När vi kikat en stund på Galleri Rudolfinums utställning av Crewdsons bilder från 1996 och framåt slog det oss att vi sett en del av det förut, förmodligen i Uppsala när vi egentligen gått för att se Annika von Hausswolff. Han var där, Gregory, med sina bilder av amerikanska förortsvillor med poliser, brandmän, hemmafruar och en och annan vilsen björn bland soporna. Crewdson och von Hausswolff passar bra ihop, känns det som. Edward Hopper också. Hans målningar av ensamma människor som verkat fastnat i en rörelse på något hotellrum kan lätt ses som förlagor, det behöver man ingen examen för att konstatera.

Jag är inte säker på vilken serie jag tyckte bäst om - "Hovers" från ovan-perspektiv över villakvarteren där invånarna verkar bortrövade av ufon, "Natural Wonders" färgglada men ibland motbjudande modellbyggen, "Twilights" regnvåta psykologi eller "Beneath the Roses" teatertablåer. Bra, bra, bra.

Många bilar med öppen dörr och ingen förare. Mycket strålande ljus från garage. Mycket totalt stillastående. Mycket natur inomhus. En hel del frånvarande ufon. En och annan familjehemlighet. Gravida kvinnor. Matbord.

Konferensen i backspegeln

Man vill ju ogärna skryta, men så här några dagar efter litteraturkonferensens avslutande måste man nog ändå säga att det hela gick geschwind. Nu var det definitivt inte min förtjänst, men ändå. Kul i alla fall. Roligast var nog att de olika deltagarna verkade vara genuint nöjda med arrangemanget och temat, och att de verkade lära sig ett och annat också.

Vi började på torsdagen i Stadsbibliotekets mindre sal (140 stolar). Anne-Marie Mai från Danmark gjorde en bred presentation av nordisk samtida litteratur på en föredömligt långsam danska. Sedan var det Islands tur och alla blev glada när den lektionen visade sig vara på norska, men gladast av alla blev vi när Ulrika Knutson avslutningsvis talade på svenska om Suget från verkligheten. Hon tog avstamp i debatten kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar och knöt ihop säcken med att tala om Lars Noréns 7:3 och förstås hans alldeles nya dagböcker. Före Knutson talade den norske författaren Tomas Espedal, som var en mycket underhållande man med klara budskap. "Författarens roll är att skriva böcker", ungefär.

Kvällen tillbringades på Svenska ambassaden tillsammans med arrangörer, föreläsare, studenter och andra gäster. Det var lyckat, och att Skandinavistikens samtliga studenter var inbjudna tycker jag var speciellt bra.

Fredagen inleddes på fakulteten av Bengt Ohlsson som under rubriken Röda tuppen berättade om sin bakgrund som självutnämnt kommunistiskt underbarn med överstort samvete och engagemang, och om hur han idag ser på sin författarroll i samhället. Att förstå men inte propagera, kanske skulle kunna vara en sammanfattning. Det var hur som helst en mycket givande föreläsning, så "mina" två gäster uppfyllde alla tänkbara förväntningar.

Sedan prövades våra danskkunskaper av den mycket köpenhamnske författaren Jan Sonnergaard och våra kunskaper i Bergendialekt av litteraturvetaren Eirik Vassenden. Till sist: paneldebatt. Vid det här laget var vi alla lite möra men det blev ändå en god summering, speciellt kanske av det numera ständigt återkommande fenomenet självbiografi. Mycket sånt nu.

Avslutningsvis en pilsner i Mala stranas kvarter, och så var det slut.

Konferensprogrammet klappat och klart

Klicka på bilden för en närmare titt.

Jubelår slutar på 8

I år skriver vi 2008 och därmed är det upplagt för diverse firanden, eftersom det mesta i det här landet har hänt med den slutsiffran. Några snabba exempel:

1348 - Karlsuniversitetet, min k. arbetsplats, grundas av Karl IV. Nu finns det besserwissrar som kör med 1347 som startår på grund av att den ursprungliga bullan utfärdades då, men universitetets officiella födelsedag är exakt den 7 april 1348. Vi firade med andra ord 660 år häromsistens, men det märktes inte mycket av. Om 15 år kanske det hurras mer, för att inte tala om 40.

Ett litet hopp framåt i tiden:

1918 - Visserligen grundades det tjeckoslovakiska flygvapnet detta år (om jag förstått utställningen i köpcentrat rätt) men den större grejen får väl ändå anses vara grundet av den första republiken. Tjeckoslovakien uppstod som ett något konstruerat land efter Österrike-Ungerns upplösning efter första världskriget, närmare bestämt den 28 oktober 1918. Den förste presidenten hette Tomáš G Masaryk och är att betrakta som landsfader.

1938 - Man kan säga att andra världskriget startade tidigt för tjeckerna, nämligen då Münchenavtalet tillät Hitlertyskland att annektera Sudetenområdet. Det finns ett lätt anskrämligt minnesmonument över andra världskriget på Lillsidan nära Moldau som har inskriptionen 1938-1945, vilket många turister undrar över. "Borde det inte vara 1939?"

1948 - Kommunisterna hade starkt folkligt stöd efter krigsslutet på grund av att det var Röda Armén som befriat Prag, samtidigt som det var demokratierna i väst som hade svikit i München. Vid valen 1946 fick kommunistpartiet 38 procent av rösterna, en plattform som de effektivt använde som språngbräda för att i februari 1948 genomföra sin revolution (som de kallade det) eller statskupp (som alla andra kallade det). I alla fall ledde det till totalitärt kommunistiskt styre i över 50 år. Läs gärna mer om händelserna här.

1968 - Den berömda Pragvåren skulle ge kommunismen ett mänskligt ansikte, men Brezjnevdoktrinen satte stopp för det och istället inleddes den så kallade normaliseringen, vilket förstås var ungefär så onormalt som det kan bli. 72 tjeckoslovaker dödades redan första ockupationsdagen, den 21 augusti, och uppskattningsvis 300.000 människor beslutade sig för att emigrera.

Vilket får en att tycka att de kunde ha rivit Berlinmuren ett år tidigare.

Ett återbesök (dock inte av solen)

Lite hektiskt har det varit på senare tid, men så länge prenumerationen på bloggen är gratis kan ingen klaga. Främst har det varit lite Sverigebesök som rört omkring lite i grytan, men senast även ett trevligt återseende av P som ständigt överraskar genom att hälsa på var man en befinner sig. Detta vara andra gången i Prag.

Den obligatoriska stadsvandringen kunde vi på sätt och visa lägga undan eftersom den ju klarats av tidigare, men självklart blev det en hel del strosande och hustittande och klassiskt turistande också. Vi bockade av Obecni dum och Kubismmuseet, inspekterade Café Imperial och premiärbesökte Futurums röktunga källare för att se hur kidsen roar sig nuförtiden. (Svar: de lyssnar på musik från 80-talet, dvs P:s och min tid. Skaffa egna låtar!)

Söndagen ägnades åt promenad kring Vysehrad under regntunga skyar, ett litet test av Staropramens ofiltrerade - och så var det besöket till ända. Senare på kvällen sa M-L och jag hejdå till S & R som just packat det sista av flyttlasset med destination England, vilket är tråkigt för oss men säkert lyckat för dem.

Den här veckan kommer nog mest att handla om att lägga sista handen vid nästa veckas litteraturkonferens samt att försöka ta igen lite jobb som jag tvingats nedprioritera tidigare. Tyvärr verkar jag inte bli distraherad av någon vårsol, så det blir nog rätt mycket gjort.

Påsk på stadsmuseet

De tjeckiska påsktraditionerna var förstås likadana i år som förra året, så jag behöver kanske inte dryfta dem vidare, utan bara summera årets strapatser. Påskmiddag 1 intogs fullständigt traditionsvidrigt redan på fredagskvällen på den lite bättre restaurangen Červená tabulka som T och A föreslog. Det var ett mycket bra val, och trots att jag inte åt mer än två tredjedelar av min hjort var jag mätt långt in på påskafton.

På påskafton skulle vi egentligen gå på ett privat galleri men det var förstås stängt, men eftersom vi var i de rätta krokarna passade vi på att så på Prags stadsmuseum istället. Det var förstås på tiden, och så här i efterhand är det märkligt att vi inte gjort det tidigare. Kanske ligger det helt enkelt lite avsides, på fel sida och dessutom under den stora Wilson-trafikleden, Prags kanske mest störande inslag.

Museibyggnaden är ett sånt där härligt nationalistiskt påfynd i imposant nyrenässansk stil och värdigt någonting betydligt större än bara en stads historia, även om Prag förstås inte är vilken stad som helst. Vi blev glatt överraskande av både huset och utställningarna, som kändes nya, pedagogiska (engelska skyltar!) och dessutom väl avvägda. De obligatoriska skärvorna och benbitarna gick vi förstås snabbt förbi, men sedan fanns det hur många vackra föremål som helst att studera. Fråga mig dock inget om hur stadens vattenförsörjning fungerade 1487, för det har jag inte lagt på minnet.

Museets pärla anses vara Langweils pappersmodell från 1830, och efter att ha sett den kan jag inte mycket annat än hålla med. Den är otroligt välgjord och vacker. Som vår guidebok säger är det också fascinerande att se hur mycket som faktiskt är sig likt idag. Detta var än mer sant om den temporära utställningen där gamla akvareller med stadsmiljöer satt sida vid sida med fotografier från idag. Resultatet var rätt trist: man såg ingen skillnad. Men pensionärerna älskade det.

De älskade också en annan tillfällig utställning, nämligen den om Prags gamla kaféer. Det var en riktigt bra utställning med massor av målningar, serviser, bilder, kartor och även en del interaktivitet. Klokt nog slutade utställningen i kaféet som säkert gjorda grova pengar.

Sedan hem till egen påskmiddag, påskskum från Sverige, tulpaner och påskliljor. Traditionellt värre.

Prisa EU, här kommer skatteåterbäringen (om än lite sent)

Att Tjeckien är ett EU-land är inte alla medvetna om, allra minst tjeckerna själva och definitivt inte deras folkvalda. Märkligt, kan tyckas, men mitt tidigare exempel med postverket är inte det enda som backar upp påståendet. Senast blev det tydligt när årets första lön anlände.

Min statliga lärarlön är inte mycket att hänga i julgranen, men den är definitivt ett trevligt inslag i vardagen när hyran ska betalas osv. Efter nyår blev den dock kraftigt reducerad i ett enda slag, detta trots att förhandssnacket hade handlat om hur platt och framför allt låg den nya inkomstskatten skulle bli. Jag blev nu hastigt och lustigt av med 55 procent, mot tidigare 20 (sisådär). Inte okej. Jag frågade fakultetens löneavdelning varför och svaret blev tämligen deprimerande: du är utlänning.

Nej, det är jag inte. Jag är EU-medborgare i ett EU-land, vilket betyder att jag är lika tjeck som Vaclav Klaus i det här avseendet. (Och dessutom är ju idén att straffbeskatta utlänningar ganska uppåt väggarna den också.)

Man kan tänka sig att EU-kommissionen hade rutit till ganska ordentligt om de fått höra talas om de här tokerierna. Hur som helst förstod plötsligt parlamentet vad de hade gjort och nu ska åtminstone alla EU-medborgare få tillbaka de konfiskerade skattekorunorna, fast inte förrän vid nästa deklaration (och då har ju många säkert redan återvänt till sina hemländer). Hur går sånt här till egentligen?

Den som vill läsa något om den nya plattskatten har förmodligen alldeles för lite att göra, men en hyggligt enkel text på engelska finns i alla fall här. I korta drag är den nya skatten 15 procent men baseras på en större del av inkomsterna, om jag mot förmodan förstått det rätt.

Nordisk litteraturkonferens i april

Årets begivenhet på avdelningen blir en nordisk litteraturkonferens som ska gå av stapeln 17-18 april. Temat som vi värkt fram heter "Privat eller engagerad?" och tar upp frågan om huruvida den samtida nordiska litteraturen karakteriseras av en vilja att sätta problem under debatt, som det hette under det moderna genombrottet, eller om det istället idag mest handlar om jagets privata berättelser. Vi tycker oss se båda tendenserna och ser fram mot en del klargöranden kring detta.

Temat verkar väl valt också för att gästerna har tackat ja i strid ström. Från Sverige kommer kulturjournalisten och litteraturvetaren Ulrika Knutson samt den aktuelle författaren Bengt Ohlsson, vilka båda borgar för intressanta föreläsningar. Övriga intellektuella fanbärare är litteraturvetarna Anne-Marie Mai (Da), Dagny Kristjansdottir (Is) och Eirik Vassenden (No) samt författarna Jan Sonnergaard (Da) och Tomas Espedal (No).

Fortsättning följer.

Några biobesök

Mellan operabesöken och museiturerna kan det passa att kolla in hur de breda massorna underhåller sig. Alltså har jag gått till den lokala biografen och tittat på några filmer.

No Country for Old Men hade jag redan på förväg utnämnt till bästa film, helt enkelt eftersom den är gjord av Cohen-bröderna (tror bara de gjort en dålig rulle, nyinspelningen av Ladykillers) och dessutom är den baserad på en Cormac McCarthy-bok som nått framgång helt på egen hand. Självfallet motsvarade den alla förväntningar, men jag kan ärligt säga att de mer subtila delrana var något svåra att följa utan textning. Mycket dialekt, mycket talande i skägget, mycket klurigheter. Jag ska se den igen när jag har glömt de värsta skjutscenerna, för mellan jagandet och massakrerandet finns det mycket att fundera på, det är jag nästan säker på.

Sweeney Todd, musikalen om den hämndlystne barberaren och hans pajbakande medbrottsling, var en typisk Tim Burton med fantastiska miljöer, bisarra karaktärer och skräckfylld humor. Johnny Depp nominerades till en Oscar för sin roll, men det tyckte jag var något märkligt. Bra är han som alltid, men både Alan Rickmans och Helena Bonham Carters karaktärer var starkare. Stort plus för att skådisarna sjöng själva istället för det vanliga dubbandet som ingen går på.

Försoning har jag sträckläst som bok en gång i tiden. Alla som gjort detsamma känner till den centrala scenen vid fontänen, den som på håll bevittnas av barnet som sedan misstolkar, förvanskar och till och med ljuger om vad som skett. Den här viktiga scenen är dock helt misslyckad i filmen, där den bara fungerar som en chans att visa upp Keira Knightley i tunna och genomblöta kläder. Filmbesökaren har inte en chans att förstå vad som är så viktigt med den här händelsen, trots att den spelas upp flera gånger ur flera vinklar, som hos Tarantino. Resten är dock bra, den franska delen måhända undantagen, och som alltid hos engelska filmer är foto, miljöer, kläder etc alldeles strålande.

American Gangster är en standardfilm på många sätt och vis: polis jagar gangster (fast båda är huvudroller), polisen är god, gangstern är inte så ond, fattig blir rik, kritiserad får upprättelse, hej och hå. Men tiden i salongen sprang iväg fort och det var definitivt inget fel på underhållningen. Lite gangster- och knarkromantik kan filmen kanske anklagas för, men inte om man tänker några sekunder till.

Vi får väl se vad det blir nästa gång. Den stora filmfestivalen Febio öppnar om några veckor, och dessutom hoppas jag att Control ska dyka upp (om den inte redan har gjort det utan min vetskap). Vi bor med två stora filmstäder inpå knutarna, så några fler titlar ska vi nog komma iväg till.

Emma värst och Slottsgalleriet

På lördagen fortsatte vi att beta av området kring borgen med alla dessa museer som turisthorderna tidigare avskräckt oss från. Den här gången blev det Slottsgalleriet, beläget i det kejserliga stallet som för kanske tio år sedan på nytt slog upp sina portar i renoverat skick. Som väntat mycket snygga lokaler. Och en ganska kass hemsida här.

Man kan ju tänka sig att Rudolf II hade samlat på sig en hel del godis genom åren och att samlingarna skulle vara en av Europas bästa. Det är emellertid så att borgen plundrats så många gånger - Drottning Kristina var förstås en av stortjuvarna - att det är ett mindre mirakel att det över huvud taget finns några målningar att visa idag. Det har sprungits en del på fina auktioner under de senaste århundradena för att skapa dagens museum.

Väl ute igen försökte vi ströva lite världsvant på borgområdet, men det var stört omöjligt. En iskall vind blandad med regn gjorde att vi la ner dagens vidare kulturella program och satte oss på vårt hemliga hak i Mala Strana och värmde oss för en överkomlig penning.

Emma hette hon, stormen som tydligen kostade flera liv i Centraleuropa den här dagen. Som tur var drabbades inte Prag av annat än hemskt oväder.

La Traviata, Nationalteatern 27 mars

Vi hade nåtts av tråkiga bud på morgonen, så det var inte klart att vi skulle utnyttja våra biljetter till operan på kvällen. Men vi bestämde oss ändå ganska snabbt för att gå, inte som en festlig galakväll utan mer som en vacker och stilla avslutning på dagen. Föreställningen var Tosca, vilket inte var opassande, och en egen loge var också praktiskt.

Väl på plats visade det sig att Tosca var sjuk, så det bjöds på en annan tragedi istället: Verdis La Traviata. Den hade M-L sett, men inte jag, och det var ju långt bättre att se denna klassiker istället för att få pengarna tillbaka och åka direkt hem.

Föreställningen var bra. Ett minus var förstås att vi inte hade kunnat plugga cd:n i förväg, men handlingen var okomplicerad och det musikaliska inte heller svårt att ta till sig. Fanatikerna i salongen verkade väldigt nöjda, för det ropades "bravo!" allt som oftast, speciellt till karaktärerna Violetta och Germont Sr. Lite glest var det dock i bänkraderna. Vi antog att de bättre informerade helt enkelt hade bytt sina biljetter för att se Tosca en annan gång.

Sedan bar det av direkt hem. Det hade varit en lång dag.

Solig söndag

Den 24 februari ska inte vara sommarvarm, men så var det den här gången. I skuggan var det åtminstone 15 grader, förmodligen mer, och i solen svettades man om man hade mer än en t-shirt på sig. Den stenbelagda promenaden längs floden var full av solbadande människor och på Vysehrads höjd flockades flanörerna.

Jag vandrade också längs floden, spanade in kubismvillorna, passade på att göra ett nytt besök på den vackra kyrkogården som rymmer den tjeckiska historiens största kulturpersonligheter, samt att för första gången gå in i katedralen, begravningsplats för Karl I och hans gemål. Den katedral som står där idag är en nygotisk sak med ars nouveau-målningar högt som lågt. Mycket fint, och härligt iskallt.

För ett par veckor sedan klippte de förresten gräset på det lilla torget framför fakulteten, och det blommar här och där. Ur led är tiden etc osv.

Postkommunism

Mina studenter i trean ville beställa ordböcker från Sverige, och stegade ner till postkontoret för att kolla vad det skulle kosta. Konstigt, tyckte jag, eftersom postverket knappast har någonting med saken att göra. Det är ju avsändaren som lägger på frakten. Men självfallet hade studenterna rätt, för vad jag inte hade tänkt på var ju att det gamla slutna monopolet självfallet gör som de vill, 18 år efter enpartistatens död och fyra år efter EU-inträdet.

Vad det var för avgift som statliga Česká pošta ville lägga till har jag ännu inte helt förstått, men den var väsentlig. Väsentligt i strid med EU-lagarna kan man ju hoppa upp och slå sig i ändan på att den var också. Fri rörlighet för varor och tjänster, och allt det där.

För att studenterna skulle få sina böcker tog vi till utlandslektorns äldsta trick, nämligen att be Svenska ambassaden att ställa upp med sin adress. Förr i tiden var detta enda sättet att förvissa sig om att det över huvud taget skulle vara någonting kvar i paketet när det kom, speciellt om man såg till att avsändaren kletade "Humanitarian aid" över hela kartongen, gärna kompletterat med diverse fredsorganisationers logotyper. Jag är rädd att detta fortfarande gäller på sina håll.

Jodå, paketet hamnade i ambassadens postfack. Men de kunde inte hämta ut det. Det stod nämligen mitt namn på avin. Man kan ju tycka att det ska spela mindre roll - det står förmodligen alla möjliga adressater på deras post - men tanten på det lilla kontoret stod duktigt på sig. Ambassadens chaufför och postinsamlare fick därför ta med sig mig dit personligen (dagtid en vardag, synnerligen kostnadsineffektivt), men det gick inte riktigt bra det heller. Jag hade nämligen inte passet med mig, utan "bara" ett nytt svenskt körkort med EU-flagga, information på engelska och hela faderullan.

Lösningen blev lätt komisk: ambassadchaffisen skrev sitt passnummer på avin medan jag skrev under med mitt namn. Alla nöjda. Rena charaden.

Den här fixeringen vid pass är en tydlig rest från det östeuropeiska kontrollsamhället, om jag får generalisera en aning. Pass är allt, hur trasiga och lättkopierade de än må vara, medan ID-kort med allsköns säkerhetsdetaljer är suspekta. I Tallinn hände det fortfarande på sent 1990-tal att gränspolisen rädade lokaler och bad om "dokument", som om det vore ockuperade Paris under kriget. Vi hade förstås aldrig något att visa upp. "Why not?". "Because I was born in a free country", var min kamrat K:s standardsvar.

Jag har inte blivit utsatt för det här, och till allra största del är Tjeckien förstås som vilket västeuropeiskt land som helst. Ibland till och med bättre, eftersom "nya" stater kan göra rätt från början när de bygger upp samhället. De tjeckiska postkontoren är dock riktiga tidsmaskiner där den enda knappen bär texten "Tillbaka 30 år".