Lapidarium, en glömd ädelsten

Det är många som ojat över de vackra skulpturena på Karlsbron och borgen och på många andra ställen, trots att de ofta är på behörigt avstånd och trots att de ofta är kopior. På stans Lapidarium kan man däremot skåda originalen och komma dem riktigt nära. Utan att trängas med en miljon andra besökare.

Lapidariet ligger på mässområdet, vilket gör det lämpat för ett besök när man ska åt det hållet, vilket man emellanåt ska. Entréavgiften är klart överkomlig - vi gick in som familj för 80 kc - och samlingarna intressanta och lättöverskådliga. Det rör sig framåt i kronologisk ordning, och i varje sal finns det beskrivningar på diverse språk. I början förstår man kanske inte allt av de mycket gamla resterna, men snart känner man igen sig.

Mest slående är måhända storleken på många av statyerna. Är kopiorna verkligen lika stora? undrar man när man blickar upp på de enorma figurerna man känner igen från Karlsbron eller Loreta eller Pragborgen eller något annat palats. Ibland känns det tveksamt.

Förutom att skåda originalen är det bra att få en chans att se saker som försvunnit helt och hållet från gatubilden: privata samlingar, monument som plockats bort när de blivit politiskt inkorrekta, statyer som fallit offer för folkets vrede. Det sistnämnda drabbade till exempel den vackra Mariakolonn som stod på Gamla stans torg, tills nationalister rev ner den i samband med självständighetens införande 1918. Kolonnen var en katolsk symbol och därmed en symbol för den gamla övermakten. Idag står reformatorn Jan Hus ensam på torget.

Lapidarium betyder ungefär 'som har med sten att göra' (lat. lapis, 'sten'). I DN hittade jag det här stycket ur Ryszard Kapuscinskis flervolymsverk med samma namn:

Lapidarium är ett ställe (ett torg i en stad, borggården i ett slott, pation på ett museum), där man lägger samman upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.

Kanske har de blivit kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så utväxt, så ofantlig och svår att omfatta och ordna, strävar allting mot en sorts collage, mot en lös samling av fragment, någonting åt lapidariehållet.

Bokmässa på mässområdet

Jag har aldrig varit på bok- och biblioteksmässan i Göteborg, men nu har jag i alla fall varit på motsvarigheten i Prag. Böckerna kunde jag inte läsa och seminarierna verkade sådär (mest känd var Wilbur Smith) men huset från världsutställningen 1891 var prima. Som om man inte fått nog av jugend än.

Huvudbyggnaden på området är det stora industripalatset, som är lite roligare än det låter. Det är en stor jugendbyggnad med ett imponerande mittparti som bildar en pampig entré, och förstås också utgör ett landmärke för analkande besökare. Inuti är det mycket målat glas i känd stil, höga fönstervalv och så de trista montrarna från dags dato.

Området i stort känns lite nedgånget men det finns ett gäng vackra byggnader med potential, och ett antal attraktioner för pragborna: Lapidariet, Marinmuseet, den märkliga Krizik-fontänen och ett tivoli. Lapidariet besökte vi, mer om det senare.

Läs mer om området här och här.

En tur i Obecni dum

På torsdagen var det dags att till slut ta en titt på insidan av Obecni dum, jugendpjäsen som lyser som en sol intill Krutporten vid Gamla stans kant. Utsidan har jag beundrar flera gånger men det krävdes celebert turistbesök för att ta tag i det där med en guidad tur.

Mor och jag tänkte ta turen kl 14, men fick veta att den var slutsåld. Smidigt nog hade de satt in en extratur kl 15:10, så vi hoppade på den tillsammans med 33 andra utsocknes, mestadels japaner och italienare. Vi började med den stora konsertsalen - Smetanasalen - och vandrade sedan genom serier av salar, den ena mer praktfull än den andra. Helt klart värt pengarna!

Obecni dum hyser förvisso restauranger och barer men är i första hand en byggnad för konserter, utställningar, konferenser och andra kulturella evenemang. Det är ett hus som byggts för att stärka den nationella självkänslan och som därför är rikligt smyckat med symbolik och prakt av de bästa arkitekter och konstnärer som det unga Tjeckoslovakien kunde frambringa, t.ex. Alfonse Mucha.

De lär inte ha legat på latsidan för allt är mycket genomarbetat, främst i jugend men även med spår av art deco och empire. Till och med gallren till luftventilerna var riktiga konstverk.

Till OD:s hemsida här. Titta också i galleriet - jag kan ha hunnit ladda upp några av mina bilder där.

Det här ser ju alldeles utmärkt ut

Bronsstatyn i den estniska huvudstaden, den som praktiskt taget varje svensk nyhetsredaktion stavar fel till, är nu flyttad. Det framgår av bilderna i Postimees att den nya minnesplatsen är vacker och generöst tilltagen - kanske större än vid den tidigare placeringen - och att en ny minnessten har tillkommit.

Jag känner till gravplatsen väl. Den ligger centralt, inte långt från Stockmann, och är viloplats för några av Estlands mer framträdande medborgare. Se fler bilder här.

Första maj i Prag

Det kan vara vanskligt att beskriva hur 1 maj firas redan på valborgsmässoafton, men må lyckan stå den järve bi. Förhoppningsvis blir det likadant som alltid, nämligen så här.

Valborg firas inte alls.

Några ensamma nostalgiker firar 1 maj med röda fanor lånade från museet över kommunismen, resten firar den varmblodiga kärleken. Det är nämligen så att dagen i fråga officiellt är arbetarnas, men inofficiellt tillhör den de älskande paren. Så har det varit sedan romantikens dagar på 1800-talet, då den störste av dem alla - Karel Hynek Mácha - skrev dikten med stort d: "Maj".

Som jag skrivit annorstädes är det vanligt för par att vandra hand i hand till Máchas staty i Petrinparken och lägga blommor där, så dylik aktivitet kommer säkert att skådas. De riktigt traditionella kysser sedan sin flicka under ett körbärsträd, eller i nödfall ett träd av annat slag.

Kravallerna i Tallinn

Trist med kravallerna och plundringen i Tallinn föregående natt. Efter att ha sett bilderna på EuroNews förefaller dock uppgifterna om att det mest handlade om gatudrivande ungdomar som tog tillfället i akt, att stämma. Det gör det ju inte så mycket roligare, men det finns betydligt värre, mer organiserade, alternativ.

I sakfrågan är det lätt att vara svensk och tycka att båda sidor har rätt, och att alla måste acceptera den historia som både ester och ryssar delar i Estland. Men det är säkert en hel del svårare när man är est och har släkt och vänner som dog i "befriarens" fångläger i Sibirien, eller själv slagits mot diktaturen. Det är nog svårt att vara ryss också, och bli anklagad för allt ont som hänt i landet kanske 40, 50, 60 år innan man ens var född.

Det ska sägas att estniska myndigheter inte har för avsikt att förstöra statyn, utan att flytta den till en militär minnesplats tillsammans med de kroppar som grävts fram under monumentet. Tanken, enligt regeringen, är att en mindre central placering i själva verket ska hjälpa till att minska spänningarna.

Som jag minns det från de fyra år jag bodde i Tallinn diskuterade man det här bronsmonumentet tämligen ofta, men aldrig speciellt hätskt och jag kan inte påminna mig någon demonstration. Det låg blommor där regelbundet, men någon vandalisering kan jag inte dra mig till minnes. Det skedde säkert både ett och annat, men inget som gav något direkt eko.

Lite ur president Toomas Hendrik Ilves' (bilden) fördömande kan man läsa om i DN, som har flera artiklar om händelserna. The Baltic Times kan också vara till hjälp här.

BBK gör Prag

Hur många svenskar får man in under ett täcke? Ja, åtminstone två, men kanske tre. Osvuret är bäst. Det visade sig i alla fall att vi klarade att ha tre övernattande gäster i vardagsrummet när innebandykamraterna Ebbe, Ulfie och Borgen kom från Uppsala och hälsade på.

Själva turistprogrammet är inte så mycket att orda om. Middag och kvällspromenad längs floden på torsdagen, enorm stadsvandring från borgen till gamla stan och nya stan på fredagen, fotboll och bowling på lördagen. Lägg till det vackert men lite svalt väder, billiga och dyra matställen, fantastiska utsikter, mycket jugend och 2 kc i lyckobrunnen. Perfekt.

The Church, Futurum 17 april 2007

Futurum (bilden) var en speciell skapelse. Det som från utsidan ser ut som en ganska vanlig offentlig stenbyggnad från förra sekelskiftet visade sig innehålla en källarlokal av oanade mått. Och då är det vikten jag tänker på - det var tungt. Stilen kändes art deco med industrilook och minsta detalj vägde säkert två ton, från handtagen på dörrarna till bardisken till scenen. Helt fantastiskt, om än lite nedgånget. Men det var ju rock'n'roll.

Jag gissar att det här är världens näst tyngsta byggnad, efter palatset i Bukarest.

Vi gick dit rutinerat sent men fick ändå vänta ganska länge på huvudattraktionen. Vems idé var det att ha två förband en onsdagkväll? Inte min, men de kunde väl kränga ett par extra Gambrinus till alla 48 närvarande. Fler var vi inte, tyvärr, men det var å andra sidan första gången The Church vistade Prag och tjeckerna var inte med när det begav sig för dem. Kl 23, sisådär, drog det i alla fall igång.

Entusiasmen var väl sådär inledningsvis, men med tiden tog det sig och helproffs som de är lyckades de spela i två timmar och se åtminstone lite imponerade av att det var 48 människor i Prag som ville se dem. Det kan ärligt talat inte varit så lätt. Spellistan inehöll mycket nytt men också stornummer från förr: "Grind", "Reptile", "Hotel Womb", "The Unguarded Moment", "Destination", "Almost With You", "Under the Milky Way". Och en Kate Bush-cover, som jag minns som "Hounds of Love".

Allra bäst var Marty Willson-Piper. Jag hade glömt bort vilken speciell gitarrist han är.

Besök från norr och söder

Med risk att hamna i dagboksbloggträsket följer här ändå en liten titt på vad händer en stund framöver.

Idag, tisdag, blir det konsert med det australiska gamla storbandet The Church på musikklubben Futurum, som ligger bara ett par kvarter härifrån i Smíchov. The Church har jag sett förut, men det var en akustisk skojspelning för över tio år sedan, så det här blir mer på riktigt. The Church gjorde rackarns bra grejor på 1980-talet - främst plattorna Starfish och Gold Afternoon Fix, och låtar som "The Unguarded Moment" och "Under the Milky Way" - men jag vet inte riktigt vad man ska vänta sig av dem 2007.

Ett annat australiskt konsertbesök blir det den 10 maj, då Mick Harvey (bilden) kommer till den utsökta lokalen Lucerna inne i stan. Harvey är gitarrist i The Bad Seeeds, dvs Nick Caves kompband, och ytterligare ett par Seeds finns med på scenen. Tillsammans med Nick Cave-konserten i höstas innebär det här väl att jag sett hela bandet, om än i portioner.

Övriga besök är svenska. Senare den här veckan dyker tre kompisar från BBK upp, vilket ska bli skoj värre. Inte så många kulturmuseum på programmet, kanske, men en hel del inventerande av öppna soliga ytor. Vid nästa månadsskifte dyker så Mor upp - fler museum, färre bryggerier - och sedan avslutas (?) besöksvåren av Marie-Louises syster som gästar tillsammans med lilla Nathalie. Det vi inte sett tidigare har vi med all säkerhet sett om halvannan månad, alltså.

Och så ska vi på konsert igen: Tori Amos på kongresscentrat vid midsommar. Förresten är Pelle S här och hälsar på då också.

Petrinparken per fot

Sommarvärmen är här. Då är det ovanligt dumt att bestiga Petrinparken enbart till fots eftersom lutningen inte är av denna värld. Men rälsbanan har jag prövat förut - och man vill ju inte vara turist i sin egen stad - så det blev till att ta serpentingångarna upp istället.

Petrin är mest känt för sin kopia av Eiffeltornet och mången turist åker alltså dit medelst en linbaneliknande vagn på räls och får sedan en fin utsikt över staden. Jag besteg kullen - berget - från sydsidan för att göra det hela lite mer ordentligt. Det är ingenting jag rekommenderar annat än som god träning, men visst är det vackert. Prag blir mer och mer synligt under dig och samtidigt blir den mindre och mindre. Vid en utsiktsplattform kan man sedan leka Arvid Falk och hytta med näven åt den lilla sovande kraken.

Halvvägs upp stannar rälsbanan vid en restaurang och en uteservering som faktiskt tillhör stans mer prisvärda. Där sitter man kungligt och blickar ut över staden, och har man gått en stund är det i det närmaste en nödvändighet. Sedan kan man knalla vidare igen.

Många förälskade par lägger blommor vid statyn över den romantiske poeten Mácha, stjärnfreaks tittar på observatoriet, tanter tittar på rosorna, barnen springer runt i spegellabyrinten och de historiskt intresserade tittar på klostret och andra vackra byggnader. Man kan också göra Golgatavandringen: dvs gå uppför backen där de tolv stationerna finns representerade med stora illustrerade valv.

Sedan vidare norrut. Då hamnar man till slut vid Strahov-klostret och en fullkomligt fantastisk dalgång (se bild) som just i detta nu är fylld av fruktträdens oräkneliga vita blommor. Riktigt vackert. Svenska ambassaden ligger här, och deras terass skulle man kunna ge ett och annat för att ha. Men man får ju i alla fall njuta av utsikten den 6 juni.

Är man helt slut tar man spårvagn hem, annars vandrar man nerför de stenlagda gatorna mot Malá strana, eventuellt via Pragborgen, där det också bjuds en vacker vy.

Se och läs mer här.

Långfredag på kyrkogårdar

Jag hade varit på Olsanykyrkogården förut, men utan kamera, och Långfredagen kändes som en god dag göra ett nytt besök på. Kyrkogården ligger i Zizkov, centralt men ändå några stopp bort längs tunnelbanelinjen.

Mest besökta grav här är Jan Palachs, studenten som brände sig till döds 1969. Trogna läsare har läst om honom tidigare. Det är en ständigt smyckad grav med en sargad kropp i relief på den liggande stenen.

En annan celibritet i den helt andra änden av skalan är den förste kommunistpresidenten Klement Gottwald, vars kvarlevor tydligen först lades i ett mausoleum men som sedan begravdes här. Jag har inte besökt Gottwalds viloplats, men det finns ju tid för det en annan gång om han inte flyttas igen. Palach flyttades för övrigt också två gånger: först från Prag till hembyn sex mil bort eftersom kommunisterna ogillade protesterna vid graven, sedan tillbaka igen efter Sammetsrevolutionen.

Granne med Olsany ligger Nya judiska kyrkogården, mest känd för Franz Kafkas grav (se bild). Det är en mycket vacker plats med mycket grönt bland de företrädesvis svarta stenarna. Kafka är begravd med sina föräldrar som båda överlevde honom. En minnesplatta finns också över hans tre systrar som dog i Förintelsen. Max Brod, Kafkas vän och utgivare, dog i Tel Aviv 1968 men har också en minnesplatta här, mittemot Kafkas sten.

Se fler bilder i galleriet här.

Påsken i Prag

Många år av officiell ateism under kommuniståren och ännu fler av skepticism mot kyrkliga överheter i största allmänhet har gjort det tjeckiska påskfirandet till ett mindre religiöst sådant. Det tjeckiska ordet för påsk - velikonoce, ung. 'stora nätter' - användes länge som enbart en referens till den stundande våren, och inte till den kristna bakgrunden.

Kanske är det tydligaste tecknet på hur långt det gått att Långfredagen inte är en helgdag, medan annandagen är det. Ingen jag träffat verkar veta riktigt hur detta kommer sig, men erkänner att det är lite knepigt och definitivt något som blivit kvar från det hedniska firandet. Dekanen på min fakultet har i alla fall gjort alla glada genom att ensam bestämma att ingen minsann jobbar på Långfredagen i hans byggnad.

De lokala traditionerna inbegriper som på många andra platser ägg (kraslice) som dekoreras i vackra mönster och färger - allra helst rött - och kanske till och med blir segrare i någon stor äggtävling. Videkvistar med färgglada band, pomlázka, kan man också känna igen hemifrån, även om vi kanske inte brukar springa runt och slå små flickebarn med dem. Men det gör man alltså här, om än symboliskt. Tydligen duger det bra att slänga vatten på någon också, eller varför inte bara ta en träsked och veva runt. De är hursomhelst ganska vackra, kvistarna, där de står på påskmarknaderna och väntar på att bli sålda.

Jag ska tillägga att man ska använda riset på annandag påsk, "påskmåndagen", som alltså är helgdag för att ingen ska missa pryglandet. Men vad gör man tidigare i påskveckan? Jo, på "fula onsdagen" förbereder man inför helgen, på "gröna torsdagen" går pojkarna ut och skramlar med redskap för att skrämma bort Judas och detta fortsätter även på "stora fredagen" och "vita lördagen". Det blir mycket väsen, kan tyckas. På "påsksöndagen" dekorerar flickorna äggen och pojkarna skär till sig sina pomlázka.

Sedan äts det lamm (ibland bara som sockerkaka med choklad) och dricks slivovice, dvs det lokala plommonbrännvinet.

Veselé Velikonoce!

Det mesta ärligt stulet från en engelskspråkig sajt här.

Asocial turism

Så är då våren här med sol och värme och turister. Det var för några veckor sedan som det på allvar började märkas att turistsäsongen var här, och nu kommer det att vara tjockt i stan ända till oktober.

När vi anlände till Prag sista augusti tyckte vi att det var tämligen olidligt att försöka lära känna vår nya hemstad på grund av alla turistgrupper som fyllde upp de smala gränderna, drog upp priserna till Londonklass och dessutom envisades med att besöka samma platser som vi gick till. "Det här gör vi när turistsäsongen är över", sa vi vid katedralen, vid Petrintornet, vid Loretaklostret, vid judiska kyrkogården osv. Men turistsäsong är det åtminstone nio månader om året och allt har vi inte hunit bocka av under mellantiden.

Karlsbron är en annan attraktion som man dagligdags försöker ta del av eftersom den inte bara är vacker utan även praktisk. Det är ju en bro, trots allt, mellan centrum där jag jobbar och västsidan där jag bor. Men nu är det slut på dagtida promenader där. Bron har blivit ett museum, en rastplats och förstås också en marknadsplats. Allt mycket förståeligt - hur många har inte dragit benen efter sig på berömda broar i Florens, Venedig, Budapest och London - men opraktiskt, och man tenderar att försöka undvika platser och människor, vilket ju bara måste vara fel.

En kamrat tog upp frågan vilken grupp turister som egentligen är till mest besvär för oss vanliga människor: de brittiska svensexorna eller horderna av italienska gymnasister. Jag röstar på italienarna, för de lotsas av sina lärare till exakt de vackra och viktiga platserna som jag tycker om att ströva omkring vid. Britterna hänger mest runt Vaclavplatsen där de dricker dyr öl, och Vaclavplatsen tillhör definitivt inte mina favoritstråk.

Snart är det påsk och sedan dröjer det inte länge förrän semestrarna kommer med de riktigt stora massorna. Men i oktober blir det ju lite lugnare igen.

Debut i Rudolfinum

Debuten i den vackra konsertsalen Rudolfinum är förstås något man kommer ihåg, även om insatsen begränsade sig till att vara publik. Men ändå. Trevligt var det.

Jag var som halvofficiell svensk i Prag inbjuden till en konsert i serien Prague Premieres, som under en vecka uppmärksammar samtida klassisk musik från Tjeckien samt de sex nordiska länderna. Söndagen bjöd på verk av Mika Pelo (Sve), Petr Kotík (Tje), Örjan Matre (Nor) och Kaija Saariaho (Fin), medan bl.a. den kanske något mer namnkunniga Karin Rehnqvist uppförs på måndagen.

Att recensera samtida klassisk musik är inget jag tänker ge mig in på, men som en överintellektuell kulturkofta uttryckte sig efteråt: "I'm brought up with rock'n'roll lyrics". Precis.

De mer bevandrade uttryckte lite skepsis över framförandet och Mika Pelo sa diplomatiskt med sushin i hand att orkestern hade behövt lite mer tid, men överlag verkade ändå alla tycka att det var ett gott arrangemang. Och isländska konsulatet hade onekligen fixat utmärkt mingelmat.

Till konsertseriens hemsida här.

Filmfest i musikens tecken

Filmfestivalen Febio är en riktigt stor historia med ett par hundra filmer på flera biografer i Prag, och även på andra orter, i över en vecka. Sverige har ingen central plats i utbudet men finns ändå med på ett hörn med Bombay Dreams (här omdöpt till Bombay Calling), Det sjunde inseglet ( eller "ingelset", som det står i programmet), en radda popvideor med The Knife samt Keillers park som deltar i gayklassen.

Jag har köpt osedvanligt billiga plåtar till följande okommersiella sextett:

Mannen utan öde (Ungern 2005), dvs filmatiseringen av nobelpristagaren Kertész huvudverk, och som det inte räckte har den musik av den nyss oscarsbelönade Ennio Morricone. Dramatiska men subtila stråkar att vänta, liksom en viss röra då den ska vara textad på tre språk.

Everyone Stares: The Police Inside Out (Storbritannien/USA 2006) är förstås en dokumentär om nyaktuella The Police, filmat av trummisen Stewart Copeland under turnérandets gång. Om titeln är någonting att gå på borde det handla om turnén med mitt favoritalbum Regatta de blanc från det osannolikt goda musikåret 1979, men det kan förstås vara bredare än så. Grym musik och virriga super 8-bilder är väl vad detta kommer att ge.

Hartia va fi albastra (Rumänien 2006) har till skillnad från Police-filmen en titel som inte säger mig ett smack, men den lär enligt förhandsinformationen skildra revolutionen 1989 från ett jordnära perspektiv, och nyss återkommen från Bukarest låter ju det intressant. Det är inte en dokumentär, utan en "dokumentärliknande rekonstruktion baserad på en verklig händelse", vad nu det innebär. Intressant, hursomhelst.

Musiktemat håller i sig med Silent Shout (Sverige 2006) som helt enkelt består av 11 musikvideor med Grammisvinnarna The Knife från vårt alldeles egna avlånga land. De gör inte bara suggestiv electronicapop, utan är även visuellt drivna, så jag tror det här kan bli kul. Smakprov här.

Sedan blir det mer musik med Bostons bästa indieband: Pixies. Ni vet, gruppen som uppfann grungen redan på 1980-talet och varit en stor influens för Nirvana, David Bowie m.fl. Deras film (USA 2006) dokumenterar den lyckade återföreningen för ett par år sedan och bär den mycket deskriptiva titeln Loudquietloud, för det är ju så receptet låter. Se videon till "Debaser" här. Just det, låten som gav namnet till klubben.

Mer musik, för har man sett den hysteriskt roliga 24 Hour Party People med Steve Coogan ett dussin gånger bara måste man ju se dokumentären om Factory Records, skivbolaget i Manchester som slängde bort pengar lika snabbt som det släppte från sig strålande musik i fantastiska omslag. Det torde bli en del toner från Joy Division, Happy Mondays och New Order, högklassiga omslag av Peter Saville och en och annan oneliner från Tony Wilson. Filmen heter Shadowplayers (Storbritannien 2006) och kommer säkert inte att visas på en bio nära dig.

Läs även M-L:s blogg på temat här.

Charta 77 fyller 30

När Helsingforsavtalet 1975 bekräftade den politiska kartan efter andra världskriget skrev parterna samtidigt under på att de mänskliga rättigheterna skulle respekteras, oavsett nation och ideologi. Sovjets Brezjnev och Tjeckoslovakiens Husak tillhörde dem som inte såg detta som annat än ett spel för kulisserna, men de fick fel.

I Tjeckoslovakien användes paragrafen snart för kampen för frihet, den första egentliga protesten sedan Pragvåren 1968. I januari 1977 publicerade en grupp dissidenter, bl.a. dramatikern Václav Havel och filosofen Jan Patocka, ett dokument kallat Charta 77 efter britternas frihetsbrev Magna Charta (1215). Dokumentet författades efter att medlemmarna i ett Zappa-influerat rockband kallat The Plastic People of the Universe blivit dömda för "subversion", och undertecknarna påpekade att Helsingforsavtalet inte upprättahålldes. Uppropet blev förstås inte publicerat i Tjeckoslovakien, men efter lyckosamt smugglande basunerades det ut av såväl Le Monde som The Times.

Regimens motdrag blev att samla ihop alla kulturkoftor med partibok de kunde hitta och få dem att baktala sina intellektuella kollegor samt att skriva på en anti-charta inför kamerorna. Mången artist fick ångra detta efter 1989, men exempelvis Karel Gott smörar vidare på estraderna som om inget har hänt. Mer brutala åtgärder vidtogs förstås också, exempelvis fick Havel sitta i fängelse i mer än fyra år och Patocka dog under ett tio timmar långt förhör med säkerhetspolisen.

Charta 77 blev aldrig någon stor massrörelse och totalt samlade uppropet bara 1900 namn (och många av dem kom till vid Sammetsrevolutionen 1989 när det var tämligen riskfritt att säga vad man ville). Dess betydelse är dock svår att överskatta och därför är jubileet på sina håll ordentligt uppmärksammat, t.ex. på mitt universitet som på fredag ställer in alla föreläsningar för att studenterna ska kunna besöka jubileumsseminarierna.

Källa: Englund - The Czechs in a Nutshell. Se även den engelska Wikipedia-artikeln här.

Iakttaget i Balkans Paris

Man betalar med plast. Inte för att Rumänien infört den kontantlösa ekonomin eller för att kreditkorten är brett accepterade, utan eftersom sedlarna är av plast ... typ. Med titthål. Lär vara omöjliga att kopiera, för då smälter de.

Taxichaffisarna är inte helt att lita på. 50 lei (1 leu = ung. 3 skr) blir snabbt 50 euro som snabbt blir 70 lei - vilket ändå är långt över de 30 lei man ytterst tveksamt accepterat från början. Jag tog bussen från flygplatsen: 5 lei, inget tjafs.

Staden är stor och monumental. Massor av breda boulevarder, paradgator, torg och palats. När jag kom med bussen från flyget kröp trafiken inledningsvis men ju närmare centrum vi kom, desto mer kunde vi gasa på. Inte riktigt vad man är van vid.

Det där gigantiska monumentala superabsurda kommunistbygget jag sett på bilder och även såg från flygbussen på väg in till stan, var inte alls det ökända palatset/parlamentet. Det var bara ett fjuttigt presscentrum. Palatset var sju resor värre. Totalt vansinne spritt på 12 våningar över mark och lika många under, 3100 rum, 14 ton matta i största samlingssalen. En sjättedel av Bukarest revs 1984 för att ge plats åt kolossen, som för övrigt drar lika mycket el på fyra timmar som resten av huvudstaden med över 2 miljoner invånare gör av med på ett helt dygn.

Pentagon är större.

Arkitekturen är fantastisk, vilket gäller även många av de kommunistiska skrytbyggena. Det behövs dock lite kosing för att fixa till husen och närma sig till exempel Prag i skönhet. Bukarest ger fortfarande ett lite smutsigt och grått intryck.

Någon tjänar grova pengar på elkalblar och telefontråd. Kablarna hänger som futuristiska skatbon från varenda stolpe, och om någon stackare skulle falla ur ett flygplan över centrala Bukarest kommer denne att landa mjukt i ett svart nät av kablar. Som på cirkus.

Språket är inte precis simpelt men kändes ändå snällare än det slaviska språket jag tampas med. Om jag inte vore språkvetare med krav på viss exakthet hade jag sagt att det låter som en blandning av italienska och finska. Vackert, lite overkligt.

Ficktjuvar.

Hundar.

Statyer.

Strålande sol.

Vad lektorerna gjorde i Rumänien

Lektorskonferensen i Bukarest blev lyckad. Det är för all del alltid givande att träffa bekanta och obekanta kollegor samt chefen från Stockholm, men det ska ju bli något gjort också. Och det tycker jag att det blev.

Huvudföreläsare var som jag berättat Lars Wolf, Örebro, som skrivit mycket om lyrik i klassrummet. Det blev både teori och praktik om ämnet, och tillfälle att anknyta till erfarenheter från olika håll. Wolfs käpphäst är att koppla till den läsarstyrda litteraturläsningen, som till skillnad från t.ex. nykritiken även inbegriper den faktiska läsaren, så det blev en del resonerande kring vilken betydelse det får för undervisningen. Tämligen matnyttigt, således.

Författaren Aris Fioretos dök upp mellan ett åligande hos sitt rumänska förlag och flyget hem, och berättade om sina böcker - främst om de som komma skall. Jag kände inte till honom sedan tidigare, men det var definitivt en intressant dryg timme vi fick. Uppläsningar ur böcker man aldrig själv tittat i är tämligen abstrakta upplevelser, men resonemangen och tankarna kring dem var bättre.

På kvällen var vi före middagen bjudna till ambassadör Mats Åberg som tog emot i residenset. Det blev långt intressantare än väntat eftersom han inte bara välkomnade oss till staden, utan också utförligt och på stående fot diskuterade samhällspolitiska frågor gällande regionen i väl över en timme. Mycket givande, och som sagt mer än vad som utlovats på förhand. Mer sånt!

Lektorernas egen tid ägnades mest en diskussion kring Svenska instititutets omorganisation och nya inriktning och vilken påverkan detta har på svenskundervisningen. Klart är att när nuvarande chefen, Ann-Charlotte Liman, slutar den 1 juni kommer det ingen ny förstärkning, vilket innebär att viss verksamhet helt enkelt inte hinns med. Sommarkurserna nämndes speciellt, till allas upprördhet.

Det råder fullständig enighet bland alla lektorer om att sommarkursernas betydelse för studenternas språkliga utveckling och för deras bild av Sverige inte kan överskattas. Tre veckor i Sverige är inte bara en effektiv språkkurs, utan även synnerligen välinvesterade reklampengar. Alla studenter som kommer hem efter en sådan (betald) resa är mycket goda ambassadörer för Sverige, och att varje år skapa några hundra nya sådana unga, ambitiösa och positiva ambassadörer är förstås genialt. Och dessutom billigare än många andra glassiga och tillfälliga marknadsföringsprojekt över världen.

SI ska enligt sin nya slogan sätta Sverige på kartan. Utmärkt, och det har utlandslektorer gjort sedan 1913. På den riktiga kartan, dessutom.

Melodifestivalen: tjeckerna satsar på gubbrock

Stopp! Först måste du läsa förhandstexten nedanför (eller här).

Den tjeckiska melodifestivalen hade urpremiär på lördagen, och vi traskade till mässan utan en aning om vad som komma skulle. Vi blev hursomhelst positivt överraskade av ett tämligen snyggt och rappt program med bra programledare och hyggliga artister. En del, i alla fall.

Vi intog ståplats eftersom det blir så när man är ute i sista minuten. Det fanns en liten läktare där smarta människor och vippare satt kungligt, och det är hur säkert som helst att vi ska sitta där nästa år. Att stå i 2,5 timmar är inte roligt ens med tjeckisk kvalitetspilsner i handen. Men underhållningen höll oss vakna. Programledaren Jiří Korn var käck, hans kvinnliga kamrat Kateřina Kristelová rapp och artisterna inte onödigt pratglada (ett tjeckiskt drag?). Vad de sa har jag förstås inte en aning om, men "Abba" hördes i alla fall flera gånger. Faktum är att hela tv-sändningen började med en flera minuter lång hyllning till nämnda kvartett.

Musikupplevelsen begränsades av att bara sången ju är live nuförtiden (ta tillbaka orkestern!) men det är ju en utmärkt regel att låtarna bara får vara tre minuter långa. Det bästa framträdandet var definitivt det av Gipsy.cz, men någon sa till mig att de måste byta namn för att få tillräckligt med röster i det här landet. Låten var dessutom lika kass som tidigare. En kul grej var förresten att varje låt hade sin egen kändis som efter framträdandet hade en minut på sig att vädja till tittarna. Stackars dem som hade valt hockeyliraren som knappt fick fram ett ord.

Till sist var det dags för kuvertet (i singular eftersom tvåan och trean etc inte redovisades). Vinnare blev ... Kabát och "Malá dáma"! Det var det där gungrockiga bandet med den vedervärdiga sången, ni vet. Jag kallade det öststatsrosslande, vilket var tänkt att sänka dem, men jag glömde att de gör så för att det av okänd anledning är populärt. Till och med en del kvinnor sjunger så där. Så tjeckerna skickar alltså ett gammalt långhårigt rockband till semifinalen i Helsingfors, kanske mer på grund av gamla meriter än för att låten var så fantastisk. Eller hoppas de att detta är Lordi 2?

Se galleriet för några mobilkamerabilder.

Förhands inför melodifestivalen (CZ) samt om Veletržní palác

Ikväll är det melodifestival, eller Eurosong som det heter på tjeckiska. Det är ett historiskt tillfälle eftersom det är allra första gången som tjeckerna deltar i tävlingen, och ingen vet riktigt vad som väntar. Allra minst jag, men med biljett i hand tänker jag ta reda på det.

Lokalen i fråga ger upphov till fler frågor än svar: Trade Fair Palace eller Veletržní palác, dvs mässan. Det är som sig bör ett gigantiskt hus med stora öppna ytor, och det ska bli intressant att se hur det är tänkt att publiken ska inordnas. Biljetten har i alla fall inget som liknar stolsnummer, så det blir väl till att fajtas om bästa platsen eller att stå och hänga lite blasé i något lagom glamouröst hörn.

Mässan rymmer också nationalmuseet för modern konst på sitt område. Där har vi varit! Det är en synnerligen fin funkisbyggnad i fyra våningar, vilken dessutom innehåller utmärkta samlingar med såväl tjeckiska storheter som internationella sådana. Förutom konst ända från 1800-talet och framåt finns också fotografier, möbler och arkitektur, men inte sällan är det byggnaden i sig som fångar besökarens uppmärksamhet. Byggd 1924-1929, nedbrunnen 1974, uppbyggd 1995. Någon typ av hemsida här.

Tillbaka till kvällens festival, som alltså är den första på dessa breddgrader. Startfältet ser ut som följer: Vlasta Horváth ("Adios", snäll radiorock på tjeckiska), L.B.P. ("Story of Life", en soulpoppig 19-årig blondin måste alltid tillhöra favoriterna), Petr Kolář ("Prisahám", övervintrad powerballadare, ska bara vara chanslös), Lili Marlene ("Zena se Stinádel", under en väldigt sunkig filt i Madrid), Gipsy.cz ("Muloland", mer handklaver och vedervärdigt etnofolkligt), Helena Vondráčková (ljudfil saknas med denna tjeckiska storstjärna som verkar dragit sig ur!), Petr Bende ("Zaklinám své more", medeltempo och medelmåttigt) , Helena Zeťová ("Love Me Again", blondin med pianoballad ... snark), Sámer Issa ("When I Am With Her", hood med Justinrytmer men helt utan låt), Kabát ("Malá dáma", smågungande rock men med hemskt öststatsrosslande läten).

Det borde bli Vlasta eller L.B.P., som om jag visste något om tjeckens preferenser på schlagerfronten. Outsider: Petr Bende. Tyck till själv efter att ha lyssnat här.

Programmet för Bukarest klarnar

Som jag berättat tidigare är det SI-konferens i Bukarest om några veckor. Då var inte programmet klart, men nu är det i alla fall något klarare. Inte oväntat blir det mest litteratur, men inte bara Norén.

Lektor Björn Apelkvist i Bukarest är ju specialist på Lars Norén, så vi är flera som framfört att det skule vara intressant att få perspektiv på honom, gärna kombinerat med rön om hur modern litteratur kan användas i undervisningen. Något i den stilen blir det.

Docent Lars Wolf är huvudsaklig föreläsare på det lagom akademiska temat "litteraturvetenskapliga undersökningar med studenter", och Björn fyller på om just Norén. Wolf känner jag till sedan tidigare tack vare hans mycket användbara Till dig en blå tussilago om lyrik i skolan. Han var tidigare lektor vid Mitthögskolan i Härnösand.

Författaren, översättaren och kulturrådet i Berlin Aris Fioretos är också inbjuden - men har inte bekräftat - och Sveriges ambassadör Mats Åberg ska ta emot oss på residenset, vilket säkert blir både trevligt och intressant. Han lär vara både sympatisk och litterärt bevandrad, har det sagts mig. Till Fioretos hemsida här.

Och så några museer och några byggnader och några restauranger.

Hemma hos jungfru Maria

Loretakyrkan ligger vackert belägen på Mala stranas höjd, alldeles intill Svenska ambassaden, UD och Pragborgen. Vi gjorde ett besök i lördags i sällskap med strålande sol och behagligt få turister.

Kyrkan började byggas den 3 juni 1629 och växte undan för undan i 200 år. Den blev tidigt ett av Prags pilgrimsmål tillsammans med Jesusfiguren Il Bambino di Praga i Jungfru Marias kyrka. Anlededningen härtill är att kyrkan är byggd kring Santa Casa, dvs en kopia av vad man menar är Marias hem vid tiden när ängeln Gabriel kom med budskapet om att hon skulle bli havande. Det byggdes tydligen flera sådana här kopior, men Prags stod i särklass.

Hela klosterbyggnaden är mycket vacker och det gäller att inte missa freskerna eller kapellen som smyckar pelargångarna. Santa Casa är inte så fantastiskt i sig, men utsmyckningarna utvändigt är mycket imponerande. Födelsekyrkan är också väl värd entrépengarna med sin barocka utsmyckning och lite lätt spöklika interiör. Skelett är en ingrediens.

Skattkammaren är också en höjdpunkt med sina monastrar (en av dem rikt diamantbeströdd), kalker, skrin och andra föremål. Vi fick inte fotografera innanför klostermurarna men några exteriörer finns i galleriet (länk till höger). Man kan också leta på nätet, förstås, och med fördel på Loretas hemsida här.

På kvällen såg vi The Queen med Helen Mirren och Michael Sheen. Precis så bra som väntat.

Prozim, var ligger Najz Prajz?

Skivaffärer är ett utrotningshotat släkte i dessa nedladdningstider, vilket är ett elände. I Tjeckien och en rad andra länder med liknande nutidshistoria är läget än mer akut, eftersom ett från början svagt utbud har kombinerats med svag privatekonomi och piratpressningar som inte direkt gynnat laglydiga butiker.

Prag är med andra ord inte något Mecka för människor som älskar att rota i skivbackar, bläddra i cd-ställ och kanske prata lite med personalen om något intressant nytillskott. Snarare handlar det om att stålsätta sig inför det som väntar: Hubba Bubba-personal, listmusik och Queen. Det var samma sak i Estland: idel nytt (förståeligt) och sedan föredettingar som ingen bryr sig om. Vad är det frågan om?

Som vanligt finns det undantag: Bontonland är en okej kedja med en riktigt stor butik vid Vaclavplatsen, och i våra trakter ligger en profilstark liten butik med personal som vet vad de pysslar med. Och även en blind höna lyckas ju ibland hitta något matnyttigt. På gågatan i stan hittade jag David Bowies halvtaskiga men i min samling mycket saknade Never Let Me Down i Virgin-utgåvan från 1995, ni vet den med extraspåren som bara försvann när EMI släppte Bowies backkatalog på nytt. Jippi! Och "Time Will Crawl" är en bra låt, tametusan.

Trafikrapport från Sexton

En kort tid har jag haft en besöksräknare installerad. Trots allt är det ju roligt att se om någon annan än jag själv läser, även om sidan bara är till för släkt och vänner. Utvärderingsperioden är egentligen alldeles för kort, men detta är i alla fall slutsatserna så här långt:

Alla läser dagtid på vardagar, dvs på jobbet. På fredagseftermiddagen dör all aktivitet och förutom någon felnavigerare händer ingenting igen förrän på måndagen. Onsdag och torsdag är hetaste dagarna under veckan, så jag får väl se till att ha något smaskigt att publicera då.

Jag är stor i Kina. Folkrepubliken ligger på tredje plats i nationsligan efter stort ledande ettan Sverige (surprise) och lika klara tvåan Norge. Sedan följer Tjeckien och Kanada, USA och sist Spanien och Egypten. Jag behöver väl knappast tillägga att de flesta utsocknes spenderar mycket liten tid på sidan, förutom min trogna läsekrets i Norge. Mange takk!

En gång räcker. I dessa orwellska tider går det att utläsa en hel del av den data man får in, så när jag säger att läsekretsen i väster är trogen så menar jag det. Annars är de allra flesta faktiskt nykomlingar som aldrig mer vill återkomma, eftersom de inte hade något på sidan att göra från början. De kan ha kommit via Bloggers slumpgenerator eller en ovanligt misslyckad googlesökning. "Kulörtvättmedel", t.ex., ger tydligen min sida som träff.

Det lönar sig med taktiskt tänkande. Bloggproffsen jobbar hårt på att länka sig, registrera ("pinga") sig i olika sökmotorer och portaler, sätta etiketter på sina texter och inkludera namn och ord som många söker på - allt för att få många träffar på sin sida och synas i statistiken. Modebloggarna lär vara värst i branschen med sitt ständiga namndroppande.

"Sexton" är inte en sådan sida, men även här märks det hur bloggosfären fungerar. Mitt inlägg om LR:s svängning om lärarutbildningen hamnade på DN Debatts hemsida och vips hade jag en bunt nya besökare! Knuff.se med sina kompisar Intressant.se (där väldigt sällan något är intressant) och Nyligen.se har på något vis också koll på den här sidan, med ströbesökare som resultat. Hur mycket trafik proffsen drar in på det här viset kan man ju bara ana.

Bättre sent än aldrig av LR

Trots att jag inte arbetat i det svenska gymnasiet längre än sedan 2002 har jag upplevt många olika varianter av lärarkandidater. För varje ny kandidat verkade det vara en ny utbildning med nya direktiv som låg bakom. Av alla galna varianter var dock 2001 års skapelse den mest absurda, vilket LR:s ordförande Metta Fjelkner sent omsider erkände på DN Debatt på tisdagen.

LR stödde förändringen när det begav sig, men förstås var den en produkt av den förra regeringen som dessutom behövde diverse delar mp och v i receptet för att den skulle gå igenom riksdagen. Resultatet blev en märklig soppa där det mest svårsmälta för oss på gymnasiet var att praktik plötsligt skulle ersätta rena ämneskurser.

Skulle vi handledare utbilda kandidaterna i engelsk språkhistoria eller 1700-talets drama? Eller menades att kandidaterna skulle få dessa kunskaper bara genom att finnas ute på skolorna? Och hur skulle de kunna undervisa naturvetare i Sv B om de inte kunde något själva? De hade det inte lätt, de stackars utbildarna, som kom till oss för att informera om nymodigheterna.

Som Fjelkner påpekar innebar det nya tänkandet att kraven på litteraturstudier hos blivande gymnasielärare i Svenska sjönk från 40 poäng (två terminer på heltid) till blott åtta poäng. I engelska, om jag minns rätt, sjönk de från 80 poäng till 45. Det är nästan ett helt års studier som försvann upp i det blå. Tillika var det en förlust som inte kompenserades av någon vinst i en annan ände. Stackars kandidater, stackars elever.

Det är förstås svårt att hävda att det var bättre förr eftersom de traditionella lärarutbildningarna varit svaga en längre tid. Men man får väl hoppas att de värsta galenskaperna är förbi och att Fjelkners och även Lars Leijonborgs uttalanden på senare tid betyder att utbildningen av lärare blir mer lik andra utbildningar. Själv läste jag ju mina ämnen helt självständigt och la till en praktisk-pedagogisk utbildning på 40 poäng, för övrigt en skapelse av den förra borgerliga regeringen.

Flippad P3-jury floppar

Internet är en schyst grej. Inte minst är det praktiskt att sitta i utlandet och utan tio ton teknisk utrustning kunna följa svenska medier i olika form: tidningar, tv och radio. Det måste sägas att SVT är riktigt duktigt på det här och SR:s utbud är också mycket bra. Framför allt radion uppskattar jag, för det går bara inte att lyssna på de tjeckiska stationerna när man inte kan språket.

Alltså blir det en hel del radiolyssnande de här dagarna när det mesta av arbetet sköts hemifrån. För en liten stund sedan kunde jag exempelvis lyssna på P3 Populär som plockat upp den gamla Metropolklassikern Flipp eller flopp. Kul! Nej, faktiskt inte.

Jag har hört programpunkten i några veckor nu och kan konstatera att den tyvärr är totalt usel. Det är inte så dumt att lyssnarna kan höra veckans låtar i förväg och sedan rösta själva. Då bildar de en utslagsröst, vilket kan ha en poäng även om man ju aldrig vet varför de anonyma lyssnarna röstat som de gjort. Men det funkar ändå. Problemet är de två gästerna som utgör juryn. Hu, vad de är dåliga!

På den gamla goda tiden var juryn ungefär densamma varje gång. Ledamöterna var riktigt tunga namn som Ola Håkansson, Alexander Bard, Måns Ivarsson och Per Gessle, dvs folk som kunde sin pophistoria och dessutom kunde formulera sig. De senaste gästerna kan absolut ingenting, men de är hyggligt kända ungdomsartister eller medieprofiler.

Resultatet är orgier i tomhet och avbrutna meningar: "nä, jag vet inte", "jag har nog fel men ...", "det kan gå hur som helst", "åååh va svårt" och "det kan gå hur som helst". Det förekommer inte ens skuggan av diskussion om vad som ger en hit och hur låten i fråga uppfyller de kraven. Med andra ord blir flippandet och floppandet helt intetsägande och lyssnaren vet inte mer efter programmet än före. Snarare mindre.

Senast hävdade gästparet att Svenska Akademien införde nya ord i SAOL för att få mer cred bland unga, och ingen sa emot. Tjena.

Turer till Klementinum och UPM

På lördagen gällde åter kultur. Vi började med Klementinum som ligger precis vid Karlsbrons fäste i Gamla stan. Vi tog tolvans spårvagn genom ljuva livet, hoppade av på Lillsidans torg, fajtades med turisterna på bron medan vi njöt av utsikten åt bägge håll i det strålande vädret. Ja, det är redan mycket turister här, men värre blir det.

Klementinum är jesuiternas gamla centrum. Här byggde de upp kyrkosalar, ett stort bibliotek som blev grunden för Tjeckiens nationalbibliotek och förstås ett lärosäte som slogs med ni-vet-vad om att undervisa i den räta läran. De förlorade matchen 1773 då orden upplöstes av påven och undervisningen sekulariserades.

Vi guidades runt i det mörka men vackra Spegelkapellet (flitigt använd som konsertsal), det mycket läckra Barockbiblioteket (se bild) och slutligen det astronomiska tornet. Här finns de gamla astronomiska instrumenten till beskådning, liksom en helt fantastisk vy över Prag. Till saken hör att män som Brahe och Kepler arbetade här, men då var inte Klementinum färdigställt.

UPM (här) är Prags museum för konsthantverk. Det låter ju ungefär hur mossigt som helst, men här ligger inte några virkade dukar eller skördeverktyg och samlar damm. Nej, här ser man underbara ting: glas, porslin, silver, klockor, smycken ... rubbet från 1500-talet till tidigt 1900-tal. Mycket bra, och som ofta här var själva museihuset också en riktig pärla med fina salar och ett mäktigt trapphus.

Bilder från det astronomiska tornet finns upplagda i galleriet, vars länk ju finns nere till höger.

Och nu reklam: Loney, Dear

För två och ett halvt år sedan var vi på efterdyningarna av en kombinerad kräftskiva och kvartersfest (k-märkt ord?) i Gamla Uppsala. Det var M-L:s arbetskompisar med vänner som arrangerade, så det mest intressanta var väl egentligen att ett band från Stockholm skulle spela på släppet, om man kan kalla det så. Ett osajnat band, men inte helt okänt i indiekretsar. Loney, Dear.

Det var riktigt bra. Med skolorgel och en bräcklig sångstil nära Thom Yorkes (Radiohead) blev det en märkvärdig stämning trots sammanhanget, och mörkret som sänkte sig över återvändsgatan gjorde förstås också sitt till. De enda sceneffekterna som fyrades av var när X2000 eller Upptåget plötsligt svischade förbi bara något tiotal meter bakom de överraskade musikerna.

Nu är Loney, Dear på turnéer i England, USA och Kanada och senaste alstret Loney, Noir ligger på Nirvanas gamla etikett. Jag rekommenderar starkt förra plattan, Sologne men gissar att jag återkommer med lovord även om uppföljaren.

DN har en podsändning med sångaren Emil här och det finns en ny skum video här och en hemsida här och en länk till dem på YouTube här.

Sporta utan Sparta

Som jag berättat långt tidigare fortsatte jag ju innebandykarriären i Sparta Prag när jag flyttade hit i höstas. Det var en seriös tanke som tyvärr inte bra frukt av flera skäl. Men det betyder inte att det bara spelas PS2 på Karla Englise.

Hemma i Björklinge BK blev man verkligt bortskämd med bra tränare, och vi hade inte bara en utan två riktiga nördar som tänkte innebandy hela tiden de inte tänkte på golf. Det var perfekt för mig som inte dribblar snyggast eller skjuter hårdast, utan istället spelar på ungefär lika delar rutin och ambition. Då krävs det någon i båset som fattar vad man är bra på samt att övriga i laget spelar efter samma idé. I BBK - och i viss mån även i ett par andra lag jag huserat i - fungerade det så. Till och med i mitt gamla estniska lag fattade man galoppen riktigt bra, trots att nivån var mycket lägre där då.

I Sparta hade man dock en för året ny tränare som inte tyckte att spelidé var någon stor grej och som inte såg någon poäng i att förbättra sig på området. När jag påpekade en svaghet i vårt sätt att spela försvar fick jag höra att "the players are so stupid, there is no point telling them". Frågan är vem det var som inte förstod. Vidare var varje övning en uppvisning i hur de inte ska fungera (att det inte ska ta slut på bollar eller folk i en kö hör till det första man bör tänka på, eller att folk inte ska stå sysslolösa i fem minuter) och laguttagningen påminde om den sovjetiska nomenklaturans principer för befordran.

Resultaten blev därefter: det tänkta topplaget hamnade direkt på efterkälken, inre splittring uppstod, tränaren toksparkades och förra årets coach togs till nåder igen. Han fick kicken efter att ha vunnit serien förra året men misslyckats i det utdragna kvalet till elitserien. Nu kom han tillbaka, vackert så, men vid det laget hade jag redan tröttnat på eländet.

Men jag lirar småmål varje söndag med ett brokigt gäng svenskar blandat med någon finne och någon annan nationalitet, vilket räcker bra. Fast riktig innebandy är det förstås inte. Dessutom går vi båda till Holmes Place, ett träningsställe strax intill som visserligen kallar sig "health club" och som tar betalt därefter, men som snarast är ett lite bättre och snajdigare gym. Vi får väl se hur länge jag ids traska där, men just nu känns det givande.

Nytt: fotogalleri

Istället för att fylla det här något smala utrymmet med spaltmeter av foton har jag gjort som kidsen och skaffat en sida på Flickr. Det går bra att söka på "andreasbroman" där, eller - ännu enklare! - att följa länken i listan nere till höger.

Starten är lite blygsam och består till viss del av gammal skåpmat, men det ska väl bli bättre framöver. Det finns ju i alla fall saker att plåta.

Statsexamen: det muntliga provet, samt en lite kritisk utvärdering

Slutligen dags för det sista provet: muntan, som det lär ha hetat en gång. Studenterna fick besvara en fråga om litteratur och en om språket. De fick 30 minuter att förbereda sig på, samt en artikel att hämta exempel ur till språkdelen. Viss nervositet uppenbarade sig.

Student 1 fick redogöra för Strindbergs existentialism samt om svenskans principer för bestämdhet, medan hennes kamrat redovisade den skandinaviska romantiken samt svenskans satskonstruktioner. Glädjande nog var allt på svenska den här gången, och jag tog tillfället i akt att ställa sluga frågor. Om någon tycker att två studenter är något lite, så är det ju riktigt, men det beror på att de flesta går upp vid det ordinarie tillfället i juni.

Jämfört med examinationerna i Sverige och framför allt i Estland, tycker jag att det finns en del frågetecken med den tjeckiska varianten. Det gäller för det första språket - att tjeckiska är norm både för diplomarbetet och för försvaret av detsamma - och, för det andra, innehållet: det blir mycket skandinavisk litteratur. Om uppsatsen handlar om litteratur och skrivs och försvaras på tjeckiska, ja då kunde ju studenten lika gärna vara litteraturvetare som språkvetare. Vidare: vid det skriftliga provet (på svenska) kan studenten åter välja ett litteraturämne. Rimligtvis borde det vara bestämt att en uppsats i litteratur innebär att det skriftliga provet måste handla om språket, och vice versa.

För det tredje kan man ha åsikter om bedömningen. Det finns en kommission som gemensamt genomför proven och sätter betyget - utmärkt - men ingen utomstående finns representerad. Ingen utomstående opponent och ingen utomstående ordförande, utan enbart ett urval av institutionens lärare. Risken med detta är uppenbar: man betygsätter inte provet utan hela studentens studiegång, och det blir mycket svårt att underkänna någon eller ens sätta ett dåligt betyg. Lärarna känner ju studenten och kan alltid motivera ett betyg med att studenten "egentligen" kan sina saker. Han eller hon var bara lite nervös eller "hade en dålig dag". Det går förvisso att framgångsrikt argumentera för att det här är det bästa bedömningssättet, men då måste man samtidigt skrota examensproven.

Dessutom: utan utomstående bedömare blir bedömningen också en betygsättning av den egna undervisningen och den nivå som man som själv har satt. Det är med nödvändighet inte samma nivå som existerar på alla lärosäten eller i de centrala styrdokumenten. Lite transparens är därför nyttigt.

Statsexamen: det skriftliga provet

Idag skrev studenterna som gått upp i statsexamen den skriftliga delen: fem timmars skrivande om en enda fråga, antingen om litteratur eller språk. Jag som hade arbetat med att formulera de tre språkfrågorna fick se studenterna välja idel litteraturfrågor, vilket för all del gjorde mitt efterarbete något mindre intensivt.

Nu blev det min kollega som undervisar i svensk litteratur som fick ta hand om rättningen av innehållet i uppsatserna, medan jag enbart behövde rätta språket. Jag finner det förstås lite udda att språket ska bedömas på en tenta om litteratur när litteraturuppsatsen inte ens fick skrivas på målspråket (se artikel nedan), men alldeles galet är det förstås inte. Det kan tilläggas att studenternas språk var mycket gott.

Litteraturämnena för dagen var romangenrens framväxt, existentialismens dito samt den isländska sagostilens påverkan på den svenska litteraturen fr.o.m. 1800-talet. Språkfrågorna tyckte jag var enklare: den språkhistoriska utvecklingen, ordbildning och vokabulär, principerna för ordföljd.

Statsexamen: uppsatsförsvaret

Det är förhör i dagarna tre nu. Först ut var studenternas försvar av sina diplomarbeten i litteratur. De skrivs något överraskande på tjeckiska, vilket gör att min insats begränsas till att se proper ut och skriva på komissionens utlåtande. Vackert så.

Att arbeten i svenska, norska eller danska inte skrivs på något av dessa språk kan anses märkligt. Det är förstås rimligt att man skriver på målspråket, eftersom det trots allt handlar om att visa upp kunskaper man skaffat sig under fem års studier. Men att modersmålet gäller är stipulerat från högsta ort, med motiveringen att innehållet ska komma alla tillgodo.

I Sverige skrivs uppsatser av det här slaget på målspråket, eftersom de ses som en språklig test såväl som en litterär (eller vilket område studenten nu valt). Språkpropositionen Mål i mun påpekade emellertid att svenskans terminologi riskerar att urholkas om akademiska arbeten inte skrivs på svenska (eller åtminstone innehåller en stor svensk sammanfattning), så med den diskussionen i bakhuvudet kan man tycka att det tjeckiska systemet är bra.

I Sverige är dock problemet huvudsakligen på det naturvetenskapliga området, inte på språksidan, och jag tror inte att c- eller d-uppsatser i exempelvis tyska kommer att skrivas på svenska i framtiden. Det är inte där skon klämmer.

Snön faller

Idag föll om inte den första snön, så i alla fall den första överlevande diton. Vitt, vitt, vitt! Trevligt, och trots att termometern fortfarande visar plusgrader talar prognoserna om minusgrader de kommande dagarna, så kanske blir det vitt på marken även en stund framöver.

Vid närmare eftertanke kanske det inte var så bra med den där snön. Spårvagnarna ser inte jättetäta ut och stannar redan nu om det är damm på rälsen. Alla hundexkrementer kommer att gömmas under ett bedrägligt täcke puder. Olje- och gasterroristerna får än en gång överhanden.

Men det var skönt att se att den globala uppvärmningen är över.

Språkkonferens i Bukarest i mars

En trevlig del av att vara utlandslektor är att man får delta i språkkonferenser i andra länder i regionen. När jag arbetade i Estland var två av tre konferenser visserligen på hemmaplan - Pärnu och Narva - men det blev också en minnesvärd tur till Vilnius. Zeppelinaren har fortfarande inte smält helt i magen. Mötet i lettiska Klaipeda bommade jag helt av någon anledning.

Årets roadtrip går till Bukarest, Rumänien, 15-18 mars. Att döma av bilderna på hotellet (här för den som vågar) kan det bli en god dos av öststatsnostalgi mellan varven av föreläsningar, turism och umgänge. Man får väl hålla sig till konferensanläggningen så länge som möjligt, vilken den nu är. Jag gissar på universitetet, Universitatea din Bucuresti (murriga bilder här).

Sagda lärosäte förefaller ganska nytt och modernt, närmare bestämt från 1694 om jag förstått deras hemsida rätt. Men det kan ju finnas duktigt folk där ändå. Lektor Björn Apelkvist är i alla fall en både klok och trevlig prick med en blytung avhandling om Lars Norén i bakfickan. Det ska bli roligt att träffa honom igen - senast sågs vi på kursen på Tjörn i somras.

Programmet är inte spikat än, så det får jag väl återkomma till. Jag hoppas givetvis på Dracula, Ceausescu-vulgo och den senaste rumänska popmusiken.

Att man kan bli så glad över lite internet

Man lär så länge man lever. Det där med att fixa fast telefoni plus adsl från O2 visade sig ju vara en osedvanligt dålig idé, men med kabelbolaget UPC gick det bättre. Det tog två arbetsdagar!

Visserligen har vi fortfarande ingen fast telefon, men det är helt avsiktligt. Skype out gäller ju sedan länge för utgående samtal. och vi skaffar snart Skype in (nödvändigt för Marie-Louises jobb) så att det går att ringa oss lite enklare. Dvs enklare för dem som skajpar.

Radiostjärnan uppstånden?

"Video killed the radio star", men kanske inte ändå. Döm själva här. Länken går till Radio Swedens inslag om svenskundervisning i utlandet, med undertecknad som konkret exempel. Inte Pulitzer, men lite småtrevligt.

Svenska institutets förre generaldirektör, Erland Ringborg, medverkar också och säger intressanta saker. Som enmansutredare av svenskundervisningen utomlands är han en nyckelfigur när det ska pytsas ut pengar till stackars oss i periferin. Så bra att man valde en opartisk utredare!

För övrigt måste det sägas: SR, byt aldrig ut denna logga.

Nationalmuseet: inte bara damm

Innan vi gick på Mucha-museet och tittade på sirliga damer (se nedan) bevistade vi Nationalmuseet och tittade på dammiga saker. Byggnaden är en sådan där riktig praktpjäs som folket och nationen ska vara stolt över, och läget högt ovanför Vaclavplatsen gör den till ett av Prags stora landmärken.

Inte alldeles oväntat är byggnaden bättre än utställningarna, men det betyder inte att det är dåligt, möjligen lite omodernt med monter efter monter. Men montrarna innehåller å andra sidan en massa uppstoppade djur och annat som man inte kan låta bli att roas av. Perfekt för barnfamiljen.

Efter djuren blir det massor av skelett och högar av mineraler och trilobiter och ... ännu mer stenar och trilobiter. Det kan man hoppa över. Shoppen var kass också, men fikat ganska hyggligt.

En titt på Mucha-museet

På lördagen var vi kulturkoftor och kikade på jugend, modell sirlig.

Alfons Mucha är ett av de stora namnen i branschen och dessutom en tjeckisk nationalklenod. Mucha illustrerade den nationalistiska rörelsen och den slaviska identiteten, liksom teateraffischer och spritreklam.

Museet var trevligt och - viktigast av allt - hade en bra shop. Jag ska inte orda mer om Mucha, utan hänvisar till länken i rubriken.

Bilden till vänster är en reklamaffisch för "Medea" med Sarah Bernhardt i huvudrollen. Tydligen var han den stora Parisaktrisens favoritillustratör och utställningen visade mängder av affischer med hennes namn på.

Personligen tycker jag att sammansmältningen av det antika och det samtida är listig.

Mellandagar på UK

Höstterminen är nu avslutad och en fyra veckor lång examensperiod tar vid. För min egen del innebär det efterarbete, examinationer samt planering.

Till att börja med blir det att sitta ner med ett gäng uppsatser och tentor som grupperna Sv II, Sv V samt Da IV producerat, och sedan bestämma om studenterna ska ha godkänt eller inte för sitt terminsarbete. Det ska de, med all säkerhet. Det finns två betygskategorier - en med sifferbetyg 1-5, en med godkänd/icke godkänd - och eftersom det den här gången bara handlar om G eller IG är det ganska bekvämt.

Värre blir det med de två studenter ur Sv V (sista året) som ska göra sin statsexamen nu, snarare än till sommaren. De ska grillas muntligen och skriftligen i dagarna två och sedan ska en kommission säga om de får sina examina, eller om de kastat bort sina senaste fem år. Det blir svettigt.

Till sist gäller planering för vårterminen. Nu vet jag lite mer om systemet och nivån, vilket gör det lättare att planera. I somras var det mycket svårt att göra långtidsplaneringar, faktiskt nästan omöjligt. Men man är ju bara rookie en gång.

Oh no, it's O2

Kampen för telefon och internet i hemmet går vidare efter dryga tre månader. Men kanske inte så mycket längre, för vid det senaste klagomålet fick vi höra att det inte går att ha fast telefon i vår fastighet. Va?

Vi bor i ett modernt hus med massor av flådiga lägenheter och en hel del affärer ocså. Inklusive en bank - har de ingen telefon? Och varför finns det då ett teleskåp i vår lägenhet? Och varför kom O2 på detta nu, och inte när vi skrev kontraktet eller någon av de femtioelva gånger vi kontaktat dem sedan dess?

Vårt moderna hus har digitalkabel också. UPC, här kommer vi! Hoppas de har bättre service.

Lågt: Snapphanar och väderflickor

Efter några månader med dubbad tjeckisk, tysk och spansk (!) tv tänkte jag att det skulle bli trevligt att se på svensk tv på svenska under julen. Ni vet, den tid då SVT slår till med någonting monumentalt.

Nej, jag ska inte hänga på den aktuella debatten och gnälla på att de pratar skånska, eller något som ska vara skånska men som hela Sverige ändå ska förstå. Jag ska bara konstatera att Snapphanar var en tre timmar lång uppvisning av inkonsekvenser och idiotier, om än vackert bildsatta sådana.

I Tjeckien verkar de inhemska programmen väldans trista, men det är ju förstås bara en gissning jag gör efter att ha sett frisyrlösa gubbar i mörka skjortor och ännu mörkare och stormönstrade slipsar säga "tak ... tak ... tak" - tjeckiskans "well" - i en halv evighet. De bevisligen bra amerikanska serierna, som fantastiska House, är alla dubbade och ute ur leken. Filmer likaså. Fotboll går hyggligt bra att se på, men pausen ska du fly som pesten för då kommer skjortorna och slipsarna tillbaka. The horror, the horror ...

Reklamkanalen TV Nova tog till ett ovanligt lågt knep när den introducerade nakna väderflickor (se lätt censurerad bild), men de tiderna är förbi och lika bra är ju det. Det lokala tv-utbudet kommer jag nog helt enkelt inte att komma på god fot med. Det blir nog till att förlita sig på webb, PS2 och DVD även i fortsättningen.

Julmat: karpe diem

Det luktar fisk i stan. Det beror på att tjeckerna älskar att äta fisk på julen, vilket man skulle kunna se som märkligt med tanke på att Tjeckiens centraleuropeiska läge knappast gör dem till experter på havets delikatesser. Men floder har de, och dammar.

I dessa dammar föds det upp ofantliga mängder karp som får sätta livet till lite då och då under året, men främst i juletid. Då stänker blodet på gatorna när grova män förser tillika grova hemmafruar med nyklubbat julkrubb. Allt som oftast går fisken till en barnfamilj och då kan den få leva i familjens badkar någon vecka, men sedan är det kört även för den krabaten. Intas till den obligatoriska potatissalladen.

Annat julmums jag noterat är ett stort oblatliknande kex från Karlovy Vary (Karlsbad), en syltkaka i två lager (den köpta varianten kallas LHK - lata hemmafruars kaka) och en mjuk pepparkaka som jag känner igen som tyskens lebkuche. Helst ska den dekoreras med en kärvänlig hälsning till mamma, har jag förstått.

Pompa och ståt i Karolinum

På måndagen var det doktorspromovering i universitetets allra heligaste: Karolinum. Jag representerade Germanistika iförd något som Jan Hus glömt kvar i garderoben. Rektor var aningen snyggare i sin röda mantel, medan grundaren Karl IV var allra mest imposant.

Utan någon som helst repetition tågade vi in bakom regalierna och såg väldigt viktiga ut inför hela tjocka släkten och alla Böhmens blommor. Sedan satte vi oss för att lyssna på tal - det mesta på latin, förstås - och på studenternas ed. Sedan gratulerade vi de nyblivna doktorerna och tågade ut med bockningar till höger och vänster.

Karolinum är den äldsta bevarade delen av universitetet och dess sal är mycket vacker. Tyvärr stängd för det mesta, så det var kul att få se den på nära håll, och lite från ovan. Jag syns för övrigt trea från vänster bland de svartklädda representanterna.

Lucia gör stan

När stjärngossarna tar på sig sina strutar vet påminns man åter om att Lucia är en av de skummaste traditionerna vi firar, och just därför passar den förstås perfekt som exportvara. Vi firade Lucia på såväl Svenska ambassaden som på vår egen institution, och studenterna gjorde förstås succé.

Nio tärnor och tre gossar från årskurs 2 utgjorde vårt bidrag till upprätthållandet av svenska traditioner. Vi hade sjungit sångerna sedan i midsomras (kändes det som), så texterna satt som en sportmössa när det väl var dags att skrida genom residensets salar inför ett hundratal inbjudna gäster av olika nationalitet. Efter fyra sånger och värdigt utträde vankades varma applåder samt presenter från ambassadör Cathrine von Heidenstam. Alla poserade lättade och nöjda inför kamerorna.

Sedan bar det iväg till fakulteten och fortsatt lussande tillsammans med andra kamrater, studenter och lärare på institutionen. Vacker sång, tindrande ögon och ännu mer glögg. De mest hågade fortsatte firandet med några Budvar på stan medan andra började tänka på att det faktiskt var arbetsdag snart igen.

På bilden: Martin Liska, Jonas Thál, Ivo Graca; Lenka Kubesová, Lucie Pechová, Anna Anicková, Petra Hesová, Karolina Kousalová, Zaneta Pavlu, Ivona Kodonová, Alzbéta Pinosová.

Nick Cave, Praha kongresove centrum 30 september 2006

The Boatman’s Call får bara två låtar under konserten (amatörbilder här), men de omfamnar hela kvällen med den inledande ”West Country Girl” till den avslutande ”People Ain’t No Good”. Omfamnandet får se som en aning symboliskt, för just det albumet kan väl anses vara startskottet till den senare Nick Cave, som blivit ensam reflekterande ålderman istället för arg ung man framför The Bad Seeds, och allting speglas i dess ljus. Eller mörker. Och allting ekar dess ljud, eller tystnad.

Det är inte ofta rockkonserter vinner på sina tysta partier. Vanligen är de lugna låtarna enbart pausnummer i väntan på nästa explosion, något som kontrasterar, något som tillåter såväl publik som band att hämta andan och ladda batterierna. Men för den värdigt åldrande Nick Cave är det inte så, tvärtom är det bäst när det tyst och tremannabandet (med Martyn P Casey från mina gamla hjältar The Triffids på bas) bara varsamt fyller i bakom hans piano.

”God Is in the House” är ett bra exempel, man kunde höra en knappnål falla, och det var perfekt. En stilla ”People Ain’t No Good” var kvällens bästa stund, kanske tillsammans med ”Messiah Ward” och ”The Mercy Seat”, medan snabba ”Get Ready for Love” utgjorde en av pauserna. Så brukar det inte vara. Jag håller väl på att åldras.

Prags kongresscentrum visade sig för övrigt vara en typisk östhistoria med mycket trappor, stora öde ytor, mörka möbler och monumentala auditorium för välregisserade partikongresser. Det visade sig också vara svårt att hitta, åtminstone för oss som slog upp adressen via Expats.cz, en för övrigt mycket hjälpsam hemsida för utlänningar i Prag. Den skickade oss till Ziskov – helt fel del av staden såvida man inte ska vandra på kyrkogårdar – och dessutom på fel tunnelbanelinje, vilket höll på att sluta i ett stort antiklimax.

Men vi haffade en sunkig VW-buss med någon typ av taxiskylt på taket och låtsades att vi visste precis vart vi skulle och vad det skulle kosta. I själva verket visste vi bara en sak: man ska aldrig åka taxi om man inte har förbeställt, för då kostar det skjortan. Men det gick hur bra som helst och en del av taxirörelsens dåliga rykte är härmed upprättat. Some people are good.

Ny start för bloggen

Det är bra att planekonomins och monopolens dagar är över, men sämre att det inte alltid märks. Det inte okända bolaget O2 har lagt rabarber på det gamla statliga telefonmonopolet, men mest satsat på att byta skyltar. Alltså händer ingenting i serviceväg.

Vi har nu väntat i tre månader på att få vår fasta telefonlinje aktiverad, och sedan får vi säkert vänta tre månader till på att få internet. Så säger luttrade vänner. Under tiden får O2 förstås inga pengar av oss - alltid något - vilket ju får en att fundera över affärsstrategin.

Hursomhelst. Jag hade tänkt att återuppta bloggandet när vi fått resurser hemma, men nu ger jag upp den tanken och börjar småpeta lite från lämpliga caféer med gratis nät. Dock inte gratis Staro.