Den 17 november

Jag läste följande nyhetsnotis på SVT:s hemsida:

USA:s planer på att placera en antirobotsköld i Europa stöter på patrull. Ett par tusen demonstranter i Tjeckiens huvudstad Prag krävde i går att tjeckerna ska få folkomrösta i frågan.

Rörelsen Inga baser, som ledde protesten, efterlyste också en bojkott av amerikanska varor och företag.

Enligt USA ska anläggningen skydda mot robotangrepp från Iran.

Rysslands president Vladimir Putin hävdar dock att det är Ryssland som är den förmodade angriparen och att USA öppnar för en ny kapprustning.

Vad som inte framgår är ungefär 27 olika saker, men jag kan väl nämna två: 1. Organisatörerna hade räknat med 100.000 deltagare, men det blev alltså bara ett par tusen. 2. Demonstrationerna ägde rum den 17 november.

Den som har duktig koll på sin historia vet att det var den 17 november 1939 som nazisterna fängslade och dödade ett antal studenter när landet skulle införlivas i det tyska riket. Detta sår fanns i minnet 1989 när 50-årsjubileet ledde till störtandet av kommunistregimen, Sammetsrevolutionen, och senare även delningen av Tjeckoslovakien. Dagen är sedan ett antal år tillbaka en helgdag tillägnad frihet och demokrati, och med andra ord en självklar dag för manifestationer, inte minst från studenternas sida.

I år hade studentorganisationen slagit sig ihop med den grupp som organiserar motståndet mot den eventuella radarbasen - och motståndet är otvetydligen stort - för att slå två flugor i en smäll. Men det verkar inte riktigt ha fungerat. En av 1989 års män, Simon Panek, menade i Prague Daily Monitor (här) att planerna missbrukar högtidlighållandet av 17 november. En annan, Martin Mejstrik, hävdade att dagens aktiva är "oförmögna att se skillnad på demokrati och diktatur, och på frihet och avsaknaden av frihet".

Några av mina studenter luftade liknande tankar när jag frågade dem. De tyckte inte om att dagen utnyttjas för enstaka sakfrågor som snarare splittrar än förenar. Det var kanske fler som tyckte så, och att det var därför uppslutningen blev 2000 istället för 100.000. Inte vet jag.

Jag har ännu inte nämnt årsdagen av Kristallnatten 10 november, men då var det betydligt mer spänt här. Nynazister jagades av anti-nazister och kravaller är väl det minsta man kan kalla det. Jag var ute den dagen, t.o.m. på Vaclavplatsen, men märkte inte mycket. När jag senare såg bilderna på BBC insåg jag att jag hade haft tur som inte hamnat mitt i handgemängen.

Albrecht av Waldstein fyller åter palatset

Albrecht av Waldstein var en av Gustav II Adolfs huvudfiender under trettioåriga kriget, bl.a. var han med vid slaget vid Lützen. För tjeckerna är han en av de stora historiska personligheterna trots att han var katolik och på så sätt lite på fel sida för de självständighetsivrande tjeckerna. Hur som helst pågår nu en mycket påkostad utställning om Albrecht av Waldstein och hans tid i just Waldsteins palats, sedan tio år hem för den tjeckiska senaten.

Om man ska vara noga är det i palatsets ridskola utställningen går att beskåda, men det luktar inte stall, precis. Ridskolan är förstås magnifikt renoverad och ombyggd till konsthall - och en mycket vacker sådan i en behaglig gråblå ton som samsas med det vackra träet. Här finns nu samlade uinderbara ting från främst Tyskland, Sverige och Tjeckien. Det är verkligen en stor utställning mätt i föremål, om än en liten utställning mätt i information. Audioguiden var tämligen tom och över huvud taget var det svårt att få något riktigt sammanhang i den historiska berättelsen. Ge mig en tidslinje åtminstone!

Väl hemma blev det alltså att vika upp datorn och gå in på Wikipedia för att t.ex. se varför han blev mördad (kejsaren Ferdinand II var osäker på lojaliteten), av vem (köpta skottar och irländare) var (Eger (Cheb)) och var han ligger begravd (Jitschin (Jicin)). Men det var ändå en fin utställning med mängder av fantastiska målningar, statyer (kopior, originalen finns ju vid Drottningholm), möbler, vapen och dokument. Roligast var det ju förstås varje gång Gustav II Adolf dök upp, normalt efter att ha sparkat Albrecht i rumpan vid något stort slag. De tog hämnd genom att ge honom fel dödsdag - 11 november enligt ljudguiden, 16 november enligt en skylt.

Till utställningens mindre väl fungerande hemsida här. Förresten berättigar biljetten till en specialvisning av palatset, så det ska vi ta tag i. Normalt kommer man bara in i vissa lättillgängliga rum samt förstås till den finfina parken som är ett måste för alla Pragbesökare, inte minst pga dess grotto.

Imperial slår tillbaka

Hotell Imperial har slagit upp sina anrika portar igen, vilket är synnerligen glädjande. Inte för att jag bryr mig om sängplatserna, men hotellets café är en art deco-klassiker med sin originella kakelinredning och sina mättande tårtor. Förr delade de ut gratis munkar som de bohemiska gästerna använde för att kasta på varandra, men det är tydligen ett avslutat kapitel. Synd, för det var onekligen lite av Drönarklubben över det hela.

Imperial ligger nära Namesti Republiky och den mindre Masaryk-stationen för pendlartåg. Mycket centralt, men på fel sida Gamla stan sett från mitt jobb och även vår bostadsadress. Alltså har det dröjt lite med ett besök, men på fredagen tog vi oss en lunch med fika för att kolla in stället. För en svensk femtiolapp fick jag en snygg sallad med rostbiff medan M-L satsade på fläskfylld kål med potatismos.

Ölen - 50 cl Urquell - kostade hutlösa 19 svenska, kaffet 15 och den mastiga Imperialkakan 20. Den sistnämnda historian var en blytung chokladkaka med kolakräm, fikon och russin och någonting med en syrlig ton. Mastigt, mättande, julmumsigt. Men förstås inget för dem som räknar poäng och index och allt vad det nu heter.

På väg ut kollade jag in herrarnas och där kan man väl säga att det eleganta övergick i Caesescu. Vattenkranen var i "guld", formad som en svan med stora vingar, och själva vreden var stora glasknoppar slipade som diamanter. Njaeee, inte riktigt korrekt. Men kul.

Mikael Niemi på berättarhumör

På tisdagen, Gustav Adolf-dagen, gästade författaren Mikael Niemi Scandinavian House här i Prag. Hans Populärmusik från Vittula är sedan några år tillbaka översatt till tjeckiska och tydligen är det en bra översättning. Det var väl ett 80-tal människor som lyssnade på tisdagkvällen, vilket arrangörerna var mycket nöjda med. Många av mina studenter var där, förstås, ett par som medarrangörer.

Författarläsningar ger jag inte så mycket för, egentligen. Det är som med alla uppläsningar - abstrakt, svårt att ta till sig och dessutom helt utan sammanhang. Jag tycker inte om ljudböcker heller, kanske för att prosan idag ju faktiskt är gjord för att läsas tyst (förr skrev man texter att läsas högt) men också för att läsningen i sig är viktig. Ett mirakel, som Olof Lagercrantz kallade det i sin nätta pärla Om konsten att läsa och skriva.

Mikael Niemi läste dock inte så mycket, utan det mesta var berättelser kring den ursprungliga publiceringen av boken samt utbroderade svar på publikfrågor. Och det stod tidigt klart att Niemi älskar att berätta historier, vilket förstås är en stor del av framgången med Populärmusik. Den muntliga traditionen angav han som ett stort intresse, inte överraskande.

Efteråt var 10-15 av oss bjudna till ambassaden för middag (laxpatén var särdeles fin) och det var en mycket rolig avslutning på kvällen. Det visade sig att det var hedersgästens första besök i staden, och det gjorde det nog extra trevligt att sitta i residenset och blicka ut genom fönstrena med Prags bästa utsikt.

Nu är bara frågan vem som ska få mitt signerade exemplar av Popmusic z Vittuly.