SEXTON

Efterskrift 1

2008-10-03T19:43:00.004+02:00

Och hastigt och lustigt blev ett av mina foton inkluderat i Schmaps Pragguide, närmare bestämt en helt odramatisk bild av Rudolfinum.

Om ni inte tror mig kan ni se själva här. Kika till höger.

Na shledanou, Praha!

2008-06-30T17:34:00.005+02:00

Mycket sista-prylar nu. Det här är sista Pragbloggen, t.ex. I morgon, tisdag, dör vårt bredband och vi sätter oss på flyget hem för att bli Uppsalabor igen. I skrivande stund är det städa, packa, tvätta och slänga som gäller, annars har det varit en hel del hejdåande till höger och vänster.

Det började redan för några veckor sedan med en liten utgång med årskurs tre från universitetet. I förra veckan var vi sedan hembjudna till chefen på avdelningen för något av en nordisk fest tillsammans med kollegorna. Min danska motsvarighet åker också hem, i hennes fall efter inte mindre än sex år, så det fanns mer än en huvudperson.

I fredags gjorde M-L och jag ett litet avslut genom att gå på en lite bättre restaurang än vi vanligtvis unnar oss. Vi funderade först på blivande stjärnrestaurangen (?) La Degustation, men somliga av oss kunde inte äta mycket på deras meny, så vi bestämde oss för La Provence istället. Klassiskt franskt brasserie-stuk med en fin matsal i art nouveau (bilden), och gott rykte dessutom. Rolling Stones käkade här, dock inte i fredags. Jag åt rökt lax med potatisblinier till förrätt och M-L frossade sparris. Sedan körde vi båda klassisk entrecote och avslutade med crème brûlé. M-L tog det lugnt med alkoholen, förstås, men jag drack först en pastis, sedan vin till förrätten och öl till köttet. Sist kaffe. Total nota: CZK 2560 (990 kronor). Okej, tror jag.

Pengarna hade vi avsatt för längesedan när kamrater helt mot vår önskan betalade hyra för att de fick låna vår lägenhet under en sommarmånad (tack, K och B!). Vi visste inte vad vi skulle använda dem till, men det här kändes som en lämplig sak. Det blev lite över också. De brände vi genom att sätta oss ner och äta italiensk glass på dyrgatan Pařížská, sånt där som bara galna turister gör annars.

Igår, söndag, åt vi hejdåmiddag med nära vänner på Pasta Fresca på huvudgatan i Gamla stan. Det var supertrevligt och jag tror att alla var nöjda med restaurangvalet. Jag åt marinerade grönsaker, biffstek med salami och en tiramisu. Notan för åtta personer slutade på strax över CZK 5000, dvs 1930 svenska kronor, kan jag berätta för dem som finner sånt intressant. Vi avslutade på en Potrefena Husa-pub och såg Ferndando Torres ge Spanien ett mycket välförtjänt EM-guld. Trevligt värre.

Och det, mina vänner, var det. Slut.

Lilla biljetten i Pragborgen

2008-06-28T13:49:00.005+02:00

I lördags bestämde vi oss för att bocka av några saker som inte riktigt blivit av tidigare. Det förde oss upp till borgen för sista gången på länge, för att göra den sk Lilla turen: Gamla palatset, St Georg-kyrkan och Gyllene gatan. Idel massturism.

Biljetten kostar 250 kc, vilket är halvdyrt. Den stora biljetten kostar 350, vilket är mer prisvärt, men då är man fast på området en hel dag och det är inte säkert att man uppskattar allt under de sista timmarna. Vi har alltså delat upp det hela i omgångar, som goda läsare av denna blogg förmodligen inte kunnat undgå att notera.

Gamla palatset är helt enkelt det ursprungliga slottet från den tid då vi svenskar hade kohorn på huvudet, drack grumlig öl och bara kunde säga öh-öh. Ungefär som på fotbolls-EM. Palatset är jättejättegammalt, finfint på det där medeltida sättet och naturligtvis historiskt intressant (speciellt om man har förkunskaper eller förstår de tjeckiska skyltarna). Någon enorm upplevelse var det dock inte, speciellt som en del var tillfälligt avstängd - platsen för den andra defenestrationen 1618. Doh!

St Georg-basilikan är de gamla kungarnas gravkyrka. En vacker och stram sak i romansk stil. Den tyckte vi om, men det finns inte värst mycket att beskåda och därför tycker jag gott att den kunde vara lika gratis som de flesta andra magnifika kyrkorna i staden. Och det gäller i ännu högre grad Gyllene gatan, Zlaty ulice, som är en enda stor turistfälla. Gatan är för all del pittoresk med sina små hus och vackra stenläggning, men so what? Har ni aldrig sett en gammal gata förut? Varför ska jag betala för att se en gammal gränd där det bara säljs krimskrams? Hoppa över detta. Det här är gratis i Visby eller Tallinn.

Efter den turistupplevelsen gick vi genom Slottsparken till sommarpalatset Belvedere, en renässanspärla som Ferdinand I skänkte till sin gemål Anna, som dock gick och dog före det blev klart. Vi tittade mest på det hela från utsidan, för det var dags att återvända hemåt.

Prags snyggaste bil

2008-06-28T13:25:00.007+02:00

Den står normalt parkerad utanför musikmuseet, längs min väg till och från jobbet, så jag har sett den i nästan två år nu. Den rullar vinter som sommar och är i mina ögon i gott originalskick. Den är häftigare än alla Skodas gamla veteranbilar och röda sportbilar som fungerar som guidebilar, och den är svensk. Vi pratar om Prags snyggaste bil: en gul Volvo P1800 ES.

På fredagen stod den parkerad vid Manesuvbron, nära Rudolfinum, så det gavs tillfälle att syna och plåta den lite närmare. Tyvärr dök aldrig ägaren upp. Det hade varit roligt att få veta lite mer om bilen, dess skick och vad i hela friden fört den hit. Volvo pre-1990 är inte vanliga här, och en 1800 ES ser man ju inte ofta ens i Sverige. Såvitt jag läst mig till tillverkades bara 8.077 exemplar (1971-1973).

En pall till tyska galleriet

2008-06-28T12:47:00.004+02:00

Bara några dagar återstår och dagarna går till stor del ut på att slänga allt som slängas kan, samt till att säga nej till alla nya inköp. Inga skivor, definitivt inga böcker, inte ens en minifingerborg av sockervadd. Några obligatoriska souvenirer ska det dock bli, som jag nämnt tidigare.

Och på den fronten har det hänt litegrann. För det första samlade vi ihop alla kapocnics vi hittade, la dem i en stor ask och gick till Kubista för att inhandla den berömda pallen i rondokubism. Otroligt snygg, om jag får säga det själv. Pallen är gjord efter ett original från en villa anno 1924, och tillverkas nu i starkt begränsad upplaga. Massivt trä, väger ett ton. Den finns i några olika färgkombinationer och vi satsade på den dyrt fyrfärgade: vit i grunden, brun sits och röda och gula detaljer på sidorna. Vi kan förstås inte ta med oss den själva, så vi fick investera lite i frakten till Göteborg, där en kollega till M-L ska hämta upp den. Det kostade ärligt talat inte mycket, drygt CZK 1800.

Sedan var det det där med konsten, och det löste sig också. En dag när jag strosade lagom planlöst i våra kvarter stod det en grupp ungdomar på det mindre torget. De hade radat upp enkla bilder av den moderna kontorsbyggnaden här i Andél, och en skäggig man ledde diskussionen om hur de skiljde sig åt. Det visade sig vara en grupp blivande arkitekter från Tyskland, som var i Prag för att studera. "Perfekt", tänkte jag. "Jag köper den bästa av bilderna som minne från våra kvarter."

Men den bästa bilden var förstås målad av arkitekturprofessorn själv, och han hade inga planer på att sälja till någon svensk lycksökare. Inte förrän jag mejlade honom, vill säga, och han gick med på att skicka bilden mot en grabbnäve euro. Med rätt inramning blir den ett bra minne att hänga på väggen, främst på grund av det lokala motivet men det är ju också en lite rolig historia. Jag menar, de flesta har en anonymt massproducerad akvarell av Karlsbron med sig hem.

Återstår Pragbok. Lätt att köpa, tung att bära.

Något av en ökenvandring

2008-06-23T21:15:00.007+02:00

Sommarhettan slog till ordentligt på söndagen, så vart tar man vägen? Ja, någonstans med skugga och vatten och lite skön natur, låter ju som en bra idé. Botaniska trädgårdens växthus med specialutställning av kaktusar? Jajamensan!

Det var förstås outhärdligt varmt därinne, men när det var tydligt över 30 grader varmt utomhus gtjorde det inte så stor skillnad. Inte värre än att jag köpte mig en het kopp espresso, i alla fall. De små kaktusarna var söta värre, likaledes de gigantiska kaktusarna. Men vi köpte inget. Det är nog med onödiga prylar att packa ner som det är.

Efter botaniska tog vi en promenad uppåt (pust) till Namesti Miru för lite mat och en kall tiogradig Bernhard på en uteservering i närheten av den vackra teatern (bild). Vi klättrade sedan vidare på de sju kullarna och hamnade både här och där innan hettan tagit musten ur oss ordentligt. Tur att man alltid kan ta en trick hem, nu blev det tian direkt till Andél och en lägenhet med 26 graders värme.

På kvällen återvände jag till scenen för dagens brott, nämligen Vinohrady och parken Riegrovy sady, som inte bara stoltserar med fina grönområden och en storslagen utsikt, utan även en ölträdgård av klass. Storbildsskärmar har de också, och lägg till fotbolls-EM, Italien-Spanien och du har en vinnare. Det drog ju ut på tiden, men vid midnatt var det fortfarande varmt och trevligt. 4-2 till matadorerna efter straffar. Najs.

Midsommarmingel i förtid

2008-06-19T16:26:00.004+02:00

I år satsade de nordiska och baltiska ländernas ambassader på ett gemensamt midsommarfirande lite i förtid. Tanken var att det skulle vara lättare att locka dignitärer till en enda dag, snarare än om alla hade sin egen mottagning. Tricket verkar ha lyckats, för det var mycket folk på Kampa Museums vackra gård på onsdagen.

Museet ligger precis vid floden i parkområdet som alltså kallas Kampa, och utsikten från terrassen och det lilla tornet är mycket vacker. Klassiska turistvyer, men med ett litet nytt perspektiv. Konsten på väggarna är ganska typisk för tjeckisk modern konst, vilket inte alltid är i min smak men det finns ju undantag. De stora gubbarna Kupka och Gutfreund är värda alla besök i världen.

Efter minglet bar det hem till T och A för hämtpizza (det var lite snålt med kanapéer), Bridgeblandning och Sveriges sämsta match sedan EM 2000.

Souvenirvånda

2008-06-15T14:43:00.015+02:00

Med två veckor kvar på sejouren i Prag är det dags att fundera lite på vad man ska ta med sig hem förutom 108 kilo skor, kläder, böcker och allsköns prylar man samlar på sig i ett hem. Souvenirer, alltså. Något krimskrams i maskinproducerat glas blir det förstås inte, inga "Czech me out"-kepsar, inga ryska dockor, inga ölmuggar, inga Kafka-tröjor och ingen hötorgskonst från Karlsbron heller.

Men det ska väl bli en obligatorisk fotobok från staden plus något mer substantiellt. Dyrt, med andra ord. Just nu står valet mellan en pall i rondokubism (eller nästan vad som helst från Kubista), en replika av en jugendvas och någon bättre konst, helst från våra kvarter. Det sistnämnda har vi nästan övergett, men man vet ju aldrig vad man råkar springa på.

Det får inte vara för dyrt, men eftersom det är tänkt att vara någonting ordentligt får man vara beredd på att det kostar också. Det får inte väga för mycket eftersom vi ska flyga hem, eller så ska det paradoxalt nog vara så otympligt att det ändå måste skickas separat. Det får inte vara för traditionellt och allmängiltigt, för då påminner det inte någonting om just vår vistelse. Till sist: det får under inga omständigheter inköpas runt Vaclavplatsen.

Från Tallinn har jag en oljemålning med motiv från gatan där jag både arbetade och bodde. Det är svårslaget, har jag funnit, men någon sådan tur tror jag inte på här. Man kanske skulle ha bott på Karlsbron och jobbat i astronomiska uret istället.

Förresten har jag redan en Gambrinus-handduk och en tjeckisk fotbollströja. Både billigt och lättpackat.

En natt på museerna

2008-06-15T11:49:00.005+02:00

I lördags var det åter dags för Pražská muzejní noc, dvs museinatten då Prags museum håller nattöppet med gratis inträde och kollektiv skytteltrafik. Nu har vi ju sett det mesta redan, men ett par-tre grejer tänkte vi trösta oss med efter 1-2 mot Spanien i 92:a.

Först gick vi kullerstensgatorna upp till borgområdet och Schwarzenberg-palatset som visar skulpturer, målningar och annat smått och gott under temat "barock i Böhmen", vilket sannerligen är ett stort paraply att trängas under. Efter tio minuter i kö kom vi in i renässanhuset med sin speciella strukturfasad och kunde trängas med andra gratisshoppare. Det var lite för fullt, om jag ska vara ärlig, och i en sal gick larmet ständigt, förmodligen när besökare gick för nära någon dyrgrip från 1621. Måleriet från Rudolf II:s period var nog höjdpunkten, men den sanslöst stora träskulpturen av den korsfäste Jesus minns man också.

Efter en läskeblask och 10 minuter Grekland-Ryssland på U Maleho Glena gick färden till musikmuseet, en del av Nationalmuseum. Jag har tidigare nobbat det här stället trots att det ligger längs min vardagsrutt och trots att jag ju är intresserad av ämnet, helt enkelt för att det kostar skjortan utan uppenbar anledning. Det är 47 fioler här och 64 tubor där, 18 dragspel där och 59 lutor där. Plus 1052 instrument som fömodligen dog ut strax efter dinosaurierna. Det mesta är saker man får se men inte röra (det mest crazy inslaget är att man får lyssna i lurar). Alltså inget höjdarmuseum, om det inte vore för LOKALEN. Det är en gammal katolsk kyrka ombyggd i omgångar till postkontor, poliskvarter och nu alltså museum. Helt fantastiskt atrium. Måste ses. Kosta vad det kosta vill. (Gratis bild här.)

Sist hade vi valt konstmuseet på Kampa som vi bara delvis gjort tidigare. Det gäller dessvärre fortfarande eftersom kön var lång och långsam. Istället hoppade vi in i delen för tillfälliga utställningar som vi besökt tidigare, och som just vid det här klockslaget bjöd på livemusik bland konstverken. Det var Kladno-bandet Zrni som spelade. De var riktigt rackarns bra, någonstans i den alternativa mjukpopgenre som t.ex. svenska Loney, dear tillhör. Vi satt kvar tills det var dags att satsa på sista tricken hem.

Länkar: PMN, Schwarzenberg Palac, České muzeum hudby, Museum Kampa, Zrni.

Djur på längden och tvären

2008-06-12T11:48:00.009+02:00

Med M-L:s syster och framför allt systerdotter på besök finns alla möjligheter att göra lite barnsliga saker som inte prickats av tidigare. På onsdagen gjorde vi t.ex. den stora djurturen med besök på såväl Prags zoo som akvariet Mořský svět, havets värld.

För att börja med det sistnämnda kan man först konstatera att entréavgiften på 240 kc gör det till ett av de dyrare ställena i stan, och i typisk tjeckisk stil är grupprabatterna inte speciellt lönande heller. Men det är definitivt ett trevligt stopp med en del stora och vackra havsmiljöer och så en lång rad mindre akvarium med exotiska fiskar i allsköns färger. Hajar, rockor och muränor är förstås mest uppseendeväckande, men de mindre gynnarna vinner ofta charmpoängen. Ett minus utdelas för avsaknaden av information på engelska. Tur att mitt latin är så bra.

Akvariet finns på mässområdet, om du skulle ha vägarna förbi, och hemsidan (i engelsk version!) hittar du här.

Efter vattenvärlden promenerade vi norrut genom parken, som möjligen heter Stromovka, till Troja och närmare bestämt Prags zoo. Jag är allmänt skeptisk till djurparker och speciellt till dem som ligger i huvudstäder som något sorts charmigt inslag, men jag kan säga på en gång att det här stället får godkänt.

Någon enstaka gång får man förstås känslan att det är lite för trångt och att en del djur ser rätt uttråkade ut, men i det stora hela verkar det fint. Och det är väldigt stort - planera för en heldag. Både mat och fika köper man enkelt på området, dessutom till mycket rimliga priser även med Pragmått mätt.

Vi följde lite planlöst de asfalterade gångarna runt området och hälsade på i de olika specialpaviljongerna (t.ex. afrikanska småkryp, reptiler, indonesisk djungel, katter, krokodiler, flygfän), noterade att en del djur nog var borta på arbetslunch och att de flesta andra redan hade ätit och därför låg och trynade mitt på blanka eftermiddagen. "De sover", var den lilla människans vanligaste replik. Bäst på att sova var jordsvinen och gorillorna, som verkade stå ut med vilken liggposition som helst.

En del djur är väldigt stora när man kommer nära. Tigrarna, lejonen och isbjörnarna, till exempel. Hej och hå. Farligast av allt kändes dock linbanan som kopplar ihop den övre delen med den undre. Den måste lämplig myndighet komma och kika på innan någon besökare blir kattmat.

Bra hemsida med webbkameror, bilder och artiklar här. Missa för all del inte berättelsen om vad som hände när djurparken översvämmades 2002. Och till sist: Forbes rankar Prags zoo som det sjunde i världen!

Traditionell 6 juni på Sv amb

2008-06-07T12:18:00.005+02:00

På nationaldagen är det något av en tradition bland utlandssvenskar att gå till Svenska ambassaden och fira, så också för oss. Vädret var vackert och de få grå molnen satte aldrig sitt hot i verket, till glädje för alla folkdräkter, linnekostymer och dukade bord med jordgubbar, tunnbrödsrullar, lax, köttbullar och svenskt godis.

Om jag har förstått saken rätt har det nya nationaldagsfirandet på många håll blivit något av en förtrupp till midsommaren, en dag när man njuter av sommarvärmen och äter traditionell svensk sommarmat. Det är väl inte helt fel i så fall. För övrigt är jag trött på det årligen återkommande klagandet på och ironiserandet över själva inrättandet av helgdagen, som är ungefär lika stort som före införandet. Fast då ondgjorde sig alla över att 6 juni inte var en helgdag.

Efter minglandet på ambassadens terrass (med den omtalade utsikten) gick några av oss vidare till en väl använd källare i Mala strana för att få lite mer beständig mat och kanske en Gambrinus därtill. Sedan var nationaldagen slut och vi kan nu helt och fullt koncentrera oss på fotbolls-EM.

McClure och Auster pratar goja på PWF

2008-06-05T20:41:00.005+02:00

Prague Writers Festival är en trevlig sak som i år haft 1968 som tema. Jag besökte många programpunkter förra året när det handlade om dadaismen, men i år kom jag dessvärre inte iväg mer än en gång, då till ett samtal mellan Paul Auster och Michael McClure, modererat av Paul Kahn. Temat var "1968: USA" och passande nog höll man till i American Centre intill den amerikanska ambassaden.

Paul Auster är ju en höjdare med storverk som New York-trilogin, Illusionernas bok och filmen Smoke bakom sig, och McClure tillhör de mytomspunna beatpoeterna från Kalifornien. Hans mest kända pjäs är The Beard men förmodligen har ännu fler hört Janis Joplin sjunga "Mercedes-Benz", som han skrev. Läge för intressanta reflektioner, med andra ord.

Men det spårade ur ganska snabbt efter en hygglig inledning med personliga minnen från den aktuella perioden. Efter att ha konstaterat att 1968 och 2008 båda bjuder på presidentval med nya kandidater och ett impopulärt krig i bakgrunden, blev det anti-Bush och anti-krig och anti-republikaner för hela slanten. Konspirationsteorierna och hippieklichéerna haglade, och inte blev det bättre när det blev dags för frågor från publiken. Dagens bästa fråga kom från en - verkade det - lätt förvirrad dam frågade om det ändå inte fanns något positivt i USA. (Hon frågade också om nya månfärder och vilka de senaste tekniska upptäckterna är.)

Att vara mot den sittande amerikanska administrationen och invasionen av Irak är varken intressant eller spektakulärt, tvärtom är det ju den breda massans uppfattning. Att diskutera det 2008 - med månader kvar till en ny president och med invasionen fem år bakom oss - är sövande trist. Och varför ska författare diskutera detta på en författarfestival? Bjud in politiker och statsvetare om det är dessa ämnen som ska trakteras! Författare är grymt bra på litteratur och ofta också om svgårfångade ting som sinnesstämningar och strömningar i tiden. Det hade varit intressant att lyssna på Austers och McClures tankar om saker de vet något om, istället för detta naiva dravel på mellanstadienivå.

Jag tog som synes en autograf av Auster. Han skriver ändå riktigt bra böcker.

Terezín (Theresienstadt)

2008-06-05T14:19:00.007+02:00

Vi åkte på onsdagen med en guidad tur från Prag till Terezín, mer känt under det tyska namnet Theresienstadt, och om detta må jag berätta lite grand. Dock inte på danska, vilket däremot var guidens språk.

Terezíns två befästningar byggdes redan 1780-1790 av Josef II som skydd mot preussarna i norr. Ganska snart förlorade de sin militära betydelse och Lilla fästningen blev ett fängelse medan Stora fästningen antog formen av en enda garnisonsstad. Lilla fästningens mest berömde fånge är säkert Gavrilo Princip, Franz Ferdinands baneman och syndabock för första världskriget. Han dog i cell 2 av tuberkulos, den 28 april 1918.

Men av allt elände som utspelats här är förstås det värsta iscensatt av Gestapo. Under 1940-1945 beräknas 32.000 fångar anlänt här, mest tjecker men också många andra nationaliteter. Och det handlade inte bara om judar eftersom fästningen inte var ett koncentrationsläger, utan ett fängelse och mellanstation för motståndsmän och andra oliktänkande. Likväl dog uppskattningsvis 2.500 fångar av tortyr och sjukdomar.

Vi vandrade till fängelseporten via den stora kyrkogården med gravar, många anonyma, och röda rosor. Sedan såg vi baracker, duschrum, sjukstugor, avrättningsplatsen, celler och platsen för de tidigare massgravarna. Hemskt, men också abstrakt. Det är märkligt att bland all ondska samtidigt veta att det var långt värre på andra platser, i de verkliga koncentrationslägren.

Vi åkte sedan in i Stora fästningen, dvs själva samhället Terezín, som tyskarna förvandlade till getto för judar från Böhmen/Mähren, Tyskland och senare även från andra länder. Närmare 140.000 personer deporterades hit - normalt bor här 1200 personer, så överbefolkningen var enorm - och 87.000 fördes vidare till Auschwitz-Birkenau. Vi besökte Gettomuseet. Det var bra, men tyvärr var tiden ganska begränsad.

Sist gick turen till krematoriet som nazisterna tvingades bygga i slutskedet av kriget, när dödstalen accelererade. Det är idag en vacker plats med flera minnesmärken och naturligtvis många gravplatser.

Läs mer på den officiella hemsidan eller på Wikipedia.

Figaros bröllop, Ständernas teater 2 juni

2008-06-05T12:01:00.004+02:00

Lite opera kan ju pigga upp på en grå och vanlig måndag. Mozarts Le Nozze di Figaro är en av världens mest spelade operor och kan också sägas tillhöra Pragklassikerna - den hade sin publika premiär här och spelas ständigt för fulla hus. Så det fick bli den.

Jag har sett pjäsen som ligger till grund för operan, Beaumarchais' pjäs med samma namn, på Dramaten för ett numera stort antal år sedan. Jag minns att den var riktigt rolig och att Örjan Ramberg var stjärnan i ensemblen. Uppsättningen på Ständernas teater ägnade sig något mindre åt de farsartade förvecklingarna och de verkligt komiska effekterna i scenerna, men småskojigt var det ju ändå. Och speciellt Figaro, Susanna och Cherubino sjöng fantastiskt bra. Tyckte vi, men också en av mina studenter som även studerar teater och extraknäcker på operan.

När vi gick hem var klockan 22:30 och det var klart över 20 grader varmt, nästan vindstilla och uteserveringarna fulla av människor som blickade ut över Prags arkitektur och Moldaus vatten med ett glas vin i handen. Men, det var ju måndag och för oss icke-turister innebar det direktbiljett hem.

Tjeckien 3-1 Skottland, Sparta Arena 30 maj

2008-05-30T21:29:00.003+02:00

Fredagen började bra. Jag hade rättat och betygsatt och grejat så duktigt att något som liknade en extra ledig dag stod för dörren. Grymt väder, dessutom, och när jag gick för att köpa nytt månadskort var det ingen - repeterar: ingen - före mig i kön. Det var nästan kusligt, för normalt tar jag med mig en otummad Economist och en kopp kaffe för detta ärende.

Efter lite planlöst strosande, en kopp kaffe med en grillad kycklingbagel och en nästan inköpt skiva tog jag en promenad i turistkvarteren i Mala strana och den lite småkärva stigningen upp till borgområdet. Trädgårdarna nedanför borgen var väldigt vackra i det vackra vädret och det var knappt att bilden stördes ens av bleka ölmagade skotska fotbollssupportrar i kilt.

Sedan in i Gamla stan, en sval och bilig pilsner på hemliga stället bredvid torget och - ännu fler skottar. Hm. Tydligen är det match i stan. Jovisst, Tjeckien-Skottland i en träningsmatch inför EM som går av stapeln om knappa två veckor. Det hade jag ärligt talat ingen aning om, men det löste onekligen problemet med underhållning för resten av dagen.

Jag tog mig ut till Letna, köpte en fin men dyr biljett och uppsökte lämpligt matställe att slå ihjäl ett par timmar på. Mycket skottar överallt, förstås, men egentligen var det ju långt ifrån självklart med tanke på att skottarna inte kvalificerat sig för EM och med andra ord inte hade stort intresse av matchen. Men britter i allmänhet är mycket duktiga på att följa sina lag.

Matchen var ganska sömnig i första halvleken men märkligt nog blev tjeckerna helt överlägsna i andra när de bytt ut alla stjärnor (halvstjärnor, snarare) och slutat slå bollar direkt mot store Jan Koller. Att såga sig igenom på kanten och komma in med djupledslöpande mittfältare i straffområdet visade sig en bättre spelidé, och snart stod det 1-0 som blev 2-0 och 2-1 och i slutet även 3-1 efter ett slalommål av Sionko, hans andra för dagen.

Skottland var bedrövligt dåligt, men Tjeckien imponerade inte heller. Det är sällan dessa träningsmatcher mynnar ut i så mycket annat än ett "jaså". Det var synd att Dr Brückner vilade Milan Baros, den notoriske målsumparen från Liverpool, Aston Villa, Lyon och Portsmouth, för honom ville jag se tillsammans med sin ende radarkompis i karriären, Koller.

Tjeckien: Cech, Pospech, Ujfalusi, Kovac, Jankulovski, Sionko, Polak, Matejovsky, Galasek, Skacel, Koller (Blazek, Sivok, Grygera, Rozehnal, Kadlec, Plasil, Vlcek, Jarolim, Fenin, Sverkos, Baros, Zitka).

Skottland: Gordon, McNaughton, McManus, Caldwell, Naysmith, Robson, Hartley, Fletcher, Rae, Morrison, Miller (Marshall, Anderson, Berra, Dailly, McCormack, Maloney, Clarkson)

Nick Cave and the Bad Seeds, Sparta T-Mobile Arena 24 maj

2008-05-25T21:19:00.004+02:00

Vi såg Nick Cave i september 2006 när vi precis flyttat hit. Det var strålande. På den tiden körde Cave mest låtar från sina avskalade plattor anno 1997 och framåt, och den större delen The Bad Seeds fick stanna hemma och lämna plats åt det mer finstilta. Numera vill Grott-Niklas rocka igen, precis som på senaste plattan Dig, Lazarus, Dig. Många älskar att den gamle Nick Cave är tillbaka, men jag föredrar alltså The Boatman's Call och Nocturama etc. Och därför var det upplagt för en liten besvikelse.

Nu är ju Cave aldrig dålig och jämfört med mycket elände jag sett genom åren var förstås konserten rätt bra, trots att den hölls i Spartas enormt sunkiga gamla ishockeyarena. På den roliga sajten www.hockeyarenas.com skriver de så här:

"The T-Mobile Arena, home of the HC Sparta Praha, is nothing more than a totally run-down leftover of the 60s which somehow resembles something one would consider a multifunctional arena. The only thing that doesn’t look ripe for demolition is a rather new jumbotron hanging in the dark and cold inside of the building."

Arenan är faktiskt helt osannolik, om det inte vore för att den kommit till under kommunisttiden. Det gör den faktiskt helt sannolik. Det är kilometer på kilometer av kulvertar och trappor och korridorer och entréer och passager och allsköns utrymmen. Men läktare finns det inga. Jo, det gör det förstås - men inte vår läktare. Eller vår sektion. Nummer 300 finns inte. Borta. När vi tilldelats våra platser av hårt jobbande ungdomar som kämpar med vilsna besökare (utlänningar som inte går på hockey här) visar det sig att en del platser inte finns heller. Ett helt sällskap har biljetter med jämna sittplatsnummer. Sektionen har bara udda stolsnummer.

- Sätt er var ni vill, säger värden.

Ed Keupper värmer upp, som de säger. Tråkar ut, som jag säger.

Så blir det konsert till slut. Nick Cave slår an tonen genom att välja den senaste plattans tråkigaste låt som öppning: Night of the Lotus Eaters. Sedan tar det sig en aning med titelspåret, Tupelo och Red Right Hand och även om det inte är helt i min smak, så är det bra. Den kompakta cigarrettröken och det dåliga ljudet i arenan är störande, men så har det förvisso alltid varit i den här branschen.

Mer låtar! Deanna, Today's Lesson, Nobody's Baby Now, Moonland, The Mercy Seat, Papa Won't Leave You Henry, The Ship Song, Lie Down Here (and Be My Girl), We Call Upon the Author, Midnight Man, More News From Nowhere. Och så extranumren: Lyre of Orpheus, Into My Arms, Hard on for Love, Get Ready for Love, Lovely Creature, Stagger Lee.

Två timmar, ganska exakt. Inte precis som jag ville ha det, men ungefär vad man kunde vänta sig. Amatörfilmer från konserten finns förstås här.

Examenstider igen

2008-05-25T21:10:00.003+02:00

Egentligen inte mycket att orda om, för det är ju inte första gången jag nämner det här med examensperioder, men det är alltså igång nu igen. Sistlidna veckan rev vi av en statsexamen (SZZK)) och fyra av de mindre examina (PZK), med överlag gott resultat. En student klarade tyvärr inte litteraturdelen på PZK:n, vilket alltid är tråkigt eftersom det ändå inte är litteraturvetare de ska bli, men det går säkert bättre på omtentan i september.

Det är förstås också en del helt vanliga prov också, men de flesta har jag kommande vecka. Det är de norskstuderande fyrorna som ska visa att de kan något om Sverige och svenskan, samt avslutande språkprov för mina ettor och treor. Det ska nog inte bli något problem. Och blir det problem så är det inte mitt, utan min efterträdares.

Tredje museet gillt

2008-05-25T20:23:00.004+02:00

Som jag skrev häromsistens är Bílkova vila kvar på måstelistan, så lördagens tur tog spårvagn 20 dit. Anledningen till att vi inte gjort detta skulpturmuseum är att det har varit stängt på grund av renovering under en längre tid och att det dessutom alltid är stängt på vintern. Men i strålande sol tog vi nu oss till slut dit. Fast det var stängt. Fortfarande.

En snabb geografisk överblick sa oss att vi skulle kunna ta en titt på det tydligen ovanligt intressanta tekniska museet, nu när vi ändå var i faggorna och lätt kunde fortsätta med spårvagn dit. Men, se, det gick inte heller, för spåren var under tekniskt arbete längs hela Letna. Okej, så vi åkte tillbaka till Malostranska för att istället åka 12:an och plocka museet så att säga bakvägen. Det gick bra.

Väl framme vid NTM - en tegelbyggnad som mest ser ut som en medelstor myndighet, byggd 1973 - visade sig även detta utflyktsmål vara stängt. Tillfälligt, öppnar 2009 ("2010, senast"). Vi såg snabbt en tvillingbyggnad bredvid men Statliga jordbruksmuseet kändes inte så hett, trots de guldsprejade gamla traktorerna utanför. När vi tittade in i entrén (tänk Sovjetunionen när det var som sunkigast) lyfte gubben i kassan lite lojt på ena ögonbrynet men hade inte en tanke på att tilltala oss eller ta ut något inträde. Han visste väl att vi skulle vända och att enbart kommenderade skolklasser någonsin tittar in där.

Nog med fördomar. Jag läser nu att tegelbyggnaderna faktiskt är från sent 1930-tal och dessutom "a remarkable monument of the Czech functionalism". Där fick jag! Se bild via hemsidan för NTM och läs mer om jordbruksutställningar hos NZM .

Efter två nitlotter satsar man säkert, vilket i dessa trakter innebär det fina museet för samtida konst, som har en mycket bred definition av ordet samtida. Jag tror att det börjar på mitten av 1800-talet. Vi har varit där förut och förundrats såväl över funkishuset och de fina samlingarna. De har en Klimt som är något utöver det vanliga (bild), tillsammans med en hel del kubism och en fantastisk snabbkurs i franska konstgiganter. Olle Baertling försvarar för övrigt de svenska färgerna.

Sedan hoppade jag otippat över Bristol City-Hull i Premier League-kvalet på Wembley* för att istället vila ut inför kvällens konsert med Nick Cave and the Bad Seeds. På söndagen blev det mest tvätta-städa samt att fixa lite ärenden, trots det vackra vädret. Och så Indiana Jones a Království křišťálové lebky på kvällen. Den var halvokej.

*Hull FC vann med 1-0 efter ett drömmål av Dean Windass. Go Tigers!

Mozart, check; Dvořák, check

2008-05-18T17:38:00.008+02:00

Lördagen blev en dag i det vackra vädret, som man kan läsa mer om på M-L:s blogg. Det kändes också som något av en avslutningsdag eftersom det härmed är slut på föreläsningarna för min del, och bara examensperioden återstår. Sista lektionen: fika på svenska. Dessutom är det slut på gymkortet, så nu måste jag slita asfalt och sedan svettas hemma i hallen istället för på det halvflådiga gymmet. Och hemma har vi inte jacuzzi, två sorters bastu och bar med proteindrinkar.

Ny vecka, nya göromål, alltså. Vi får väl se vad det blir. Eftersom vi - stoppa pressarna, breaking news, flash-flash! - flyttar hem permanent den 1 juli gäller det ju att bocka av saker vi missat, förbisett eller inte prioriterat i största allmänhet. Jag funderar på en resa till Terezín. Det är väl en sån sak man ska ha gjort. Andra måsten jag har kvar är, enligt min Rough Guide, Bílkova vila (skulptören Bílaks museum) och Prags olika tehus - övriga 19 punkter har jag redan klarat av, från spårvagnar och pilsner till terassträdgårdar och Josefov.

På söndagen blev för övrigt ytterligare två museer avbockade, båda musikaliska sådana: Mozartmuseet i Bertramka och Dvořákmuseet. Det förstnämnda visade sig ha en fd student som chef, så där sparade vi snabbt 110 kc per person. Trevligt, trevligt. För er som inte kan allt om Mozart var det alltså så att han tillbringade en inte oansenlig mängd tid här - Don Giovanni uruppfördes som bekant i Prag - och var en ompysslad gäst hos den välbärgade familjen Dušek, vars sommarresidens nu är ett litet Mozartmuseum. Det är fömodligen vårt närmst belägna museum, men ett av de sista vi besöker.

Dvořákmuseet (bilden) ligger i ett fantastiskt litet barockpalats ritat av en av dessa Dientzenhofrar som späckat landet med sagolika hus. I övrigt är det inte så mycket att skriva hem om, men 80 kc var det värt. Man skulle kunna säga detsamma om Smetanamuseet, som också ligger i ett fint hus men vars museala kvaliteter är ganska tveksamma. Eventuellt är det jag som kan för lite om gubbarna.

Och så vann halvstora Portsmouth FA-cupen mot lilla Cardiff och halvtrötta Finland vann mot heltrötta Tre Kronor och så var en solig dag slut. På söndagen 12 grader och regn.

Det krävdes en amerikansk kapitalist

2008-05-12T13:23:00.007+02:00

Den här helgen var det strålande sol igen och det är inte utan att man börjar tro på ett stabilt vackert väder efter en hel del fram-och-tillbaka på den fronten under våren. Vädret har bidragit till en hel del planlöst strosande fram och tillbaka mellan vackra kvarter, panoramautsikter och ett och annat café. Och så måste man ju gå på museum också, som trogna läsare har noterat. Även om det är fint väder.

Museerna börjar dock sina, åtminstone de där som känns obligatoriska och spontant intressanta. Vi har väl några kvar, sedan är vi farligt nära turistfällor som Tortyrmuseet eller Karlsbromuseet, för att inte tala om det suspekta museet över sexleksaker.

På lördagen bestämde vi oss för att slutligen gå på Kommunistmuseet, som vi tvekat lite inför tidigare. Man kan tycka att det skulle varit ett av de första utflyktsmålen, men faktumet att museet är privat - och därtill i utländsk drift - har stört mig lite tidigare. Borde inte ett museum som upplyser om kommunismen och dess brott i Tjeckoslovakien vara en statlig angelägenhet? Och finns det inte en risk att ett privat museum mest blir till souvenirer, krims krams och kitsch, istället för en seriös dokumentation byggd på tillgång till alla statliga arkiv? Kan man lita på ett museum som drivs av en amerikansk Bagelkung som hyr in sig hos McDonalds bredvid ett kasino, och som dessutom verkar rikta sig mest till turister?

Först verkade farhågorna besannas i form av en väl tilltagen entréavgift (CZK 180) och försäljning av t-shirtar och kepsar med röda stjärnan på. Men sedan blev det bättre i takt med att själva utställningen började med sina stationer om det tjeckiska kommunistpartiets gradvisa maktövertagande och dess omänskliga konsekvenser. Det var ganska mycket att läsa ibland, och som vanligt är på dessa breddgrader är inte allting jättepedagogiskt, men på det hela fungerade det bra. Bäst var den lilla filmen som visade folkliga protester från 1969 fram till Sammetsrevolutionen 20 år senare. Man kunde höra en knappnål falla i det lilla rummet.

En bra artikel i Guardian från 2002 reflekterar över det nyöppnade museet här.

På sockeln till minnesmärket över kommunismens offer i Tjeckoslovakien 1948-1989 (bilden) står det att 205486 personer dömdes för sina politiska åsikter, 248 avrättades, 4500 dog i fängelse och ytterligare 327 dog under flykt, medan 170938 emigrerade.

Tjeckisk segerdag är svensk arbetsdag

2008-05-07T15:16:00.004+02:00

Ytterligare en kort arbetsvecka närmar sig sitt slut, tack vare segerdagen som på dessa breddgrader firas den 8 maj. En tjeckisk bekant tyckte det var märkligt att Sverige inte firar denna dag - vi är ju med i EU - men det hade varit väl magstarkt att fira segern i ett krig där den svenska makten hävdat neutralitet eller snarast hejat på det andra laget. Jag kanske rent av borde göra bot genom att arbeta på helgdagen?

Faktum är att jag har använt den extra tid som ledigheterna ger till en hel del arbetande. Det kommer att bli en ganska hektisk inledning på examensperioden som startar 19 maj med olika examina samt vanliga tentor som ska konstrueras. Dessutom har studenterna rätt till två olika provdatum, så allt måste göras i två versioner. Och så finns det förstås inga skrivsalar med gamla tanter som skrivvakter, så där försvinner ju en hel del lektorstimmar upp i rök. Ineffektivt, om ni frågar mig.

Så det är väl så den närmaste tiden ser ut: en veckas slutkläm på föreläsningarna, sedan prov och rättning, sedan en del omprov och mer rättning och efter det stänger vi butiken.

Sommartorpet slår på stort

2008-05-02T21:28:00.007+02:00

Jag har värjt mig lite mot att kalla vår halvnyss inköpta sommarstuga för "torp", även om det onekligen ser ut som ett: rött med vita knutar, goda proportioner, gammalt, trädgård med fruktträd. Jag tycker nämligen att det med sina två våningar och dubbla kök är lite för stort för att vara ett torp.

Men jag har haft fel, inser jag nu när SVT presenterar årets sommartorp:

Klämdagen på export

2008-04-30T12:04:00.004+02:00

Det brukar alltid vara lite klurigt att för utländska kompisar förklara logiken i att ha klämdagar. "Jo, eftersom man är ledig dag 1 och dag 3, så måste man vara ledig dag 2 också. Och sluta tidigare dag 0. It's a squeeze day, you know." Nej, ärligt talat går det inte ihop. Men filosofiska fakultetens dekan har fattat galoppen alldeles på egen hand, så därför har vi nu två tredagarsveckor i rad. Výborné!

Den här torsdagen är det förstås 1 maj - en röd dag i den tjeckiska kalendern - och sedan drar vi till med en klämdag på fredagen. Nästa torsdag är det Segerdagen till minne av andra världskrigets slut och sedan drar vi till med en klämdag på fredagen. Trevligt värre för oss löntagare, och samtidigt en liten uppoffring för arbetsgivaren eftersom UK FF är en tämligen tom arbetsplats på fredagar. Men jag har föreläsningar såväl torsdagar som fredagar, så för mig gör det onekligen skillnad.

Första maj kommer säkert att innebära en hel del demonstrationer, enligt nyhetssajten ABC Prague, som framför allt varnar för konfrontationer mellan ultravänstern och ultrahögern. Traditionella arbetartåg med partifanor lär dock vara tämligen glesa. Vid sidan av politiken finns dock en annan och betydligt mer romantisk tradition: att fira Kärlekens dag. Förälskade par beger sig då till Petrinkullen, lägger blommor vid Karel Hynek Machas staty och läser hans romantiska poem Maj.

När jag letade efter en lämplig bild som inte skulle ha precis samma motiv som förra årets majblogg hittade jag Allen Ginsberg som Majkung i Prag 1965. Kommunisterna hade förstås förbjudit detta evenemang i 20 år, men tydligen var det okej att välja en kung det här året. Jag misstänker att jippot blev bannlyst igen 1969 och såvitt jag vet har det inte återkommit. Bilden i fråga känns väldigt skyddad av upphovsrätten, men det är obligatoriskt att titta på Ginsberg här.

Vårt OS-fiasko

2008-04-28T12:52:00.004+02:00

Strålande väder i söndags! Synd bara att det skulle sammanfalla med OS-kval i fäktning med svenskt deltagande. Vi skulle alltså sitta i en sunkigt svettig sporthall hela söndagen (vi hoppade över herrarnas tävling på lördagen eftersom det stora svenska hoppet tävlade i damklassen) istället för att gassa sol, men det tyckte vi båda att det var värt. M-L är ju gammal fäktare.

Väl ute i Prags lite yttre områden var det lite svårt att hitta hallen allmänhet och något som liknade fäktning i synnerhet. Hade tävlingen flyttats till annan plats, månne? Det verkade inte osannolikt, för det som fanns att välja på var en tennishall och en ishall. Vi ringde T, även känd som Hr Ipod, för lite akut googlande. Nej, tävlingen var inte flyttad, lät han meddela. Däremot var den på lördagen! Även damernas kval!

Mitt i all upphetsning hade vi lurats av programmets lite luriga grafik, där det såg ut att vara en indelning i fredag-lördag-söndag, medan det i själva verket skulle läsas fredag-lördag-lördag. Synnerligen oortodoxt. Det blev inte roligare av att den svenska unga stjärnan Emma Samuelsson hade kommit fyra och därmed missat den sista OS-biljetten med en ynka stöt. Kanske hade två svenska röster från läktaren gjort skillnaden?

För all del fick vi nu lite mer tid för solen och lite flanerande och dinerande såväl i ytterkransen som inne i stan.

Vi gör väl ett undantag för Gregory Crewdson

2008-04-26T23:27:00.007+02:00

Fotokonst är inte min grej. Ni vet, svartvita bilder av dimmiga broar, en gumma som väntar på bussen i amerikanska södern och en väääldigt rynkig gubbe från Mongoliet. Och pressfoton är ännu värre. Okej, krig och svält och katastrofer är jättehemskt och viktigt och farligt, men väl på plats hade Stig Helmer också lyckats ta en bild som engagerar. Inte många av alla pösmagat hyllade pressfoton förklarar, skildrar, föreslår en lösning, debatterar. De är mest bilder, om än av ting som i sin tur berör.

Men Gregory Crewdson är en konstnär trots att han använder en kamera. Han fabricerar sina bilder, bygger gigantiska modeller som han plåtar, hyr in kända och okända skådespelare, manipulerar och arrangerar och komponerar. Det är då det blir konst och det är då det blir bra. Vad folk inte fattat i dessa dokutider när allt ska vara självupplevt och hänt i "verkligheten" är att fiktionen är betydligt mer verklig. Den är obegränsat verklig.

När vi kikat en stund på Galleri Rudolfinums utställning av Crewdsons bilder från 1996 och framåt slog det oss att vi sett en del av det förut, förmodligen i Uppsala när vi egentligen gått för att se Annika von Hausswolff. Han var där, Gregory, med sina bilder av amerikanska förortsvillor med poliser, brandmän, hemmafruar och en och annan vilsen björn bland soporna. Crewdson och von Hausswolff passar bra ihop, känns det som. Edward Hopper också. Hans målningar av ensamma människor som verkat fastnat i en rörelse på något hotellrum kan lätt ses som förlagor, det behöver man ingen examen för att konstatera.

Jag är inte säker på vilken serie jag tyckte bäst om - "Hovers" från ovan-perspektiv över villakvarteren där invånarna verkar bortrövade av ufon, "Natural Wonders" färgglada men ibland motbjudande modellbyggen, "Twilights" regnvåta psykologi eller "Beneath the Roses" teatertablåer. Bra, bra, bra.

Många bilar med öppen dörr och ingen förare. Mycket strålande ljus från garage. Mycket totalt stillastående. Mycket natur inomhus. En hel del frånvarande ufon. En och annan familjehemlighet. Gravida kvinnor. Matbord.

Konferensen i backspegeln

2008-04-23T11:10:00.005+02:00

Man vill ju ogärna skryta, men så här några dagar efter litteraturkonferensens avslutande måste man nog ändå säga att det hela gick geschwind. Nu var det definitivt inte min förtjänst, men ändå. Kul i alla fall. Roligast var nog att de olika deltagarna verkade vara genuint nöjda med arrangemanget och temat, och att de verkade lära sig ett och annat också.

Vi började på torsdagen i Stadsbibliotekets mindre sal (140 stolar). Anne-Marie Mai från Danmark gjorde en bred presentation av nordisk samtida litteratur på en föredömligt långsam danska. Sedan var det Islands tur och alla blev glada när den lektionen visade sig vara på norska, men gladast av alla blev vi när Ulrika Knutson avslutningsvis talade på svenska om Suget från verkligheten. Hon tog avstamp i debatten kring Maja Lundgrens Myggor och tigrar och knöt ihop säcken med att tala om Lars Noréns 7:3 och förstås hans alldeles nya dagböcker. Före Knutson talade den norske författaren Tomas Espedal, som var en mycket underhållande man med klara budskap. "Författarens roll är att skriva böcker", ungefär.

Kvällen tillbringades på Svenska ambassaden tillsammans med arrangörer, föreläsare, studenter och andra gäster. Det var lyckat, och att Skandinavistikens samtliga studenter var inbjudna tycker jag var speciellt bra.

Fredagen inleddes på fakulteten av Bengt Ohlsson som under rubriken Röda tuppen berättade om sin bakgrund som självutnämnt kommunistiskt underbarn med överstort samvete och engagemang, och om hur han idag ser på sin författarroll i samhället. Att förstå men inte propagera, kanske skulle kunna vara en sammanfattning. Det var hur som helst en mycket givande föreläsning, så "mina" två gäster uppfyllde alla tänkbara förväntningar.

Sedan prövades våra danskkunskaper av den mycket köpenhamnske författaren Jan Sonnergaard och våra kunskaper i Bergendialekt av litteraturvetaren Eirik Vassenden. Till sist: paneldebatt. Vid det här laget var vi alla lite möra men det blev ändå en god summering, speciellt kanske av det numera ständigt återkommande fenomenet självbiografi. Mycket sånt nu.

Avslutningsvis en pilsner i Mala stranas kvarter, och så var det slut.

Konferensprogrammet klappat och klart

2008-04-14T14:45:00.006+02:00

Klicka på bilden för en närmare titt.

Jubelår slutar på 8

2008-04-12T18:22:00.005+02:00

I år skriver vi 2008 och därmed är det upplagt för diverse firanden, eftersom det mesta i det här landet har hänt med den slutsiffran. Några snabba exempel:

1348 - Karlsuniversitetet, min k. arbetsplats, grundas av Karl IV. Nu finns det besserwissrar som kör med 1347 som startår på grund av att den ursprungliga bullan utfärdades då, men universitetets officiella födelsedag är exakt den 7 april 1348. Vi firade med andra ord 660 år häromsistens, men det märktes inte mycket av. Om 15 år kanske det hurras mer, för att inte tala om 40.

Ett litet hopp framåt i tiden:

1918 - Visserligen grundades det tjeckoslovakiska flygvapnet detta år (om jag förstått utställningen i köpcentrat rätt) men den större grejen får väl ändå anses vara grundet av den första republiken. Tjeckoslovakien uppstod som ett något konstruerat land efter Österrike-Ungerns upplösning efter första världskriget, närmare bestämt den 28 oktober 1918. Den förste presidenten hette Tomáš G Masaryk och är att betrakta som landsfader.

1938 - Man kan säga att andra världskriget startade tidigt för tjeckerna, nämligen då Münchenavtalet tillät Hitlertyskland att annektera Sudetenområdet. Det finns ett lätt anskrämligt minnesmonument över andra världskriget på Lillsidan nära Moldau som har inskriptionen 1938-1945, vilket många turister undrar över. "Borde det inte vara 1939?"

1948 - Kommunisterna hade starkt folkligt stöd efter krigsslutet på grund av att det var Röda Armén som befriat Prag, samtidigt som det var demokratierna i väst som hade svikit i München. Vid valen 1946 fick kommunistpartiet 38 procent av rösterna, en plattform som de effektivt använde som språngbräda för att i februari 1948 genomföra sin revolution (som de kallade det) eller statskupp (som alla andra kallade det). I alla fall ledde det till totalitärt kommunistiskt styre i över 50 år. Läs gärna mer om händelserna här.

1968 - Den berömda Pragvåren skulle ge kommunismen ett mänskligt ansikte, men Brezjnevdoktrinen satte stopp för det och istället inleddes den så kallade normaliseringen, vilket förstås var ungefär så onormalt som det kan bli. 72 tjeckoslovaker dödades redan första ockupationsdagen, den 21 augusti, och uppskattningsvis 300.000 människor beslutade sig för att emigrera.

Vilket får en att tycka att de kunde ha rivit Berlinmuren ett år tidigare.

Ett återbesök (dock inte av solen)

2008-04-07T16:25:00.004+02:00

Lite hektiskt har det varit på senare tid, men så länge prenumerationen på bloggen är gratis kan ingen klaga. Främst har det varit lite Sverigebesök som rört omkring lite i grytan, men senast även ett trevligt återseende av P som ständigt överraskar genom att hälsa på var man en befinner sig. Detta vara andra gången i Prag.

Den obligatoriska stadsvandringen kunde vi på sätt och visa lägga undan eftersom den ju klarats av tidigare, men självklart blev det en hel del strosande och hustittande och klassiskt turistande också. Vi bockade av Obecni dum och Kubismmuseet, inspekterade Café Imperial och premiärbesökte Futurums röktunga källare för att se hur kidsen roar sig nuförtiden. (Svar: de lyssnar på musik från 80-talet, dvs P:s och min tid. Skaffa egna låtar!)

Söndagen ägnades åt promenad kring Vysehrad under regntunga skyar, ett litet test av Staropramens ofiltrerade - och så var det besöket till ända. Senare på kvällen sa M-L och jag hejdå till S & R som just packat det sista av flyttlasset med destination England, vilket är tråkigt för oss men säkert lyckat för dem.

Den här veckan kommer nog mest att handla om att lägga sista handen vid nästa veckas litteraturkonferens samt att försöka ta igen lite jobb som jag tvingats nedprioritera tidigare. Tyvärr verkar jag inte bli distraherad av någon vårsol, så det blir nog rätt mycket gjort.

Påsk på stadsmuseet

2008-03-23T13:52:00.004+01:00

De tjeckiska påsktraditionerna var förstås likadana i år som förra året, så jag behöver kanske inte dryfta dem vidare, utan bara summera årets strapatser. Påskmiddag 1 intogs fullständigt traditionsvidrigt redan på fredagskvällen på den lite bättre restaurangen Červená tabulka som T och A föreslog. Det var ett mycket bra val, och trots att jag inte åt mer än två tredjedelar av min hjort var jag mätt långt in på påskafton.

På påskafton skulle vi egentligen gå på ett privat galleri men det var förstås stängt, men eftersom vi var i de rätta krokarna passade vi på att så på Prags stadsmuseum istället. Det var förstås på tiden, och så här i efterhand är det märkligt att vi inte gjort det tidigare. Kanske ligger det helt enkelt lite avsides, på fel sida och dessutom under den stora Wilson-trafikleden, Prags kanske mest störande inslag.

Museibyggnaden är ett sånt där härligt nationalistiskt påfynd i imposant nyrenässansk stil och värdigt någonting betydligt större än bara en stads historia, även om Prag förstås inte är vilken stad som helst. Vi blev glatt överraskande av både huset och utställningarna, som kändes nya, pedagogiska (engelska skyltar!) och dessutom väl avvägda. De obligatoriska skärvorna och benbitarna gick vi förstås snabbt förbi, men sedan fanns det hur många vackra föremål som helst att studera. Fråga mig dock inget om hur stadens vattenförsörjning fungerade 1487, för det har jag inte lagt på minnet.

Museets pärla anses vara Langweils pappersmodell från 1830, och efter att ha sett den kan jag inte mycket annat än hålla med. Den är otroligt välgjord och vacker. Som vår guidebok säger är det också fascinerande att se hur mycket som faktiskt är sig likt idag. Detta var än mer sant om den temporära utställningen där gamla akvareller med stadsmiljöer satt sida vid sida med fotografier från idag. Resultatet var rätt trist: man såg ingen skillnad. Men pensionärerna älskade det.

De älskade också en annan tillfällig utställning, nämligen den om Prags gamla kaféer. Det var en riktigt bra utställning med massor av målningar, serviser, bilder, kartor och även en del interaktivitet. Klokt nog slutade utställningen i kaféet som säkert gjorda grova pengar.

Sedan hem till egen påskmiddag, påskskum från Sverige, tulpaner och påskliljor. Traditionellt värre.

Prisa EU, här kommer skatteåterbäringen (om än lite sent)

2008-03-23T13:07:00.005+01:00

Att Tjeckien är ett EU-land är inte alla medvetna om, allra minst tjeckerna själva och definitivt inte deras folkvalda. Märkligt, kan tyckas, men mitt tidigare exempel med postverket är inte det enda som backar upp påståendet. Senast blev det tydligt när årets första lön anlände.

Min statliga lärarlön är inte mycket att hänga i julgranen, men den är definitivt ett trevligt inslag i vardagen när hyran ska betalas osv. Efter nyår blev den dock kraftigt reducerad i ett enda slag, detta trots att förhandssnacket hade handlat om hur platt och framför allt låg den nya inkomstskatten skulle bli. Jag blev nu hastigt och lustigt av med 55 procent, mot tidigare 20 (sisådär). Inte okej. Jag frågade fakultetens löneavdelning varför och svaret blev tämligen deprimerande: du är utlänning.

Nej, det är jag inte. Jag är EU-medborgare i ett EU-land, vilket betyder att jag är lika tjeck som Vaclav Klaus i det här avseendet. (Och dessutom är ju idén att straffbeskatta utlänningar ganska uppåt väggarna den också.)

Man kan tänka sig att EU-kommissionen hade rutit till ganska ordentligt om de fått höra talas om de här tokerierna. Hur som helst förstod plötsligt parlamentet vad de hade gjort och nu ska åtminstone alla EU-medborgare få tillbaka de konfiskerade skattekorunorna, fast inte förrän vid nästa deklaration (och då har ju många säkert redan återvänt till sina hemländer). Hur går sånt här till egentligen?

Den som vill läsa något om den nya plattskatten har förmodligen alldeles för lite att göra, men en hyggligt enkel text på engelska finns i alla fall här. I korta drag är den nya skatten 15 procent men baseras på en större del av inkomsterna, om jag mot förmodan förstått det rätt.

Nordisk litteraturkonferens i april

2008-03-12T12:37:00.003+01:00

Årets begivenhet på avdelningen blir en nordisk litteraturkonferens som ska gå av stapeln 17-18 april. Temat som vi värkt fram heter "Privat eller engagerad?" och tar upp frågan om huruvida den samtida nordiska litteraturen karakteriseras av en vilja att sätta problem under debatt, som det hette under det moderna genombrottet, eller om det istället idag mest handlar om jagets privata berättelser. Vi tycker oss se båda tendenserna och ser fram mot en del klargöranden kring detta.

Temat verkar väl valt också för att gästerna har tackat ja i strid ström. Från Sverige kommer kulturjournalisten och litteraturvetaren Ulrika Knutson samt den aktuelle författaren Bengt Ohlsson, vilka båda borgar för intressanta föreläsningar. Övriga intellektuella fanbärare är litteraturvetarna Anne-Marie Mai (Da), Dagny Kristjansdottir (Is) och Eirik Vassenden (No) samt författarna Jan Sonnergaard (Da) och Tomas Espedal (No).

Fortsättning följer.

Några biobesök

2008-03-02T18:02:00.007+01:00

Mellan operabesöken och museiturerna kan det passa att kolla in hur de breda massorna underhåller sig. Alltså har jag gått till den lokala biografen och tittat på några filmer.

No Country for Old Men hade jag redan på förväg utnämnt till bästa film, helt enkelt eftersom den är gjord av Cohen-bröderna (tror bara de gjort en dålig rulle, nyinspelningen av Ladykillers) och dessutom är den baserad på en Cormac McCarthy-bok som nått framgång helt på egen hand. Självfallet motsvarade den alla förväntningar, men jag kan ärligt säga att de mer subtila delrana var något svåra att följa utan textning. Mycket dialekt, mycket talande i skägget, mycket klurigheter. Jag ska se den igen när jag har glömt de värsta skjutscenerna, för mellan jagandet och massakrerandet finns det mycket att fundera på, det är jag nästan säker på.

Sweeney Todd, musikalen om den hämndlystne barberaren och hans pajbakande medbrottsling, var en typisk Tim Burton med fantastiska miljöer, bisarra karaktärer och skräckfylld humor. Johnny Depp nominerades till en Oscar för sin roll, men det tyckte jag var något märkligt. Bra är han som alltid, men både Alan Rickmans och Helena Bonham Carters karaktärer var starkare. Stort plus för att skådisarna sjöng själva istället för det vanliga dubbandet som ingen går på.

Försoning har jag sträckläst som bok en gång i tiden. Alla som gjort detsamma känner till den centrala scenen vid fontänen, den som på håll bevittnas av barnet som sedan misstolkar, förvanskar och till och med ljuger om vad som skett. Den här viktiga scenen är dock helt misslyckad i filmen, där den bara fungerar som en chans att visa upp Keira Knightley i tunna och genomblöta kläder. Filmbesökaren har inte en chans att förstå vad som är så viktigt med den här händelsen, trots att den spelas upp flera gånger ur flera vinklar, som hos Tarantino. Resten är dock bra, den franska delen måhända undantagen, och som alltid hos engelska filmer är foto, miljöer, kläder etc alldeles strålande.

American Gangster är en standardfilm på många sätt och vis: polis jagar gangster (fast båda är huvudroller), polisen är god, gangstern är inte så ond, fattig blir rik, kritiserad får upprättelse, hej och hå. Men tiden i salongen sprang iväg fort och det var definitivt inget fel på underhållningen. Lite gangster- och knarkromantik kan filmen kanske anklagas för, men inte om man tänker några sekunder till.

Vi får väl se vad det blir nästa gång. Den stora filmfestivalen Febio öppnar om några veckor, och dessutom hoppas jag att Control ska dyka upp (om den inte redan har gjort det utan min vetskap). Vi bor med två stora filmstäder inpå knutarna, så några fler titlar ska vi nog komma iväg till.

Emma värst och Slottsgalleriet

2008-03-02T13:33:00.004+01:00

På lördagen fortsatte vi att beta av området kring borgen med alla dessa museer som turisthorderna tidigare avskräckt oss från. Den här gången blev det Slottsgalleriet, beläget i det kejserliga stallet som för kanske tio år sedan på nytt slog upp sina portar i renoverat skick. Som väntat mycket snygga lokaler. Och en ganska kass hemsida här.

Man kan ju tänka sig att Rudolf II hade samlat på sig en hel del godis genom åren och att samlingarna skulle vara en av Europas bästa. Det är emellertid så att borgen plundrats så många gånger - Drottning Kristina var förstås en av stortjuvarna - att det är ett mindre mirakel att det över huvud taget finns några målningar att visa idag. Det har sprungits en del på fina auktioner under de senaste århundradena för att skapa dagens museum.

Väl ute igen försökte vi ströva lite världsvant på borgområdet, men det var stört omöjligt. En iskall vind blandad med regn gjorde att vi la ner dagens vidare kulturella program och satte oss på vårt hemliga hak i Mala Strana och värmde oss för en överkomlig penning.

Emma hette hon, stormen som tydligen kostade flera liv i Centraleuropa den här dagen. Som tur var drabbades inte Prag av annat än hemskt oväder.

La Traviata, Nationalteatern 27 mars

2008-03-02T13:15:00.004+01:00

Vi hade nåtts av tråkiga bud på morgonen, så det var inte klart att vi skulle utnyttja våra biljetter till operan på kvällen. Men vi bestämde oss ändå ganska snabbt för att gå, inte som en festlig galakväll utan mer som en vacker och stilla avslutning på dagen. Föreställningen var Tosca, vilket inte var opassande, och en egen loge var också praktiskt.

Väl på plats visade det sig att Tosca var sjuk, så det bjöds på en annan tragedi istället: Verdis La Traviata. Den hade M-L sett, men inte jag, och det var ju långt bättre att se denna klassiker istället för att få pengarna tillbaka och åka direkt hem.

Föreställningen var bra. Ett minus var förstås att vi inte hade kunnat plugga cd:n i förväg, men handlingen var okomplicerad och det musikaliska inte heller svårt att ta till sig. Fanatikerna i salongen verkade väldigt nöjda, för det ropades "bravo!" allt som oftast, speciellt till karaktärerna Violetta och Germont Sr. Lite glest var det dock i bänkraderna. Vi antog att de bättre informerade helt enkelt hade bytt sina biljetter för att se Tosca en annan gång.

Sedan bar det av direkt hem. Det hade varit en lång dag.

Solig söndag

2008-02-24T20:17:00.005+01:00

Den 24 februari ska inte vara sommarvarm, men så var det den här gången. I skuggan var det åtminstone 15 grader, förmodligen mer, och i solen svettades man om man hade mer än en t-shirt på sig. Den stenbelagda promenaden längs floden var full av solbadande människor och på Vysehrads höjd flockades flanörerna.

Jag vandrade också längs floden, spanade in kubismvillorna, passade på att göra ett nytt besök på den vackra kyrkogården som rymmer den tjeckiska historiens största kulturpersonligheter, samt att för första gången gå in i katedralen, begravningsplats för Karl I och hans gemål. Den katedral som står där idag är en nygotisk sak med ars nouveau-målningar högt som lågt. Mycket fint, och härligt iskallt.

För ett par veckor sedan klippte de förresten gräset på det lilla torget framför fakulteten, och det blommar här och där. Ur led är tiden etc osv.

Postkommunism

2008-02-24T12:43:00.004+01:00

Mina studenter i trean ville beställa ordböcker från Sverige, och stegade ner till postkontoret för att kolla vad det skulle kosta. Konstigt, tyckte jag, eftersom postverket knappast har någonting med saken att göra. Det är ju avsändaren som lägger på frakten. Men självfallet hade studenterna rätt, för vad jag inte hade tänkt på var ju att det gamla slutna monopolet självfallet gör som de vill, 18 år efter enpartistatens död och fyra år efter EU-inträdet.

Vad det var för avgift som statliga Česká pošta ville lägga till har jag ännu inte helt förstått, men den var väsentlig. Väsentligt i strid med EU-lagarna kan man ju hoppa upp och slå sig i ändan på att den var också. Fri rörlighet för varor och tjänster, och allt det där.

För att studenterna skulle få sina böcker tog vi till utlandslektorns äldsta trick, nämligen att be Svenska ambassaden att ställa upp med sin adress. Förr i tiden var detta enda sättet att förvissa sig om att det över huvud taget skulle vara någonting kvar i paketet när det kom, speciellt om man såg till att avsändaren kletade "Humanitarian aid" över hela kartongen, gärna kompletterat med diverse fredsorganisationers logotyper. Jag är rädd att detta fortfarande gäller på sina håll.

Jodå, paketet hamnade i ambassadens postfack. Men de kunde inte hämta ut det. Det stod nämligen mitt namn på avin. Man kan ju tycka att det ska spela mindre roll - det står förmodligen alla möjliga adressater på deras post - men tanten på det lilla kontoret stod duktigt på sig. Ambassadens chaufför och postinsamlare fick därför ta med sig mig dit personligen (dagtid en vardag, synnerligen kostnadsineffektivt), men det gick inte riktigt bra det heller. Jag hade nämligen inte passet med mig, utan "bara" ett nytt svenskt körkort med EU-flagga, information på engelska och hela faderullan.

Lösningen blev lätt komisk: ambassadchaffisen skrev sitt passnummer på avin medan jag skrev under med mitt namn. Alla nöjda. Rena charaden.

Den här fixeringen vid pass är en tydlig rest från det östeuropeiska kontrollsamhället, om jag får generalisera en aning. Pass är allt, hur trasiga och lättkopierade de än må vara, medan ID-kort med allsköns säkerhetsdetaljer är suspekta. I Tallinn hände det fortfarande på sent 1990-tal att gränspolisen rädade lokaler och bad om "dokument", som om det vore ockuperade Paris under kriget. Vi hade förstås aldrig något att visa upp. "Why not?". "Because I was born in a free country", var min kamrat K:s standardsvar.

Jag har inte blivit utsatt för det här, och till allra största del är Tjeckien förstås som vilket västeuropeiskt land som helst. Ibland till och med bättre, eftersom "nya" stater kan göra rätt från början när de bygger upp samhället. De tjeckiska postkontoren är dock riktiga tidsmaskiner där den enda knappen bär texten "Tillbaka 30 år".

En vecka till

2008-02-15T21:49:00.008+01:00

Isolering har varit temat den senaste veckan. Det började med att datorn strulade och därmed hamnade på service (naturligtvis fungerade den optimalt hos dem) och fortsatte när M-L oplanerat var tvungen att åka till Sverige och tog sin dator med sig. Så blir det när datorn inte bara är ett arbetsverktyg, utan även tv, radio, dvd, cd, telefon.

Jobbmässigt har det handlat om sista examensveckan och följaktligen treornas PZK-examen. Det var sex tappra - alldeles för få - som gick upp och fem gick två dagar senare därifrån med godkända papper. Grattis! Provet består av tre delar - skriftlig språktest i fem timmar samt två muntor på femton minuter, en på språket, en på litteraturen - och tyvärr föll en av mina bättre studenter på den avslutande litteraturdelen. Det kändes helt onödigt, men jag tvår mina händer eftersom litteratur inte är mitt bord och förhöret dessutom på tjeckiska. Han kommer säkert att klara det galant på reprisen.

Med det eländet i ryggen tog jag tidig helg - man måste få kompensera sig för att vi inte har sportlov, påsklov, Kristi him, pingst, nationaldag och allt vad det är jag går miste om - och spenderade fredagen på ett par gallerier jag inte besökt förut. Först blev det Rudolfinum, mest känt för sin konsertsal, och en spejsad resande utställning av samtida ung amerikansk konst, Uncertain States of America. En del var kul, annat förutsägbart "rebelliskt" och en hel del fullständigt utflippat. Lite bättre var då Resetting: Alternative Ways to Objectivity på City Gallery Prague i Stadsbiblioteket. Temat där var alltså objektivitet i bildkonsten, vilket är synnerligen intressant.

Det började med ett antal verk som skulle bilda en bakgrund till de yngre konstnärerna, men de fick mig nästan att vända i dörren. Det var med få undantag inte alls vad jag tyckte det borde handla om. Men i andra flygeln blev det bättre. Mycket bättre. Jag skulle kunna köpa (nästan) rubbet! Bäst var nog verken av Filip Cerny, Anna Neborová och Frantisek Matousek med Zbynek Sedleckys "Bukarest" (hans blogg om den rumänska huvudstaden är verkligen på kornet) som best-in-show. Jag tror att kuratorn gjort ett ovanligt styvt jobb för när jag bildgooglar dem hittar jag inte mycket värt att klistra in här, men Sedlecky klarade alltså nålsögat.

På vägen hem såg jag en snygg vas (45.000 kc, hoppade den), sprang förbi hötorgskonst på Karlsbron, haffade en spårvagn, hämtade datorn och tog kontakt med omvärlden.

Re: läget?

2008-02-03T15:27:00.000+01:00

Det kom ett brev från P. Visserligen inte ett riktigt brev med frimärken, men i alla fall. Han efterlyste lite mer vardagsprylar på bloggen, och kanske lite mindre kulturella begivenheter. En god poäng, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå honom - och andra med samma åsikt - till mötes. Det händer inte så mycket att skriva hem om, nämligen, och den tiden är förbi när jag reagerade på tjeckiska små egenheter och kunde skriva små betraktelser om kaffet, spårvagnarna och reklamskyltarna i metron.

En vanlig vecka är ganska vanlig. Jag bränner av mina lektioner på jobbet och före/efter dessa sitter jag hemma och planerar eller efterarbetar, eftersom vi inte har något arbetsrum på fakulteten. Just nu är det examensperiod, så då försöker jag använda den extra tiden till att bränna några böcker eller plugga in något som kan komma till användning framöver. Det blir med andra ord en del stillasittande i soffan, vilket faktiskt är en ganska stor skillnad mot de vanliga rutinerna hemma. För att motverka detta försöker jag mig på en och annan promenad och förstås sporta på gymmet i avsaknad av innebandylag. Det var den arbetsveckan.

Helgerna kan ni. Det brukar bli lite turistande, lite restaurangbesök, möjligen någon konsert och kanske strålar vi samman med han eller hon. Trevligt värre, och förhoppningsvis en del allmänbildning av en typ det inte blir fullt lika mycket av hemmavid. Så om ni undrar, som P, hur det är "egentligen" så är svaret att jodå, det lunkar på.

Såg förresten precis ett par biofilmer, American Gangster och Försoning, som var bättre än medel båda två. För övrigt är dagens bildval lite krystat, men förhoppningsvis går budskapet fram. Vi kan se det som en rebus för läsekretsen.

Senaten och Sternbergpalatset

2008-02-03T14:59:00.000+01:00

Lördagens första begivenhet blev en vandring i den del av Waldsteinpalatset som idag är den tjeckiska senaten. Egentligen hade vi tänkt att ta en av de guidade turer som var inkluderad i entrén till den stora utställningen om Albrecht av Waldstein och hans tid (se tidigare inlägg), men vi var sent ute och turerna fullbokade. Istället gick det bra att trampa runt på egen hand, fortfarande helt spritt språngande gratis.

Det var ett snyggt barockpalats han byggde, Albrecht, även om man har sett några stycken nu och de där speglarna från Venedig var faktiskt rätt hemska. Men, rätt ska vara rätt, också av senare datum. Bäst var nog all stuckatur och grandiosa takmålningar med mindre blygsamt innehåll - Albrecht som Mars och så vidare.

Senaten var ganska snabbt avklarad, så vi promenerade upp den allra brantaste trappan till borgen för att se om det fanns något annat lämpligt museum att bocka av. Det gjorde det. Vi gick in i Stenbergpalatset (bilden), som är en del av Nationalmuseum, och av någon anledning var det helt gratis även här. Normalt är det fri entré första onsdagen varje månad, men kanske var biljettförsäljaren sjuk, eller så hade de blandat ihop lördag och lill-lördag. Vi gick hur som helst rakt in.

Samlingarna var uppdelade på några olika delar där antika Grekland och Rom, medeltida Italien och 1600-talets holländska mästare dominerade. Som vanligt var några saker utlånade (till Japan), som vanligt var det de mest eftertraktade sakerna som var på vift (Brueghel d.y., Rubens) men det var superfint i alla fall bland Tintoretto, El Greco och andra storstjärnor. En stor målning av Gustav III på besök hos påven Pius VI noterades särskilt. Även huset var förstås värt att kika på, och tämligen nyrenoverat det också.

På hemvägen blev det lite mat och lite fotboll, och för en gång skull vann Liverpool.

Först konstigt, sedan konst

2008-01-26T20:07:00.000+01:00

I det halvvackra vädret tog vi en promenad till Galleri Mánes, en funkislåda vid Moldau som vi gått förbi alldeles för många gånger utan att gå in. Nu när vi väl tog tag i det, visade det sig inte vara någon höjdare. Den tillfälliga utställningen visade sig vara den enda utställningen, och den var i våra ögon helt galen. Men snart kommer det en ny, och huset var ju helt okej.

Efter en titt in i den fina boklådan Globe och en traditionell tjeckisk snabblunch på McDonalds på Vodickovagatan stegade vi iväg mot Gamla stans torg och Dum U Kammeného zvonu, Stenklockshuset, en del av Nationalmuseum som just nu hyser en retrospektiv med bilder av den internationellt ryktbare fotografen Jindřich Štreit. Om dagens första museistopp mest bjöd på konstigheter, var detta konst med stort k. Och jag som ändå inte är så förtjust i fotoutställningar.

Jindřich Štreit reste Tjeckoslovakien runt på 1970- och 1980-talet och dokumenterade byar och människorna i dem. Den materiella torftigheten och de utsatta människorna på bilderna ledde till att säkerhetstjänsten såg honom som ett hot mot den kommunistiska regimen, vilket i sin tur gjorde bilderna ännu starkare. När revolutionen kom 1989 trodde många att Štreit var färdig med sitt värv, men han visade att det postrevolutionära livet i de gamla kommunistiska staterna för många inte har varit någon lätt period.

Kolla gärna in mer bilder på hans hemsida här. Mycket tobak, alkohol, jordbruk och allmän kommunistslum utlovas.

I skogarna kring Kokořín

2008-01-20T20:51:00.000+01:00

Riktiga tjecker drar ut i skogen på helgen, vilket vi normalt aldrig gör på grund av avsaknad av bil. Men vår engelske vän J föreslog en söndagstur, så med hans tjeckiska sambo och dotter plus hund åkte vi en timme norrut, tror jag, och hamnade i någon typ av trollskog. Det var milt och skönt, men samtidigt grått och tämligen blött. Landskapet var dock mycket dramatiskt av Bauer-typ, så det var klart värt besväret.

Efter en stadig tjeckisk lunch på en hospoda som kallade sig Eden helt utan ironi (vildsvin till mig, fylld potatispannkaka till M-L) tog vi ytterligare en promenad kring 1300-talsborgen Kokořín. Det finns många slott, borgar och herresäten gömda i det tjeckiska landskapet, vilket förstås vittnar om regionens långa och rika historia. Idag ser de flesta byarna inte så förskräckligt rika ut. De svartvitrandiga stugorna är dock pittoreska.

Mer bilder här.

Don Juan på Ständernas teater, 18 januari

2008-01-18T14:56:00.001+01:00

Om man bara ska se en operaföreställning i Prag är det Don Juan och om man bara ska gå på en teater i Prag är det Ständernas teater, Stavovske Divadlo. Anledningen är gemensam, nämligen att Mozart skrev operan speciellt för just den scenen och själv dirigerade urpremiären där den 29 oktober 1787 - dagen efter den färdigställdes, sägs det. Dessutom spelades flera konsertscener till Milos Formans storfilm Amadeus in här. De historiska vingslagen kommer tätt, med andra ord.

Jag har sett Don Juan tidigare, så egentligen hade vi tänkt att se Figaros bröllop lite längre fram i vår, men det var stört omöjligt att få biljetter trots att vi tyckte att vi var ute i god tid. Tricket visade sig vara att vara ute i dålig tid, för om man ville ha fina platser till i övermorgon, ja då gick det bra. Sagt och gjort, plåtar och trippel-cd (Böhms från Prag, med Birgit Nilsson) inhandlades.

Väl på plats slår det en att färgskalan inte är den gamla vanliga sammetsröda, utan blått och grått mot guld och vitt. Mycket vackert. Vår loge är dessutom den klart bekvämaste hittills med stoppade stolar som får de tre timmarna att kännas som hälften. Enda minuset var väl egentligen mingelytorna som inte kändes lika snajdiga som på Statsoperan eller Nationalteatern. Men så är det ju ett mycket äldre och mindre hus också.

Vi var båda väldigt nöjda med föreställningen, speciellt imonerade var vi av damen som sjöng Donna Anna medan Leperello nog var den stora publikfavoriten. Jag ska inte påstå att jag nynnade sextetten hela vägen hem, men vackert var det likväl.

Tid att plugga

2008-01-10T19:13:00.000+01:00

Trogna läsare har redan läst om hur det fungerar med examina i Tjeckien, så jag ska inte säga mer än att nu är det dags igen. Några ska göra sin lilla examen efter fem terminer, andra den stora och avslutande efter dubbla tiden. Somliga tänker däremot bida sin tid och skriva tentorna vid ett senare tillfälle, eftersom de inte känner sig redo just nu, men det tycker jag förstås är knas i de flesta fall. Svårighetsgraden hos en tentamen stiger kraftigt i takt med avståndet från kurserna, är åtminstone min erfarenhet från båda sidorna av katedern.

Jag skriver dock inte tentor numera. Jag, ähum-ähum, författar. Det är inte alldeles oproblematiskt att skriva prov på fem terminer varav man bara varit närvarande under två, för att inte tala om noll av tio, men det går förstås. Man får använda sig av husets övriga kunskap, gamla tentor, kursplaner och sunt förnuft. Viktigt att komma ihåg är förstås att det inte är svenska läroplaner eller kriterier som gäller, så det gäller att ha koll på det tjeckiska betygssystemet och även på hela kurssystemet.

Igår och idag (onsdag-torsdag) var jag med och examinerade två studenter i trean som ska åka till Uppsala på Erasmusstipendier och som därför behövde göra sina prov tidigare än sina kamrater. Det ställde vi förstås upp på - även om det innebar en del bök - och jag tycker det är strongt av studenterna att i all stress fixa det här nu, istället för att skjuta upp det till sommaren eller hösten. Båda klarade sig bra, för övrigt. Tvåor till båda (ett är bäst, tre lägsta godkända betyg). Gratulationer!

Mer om statsexamen har jag skrivit här och här och här, och lite om båda typerna här.

Nyår på ett tak i Prag

2008-01-03T17:53:00.000+01:00

För första gången firade jag nyår utomlands den här gången, och det visade sig förstås gå alldeles utmärkt. Visserligen blev det till att ställa in bordsreservationen på den vackert belägna restaurangen på en ö i Moldau eftersom sällskapet decimerades allt mer på grund av sjukdom och barnpassning, men vi hade det trevligt i alla fall.

Istället för formell middag på halvdyrt ställe blev det synnerligen informellt på vårt lokala prisvärda hak - utmärkt biffstek! - och en tämligen sedvanlig kväll i goda vänners lag. Inte riktigt vad vi hade planerat, men en skoj kväll på det hela taget.

Strax före tolvslaget lämnade vi Andél och gick hem till S som bor längs floden några kvarter bort, och som utlovade god utsikt över kvällens fyrverkerier. Prag är känt för sina nyårsfyrverkerier på det sättet att de är fullständigt oorganiserade och därför pågår länge och samtidgt och precis överallt. Det sägs vara ganska farligt att stå till exempel på Gamla stans torg, eftersom det fyras av fyrverkeripjäser lite till höger och vänster och inte sällan i markhöjd.

Vi var dock högt över marken. S bor högst upp i sitt hus, fem eller sex våningar upp, och sedan gick vi upp på lägenhetens andra våning, sedan ut på balkongen och sedan upp på själva tegeltaket. Det var lite svajigt, men helt klart värt besväret. Vi hade en fantastisk panaromavy över borgen, Letnaparken, Gamla stan, Vysehrad och förstås floden med alla dess broar. Det dundrade och blixtrade precis överallt medan vi skålade in nyåret. Väldigt speciellt.

På nyårsdagen smällde det igen. Prags officiella fyrverkeri är alltid dagen efter kl 18, så att de små får vara med. Då stod vi och en miljard andra längs floden och såg raketerna lysa upp Karlsbron i förgrunden. M-L:s nya kamera lyckades fånga det hela väl.

Prejeme vam vesele vanoce a statsny novy rok

2007-12-20T18:18:00.000+01:00

Även i Prag är det jul så här års, och i år är det väl ungefär som förra året. Det slaktas karpar, vandras bland torgens julmarknader, dricks varmt vin, äts mjuka pepparkakor och handlas julklappar, förstås. På vårt torg i Andél är det juligt värre med försäljning från små träbodar och även en scen med diverse uppträdanden på.

Jobbet avslutas officiellt på torsdagen och fredagen är alltså ledig, men terminen återupptas som om inget har hänt direkt efter nyår. Då jobbar vi torsdag och fredag, och sedan är det examensperiod. Lite värdelöst, om ni frågar mig. Vi kunde väl börja en vecka tidigare på hösten så slapp vi denna kalendariska blindtarm.

Några minusgrader ute, men ingen snö i sikte.

Luciamorgon på ambassaden

2007-12-13T20:05:00.000+01:00

Att fixa till Luciatåget varje år är något av ett ok att bära som utlandslektor, men när det väl är på plats tillhör det onekligen årets höjdpunkter. Alla är glada och tacksamma för att få vara med och fira svensk Lucia, och dessutom förstås imponerade av studenternas sång och svenskkunskaper. Med all rätta.

Precis som förra året blev det en del hattande med årets firande på ambassaden och efter att ha försäkrat studenterna om att det definitivt skulle bli på eftermiddagen eller kvällen, ja då blev det förstås flyttat till morgonen. Tidiga morgonen: 06:45 stod det på inbjudningskortet, och man måste vara imponerad av alla människor som fyllde residenset i ottan. Men är det Lucia så är det, och jag var förstås inte sen att påpeka att hemma i Sverige firar vi alltid så tidigt som möjligt. Somliga hela natten före.

Allt gick bra. Det var lite morgonrossligt på första tonen men sedan gick det lysande. Årets innovation med diktläsning mellan sångerna blev också väl mottagen. Sedan hängde vi kvar för kaffe, glögg, lussekatter och pepparkakor en stund, innan det var dags för participformer och fonetik.

Samma sak händer i morgon

2007-12-11T20:24:00.000+01:00

Jag har haft 164 träffar på sidan den senaste månaden, vilket är sjyst. Antalet läsare som stannar mer än 5 sekunder är dock oroväckande litet - sisådär 15 procent - och jag förstår att jag måste skriva mer om sex, no knickers girls, Brad Pitt, shopping och julklappstips för att locka de riktiga storkunderna. Men sanningen är ju den att vardagen mest lunkar på så här före jul. Man jobbar, åker trick, kommer hem etc.

På universitetet försöker jag få treorna att komma väl förberedda till sin PZK-examen, som vi skulle kunna kalla en fil.kand. Det innebär ganska mycket hörförståelse, en del skrivande och uppmärksammande av vissa återkommande svårigheter. Och så tränar vi inför torsdagens Luciatåg, förstås.

Med ettorna har jag ägnat hösten åt framför allt fonetik: enskilda ljud, tryck, längd, tonaccent och satsprosodi. Vi försöker att dunka in ganska många glosor per vecka också, samt att nöta in fraser tillsammans med dessa. Inlärningskurvan var oerhört brant i början, nu planar den ut en aning men kommer förstås att ta ny fart när tempusböjning och ordbildningsprinciper sitter lite bättre.

På fritiden är det förutom ett hyggligt gymmande (jag hade tappat sju kilo sedan sist) en hel del glöggande just nu, hos oss samt hos vänner. På torsdag är det som sagt Lucia, på lördag svensk adventmässa i St Klimentkyrkan med efterföljande kyrkkaffe på ambassaden, mer glögg hos dansklektorn på tisdag (eventuellt krock med studenternas julfest) och sista dagen på jobbet på fredag.

Hur ska lillan orka?

Trollflöjten på Statsoperan 30 november

2007-12-02T20:35:00.000+01:00

I Prag ska man förstås se någonting av Mozart, allra helst Don Juan på Ständernas teater, men Die Zauberflöte på Statsoperan visade sig fungera alldeles utmärkt även det. Utan att låtsas kunna alltför mycket om opera måste jag ändå säga att det var den bästa operaföreställning jag har sett hittills. Våra kamrater S och R var också mycket imponerade, så domen var enhällig.

Trollflöjten är förstås ett tacksamt verk i sig med en del lustiga scener och karaktärer samt en handfull slagdängor som även de mest okultiverade känner igen och kan nynna med i. Sedan tillkommer för vissa av oss en viss nostalgifaktor då man tänker på Bergmans filmversion som visades var och varannan påsk och jul när man var liten, och så har vi ju operahuset i sig också. En sådan där riktig gräddtårta med en salong i guld och vitt och förstås sammetsrött. Vi hade en box i alldeles utmärkt läge, även om vi muttrade en aning över de lite svajiga stolarna. Och över att det saknades engelsk textning.

Statsoperan öpnades 1888 som Nya tyska teatern och är uppförd i nyklassicism (ute) och nyrokoko (inne). Den ligger ganska hopplöst inklämd mellan ett parkeringhus och Radio Free Europe - en modern betongkloss som tidigare var det tjeckoslovakiska parlamentet - med den högtrafikerade Wilsongatan framför sig. Ingen höjdare, men insidan är alltså magnifik. Som en kvarts Bolsjoj, menade S, som tydligen visste. Mahler dirigerade själv uruppförandet av sin sjunde symfoni här, och då var det tydligen totalt stopp i trafiken.

Nu har vi varit på Rudolfinum, Nationalteatern och Statsoperan. Kvarstår av de stora scenerna gör då Ständernas teater, av turisterna kallad Mozarts teater, så det blir nästa projekt. Är man riktigt traditionell ser man alltså Don Juan eftersom den uruppfördes där, men den har jag sett förut. Kanske blir det Figaros bröllop istället.

Den 17 november

2007-11-18T18:49:00.000+01:00

Jag läste följande nyhetsnotis på SVT:s hemsida:

USA:s planer på att placera en antirobotsköld i Europa stöter på patrull. Ett par tusen demonstranter i Tjeckiens huvudstad Prag krävde i går att tjeckerna ska få folkomrösta i frågan.
Rörelsen Inga baser, som ledde protesten, efterlyste också en bojkott av amerikanska varor och företag.
Enligt USA ska anläggningen skydda mot robotangrepp från Iran.
Rysslands president Vladimir Putin hävdar dock att det är Ryssland som är den förmodade angriparen och att USA öppnar för en ny kapprustning.

Vad som inte framgår är ungefär 27 olika saker, men jag kan väl nämna två: 1. Organisatörerna hade räknat med 100.000 deltagare, men det blev alltså bara ett par tusen. 2. Demonstrationerna ägde rum den 17 november.

Den som har duktig koll på sin historia vet att det var den 17 november 1939 som nazisterna fängslade och dödade ett antal studenter när landet skulle införlivas i det tyska riket. Detta sår fanns i minnet 1989 när 50-årsjubileet ledde till störtandet av kommunistregimen, Sammetsrevolutionen, och senare även delningen av Tjeckoslovakien. Dagen är sedan ett antal år tillbaka en helgdag tillägnad frihet och demokrati, och med andra ord en självklar dag för manifestationer, inte minst från studenternas sida.

I år hade studentorganisationen slagit sig ihop med den grupp som organiserar motståndet mot den eventuella radarbasen - och motståndet är otvetydligen stort - för att slå två flugor i en smäll. Men det verkar inte riktigt ha fungerat. En av 1989 års män, Simon Panek, menade i Prague Daily Monitor (här) att planerna missbrukar högtidlighållandet av 17 november. En annan, Martin Mejstrik, hävdade att dagens aktiva är "oförmögna att se skillnad på demokrati och diktatur, och på frihet och avsaknaden av frihet".

Några av mina studenter luftade liknande tankar när jag frågade dem. De tyckte inte om att dagen utnyttjas för enstaka sakfrågor som snarare splittrar än förenar. Det var kanske fler som tyckte så, och att det var därför uppslutningen blev 2000 istället för 100.000. Inte vet jag.

Jag har ännu inte nämnt årsdagen av Kristallnatten 10 november, men då var det betydligt mer spänt här. Nynazister jagades av anti-nazister och kravaller är väl det minsta man kan kalla det. Jag var ute den dagen, t.o.m. på Vaclavplatsen, men märkte inte mycket. När jag senare såg bilderna på BBC insåg jag att jag hade haft tur som inte hamnat mitt i handgemängen.

Albrecht av Waldstein fyller åter palatset

2007-11-17T18:05:00.000+01:00

Albrecht av Waldstein var en av Gustav II Adolfs huvudfiender under trettioåriga kriget, bl.a. var han med vid slaget vid Lützen. För tjeckerna är han en av de stora historiska personligheterna trots att han var katolik och på så sätt lite på fel sida för de självständighetsivrande tjeckerna. Hur som helst pågår nu en mycket påkostad utställning om Albrecht av Waldstein och hans tid i just Waldsteins palats, sedan tio år hem för den tjeckiska senaten.

Om man ska vara noga är det i palatsets ridskola utställningen går att beskåda, men det luktar inte stall, precis. Ridskolan är förstås magnifikt renoverad och ombyggd till konsthall - och en mycket vacker sådan i en behaglig gråblå ton som samsas med det vackra träet. Här finns nu samlade uinderbara ting från främst Tyskland, Sverige och Tjeckien. Det är verkligen en stor utställning mätt i föremål, om än en liten utställning mätt i information. Audioguiden var tämligen tom och över huvud taget var det svårt att få något riktigt sammanhang i den historiska berättelsen. Ge mig en tidslinje åtminstone!

Väl hemma blev det alltså att vika upp datorn och gå in på Wikipedia för att t.ex. se varför han blev mördad (kejsaren Ferdinand II var osäker på lojaliteten), av vem (köpta skottar och irländare) var (Eger (Cheb)) och var han ligger begravd (Jitschin (Jicin)). Men det var ändå en fin utställning med mängder av fantastiska målningar, statyer (kopior, originalen finns ju vid Drottningholm), möbler, vapen och dokument. Roligast var det ju förstås varje gång Gustav II Adolf dök upp, normalt efter att ha sparkat Albrecht i rumpan vid något stort slag. De tog hämnd genom att ge honom fel dödsdag - 11 november enligt ljudguiden, 16 november enligt en skylt.

Till utställningens mindre väl fungerande hemsida här. Förresten berättigar biljetten till en specialvisning av palatset, så det ska vi ta tag i. Normalt kommer man bara in i vissa lättillgängliga rum samt förstås till den finfina parken som är ett måste för alla Pragbesökare, inte minst pga dess grotto.

Imperial slår tillbaka

2007-11-16T19:35:00.000+01:00

Hotell Imperial har slagit upp sina anrika portar igen, vilket är synnerligen glädjande. Inte för att jag bryr mig om sängplatserna, men hotellets café är en art deco-klassiker med sin originella kakelinredning och sina mättande tårtor. Förr delade de ut gratis munkar som de bohemiska gästerna använde för att kasta på varandra, men det är tydligen ett avslutat kapitel. Synd, för det var onekligen lite av Drönarklubben över det hela.

Imperial ligger nära Namesti Republiky och den mindre Masaryk-stationen för pendlartåg. Mycket centralt, men på fel sida Gamla stan sett från mitt jobb och även vår bostadsadress. Alltså har det dröjt lite med ett besök, men på fredagen tog vi oss en lunch med fika för att kolla in stället. För en svensk femtiolapp fick jag en snygg sallad med rostbiff medan M-L satsade på fläskfylld kål med potatismos.

Ölen - 50 cl Urquell - kostade hutlösa 19 svenska, kaffet 15 och den mastiga Imperialkakan 20. Den sistnämnda historian var en blytung chokladkaka med kolakräm, fikon och russin och någonting med en syrlig ton. Mastigt, mättande, julmumsigt. Men förstås inget för dem som räknar poäng och index och allt vad det nu heter.

På väg ut kollade jag in herrarnas och där kan man väl säga att det eleganta övergick i Caesescu. Vattenkranen var i "guld", formad som en svan med stora vingar, och själva vreden var stora glasknoppar slipade som diamanter. Njaeee, inte riktigt korrekt. Men kul.

Mikael Niemi på berättarhumör

2007-11-07T18:44:00.000+01:00

På tisdagen, Gustav Adolf-dagen, gästade författaren Mikael Niemi Scandinavian House här i Prag. Hans Populärmusik från Vittula är sedan några år tillbaka översatt till tjeckiska och tydligen är det en bra översättning. Det var väl ett 80-tal människor som lyssnade på tisdagkvällen, vilket arrangörerna var mycket nöjda med. Många av mina studenter var där, förstås, ett par som medarrangörer.

Författarläsningar ger jag inte så mycket för, egentligen. Det är som med alla uppläsningar - abstrakt, svårt att ta till sig och dessutom helt utan sammanhang. Jag tycker inte om ljudböcker heller, kanske för att prosan idag ju faktiskt är gjord för att läsas tyst (förr skrev man texter att läsas högt) men också för att läsningen i sig är viktig. Ett mirakel, som Olof Lagercrantz kallade det i sin nätta pärla Om konsten att läsa och skriva.

Mikael Niemi läste dock inte så mycket, utan det mesta var berättelser kring den ursprungliga publiceringen av boken samt utbroderade svar på publikfrågor. Och det stod tidigt klart att Niemi älskar att berätta historier, vilket förstås är en stor del av framgången med Populärmusik. Den muntliga traditionen angav han som ett stort intresse, inte överraskande.

Efteråt var 10-15 av oss bjudna till ambassaden för middag (laxpatén var särdeles fin) och det var en mycket rolig avslutning på kvällen. Det visade sig att det var hedersgästens första besök i staden, och det gjorde det nog extra trevligt att sitta i residenset och blicka ut genom fönstrena med Prags bästa utsikt.

Nu är bara frågan vem som ska få mitt signerade exemplar av Popmusic z Vittuly.

Fish, Rock Café 29 oktober

2007-10-31T15:50:00.000+01:00

Fish var sångare i Marillion på de fyra första studioalbumen, de där ser ut som flipperspel eller fantasyromaner och fungerade som en fortsättning på 1970-talets brittiska progressiva musikrörelse med band som Genesis och Yes. Stort, pompöst, pretentiöst, litterärt och så långt från rock'n'roll man kan komma. Absolut ingen cred.

Jag minns en liten anekdot från studentboendet i England 1997, när indie och brittpop var det som gällde. Jag inspekterade Mikes skivsamling - fömodligen var vi på väg till konsertstället The Zodiac eller studentbaren Cheney - när en cd-trave plötsligt darrar till och en skiva faller mot marken.

Som gammal fotbollsmålvakt reagerar jag snabbt och lyckas fånga den innan den tar i marken - det visar sig vara Marillions Clutching at Straws från 1987, en skiva som bara inte får finnas hos en indiepoppare med självaktning. Hans min var uppgiven. "Oh, of course it had to be that one." Jag svarade att det var okej, för jag hade den också. Och den är ju bra. Deras bästa, faktiskt.

För Marillion och Fish är bra, om man kan svälja de värsta högtraverierna och lyssna på låtarna och texterna, som bevisligen håller långt. Även idag kan man höra "Kayleigh" och "Lavender" i snabbköpen eller hitta dem på samlingsskivor som dokumenterar det bästa från 1980-talet.

När Fish lämnade bandet 1988 pga musikaliska skiljaktigheter blev det han som behöll det gamla och bandet som gick vidare, så i Fishs publik är nog de flesta ursprungliga Marillion-fans. Snittåldern och snittvikten var båda ganska höga på måndagkvällen, och de blev nöjda med inledande "Slainte Mhath" från just Clutching at Straws. Sedan följde en massa annat, skulle man kunna säga om man som jag inte har hört en soloplatta sedan den tredje, halvkassa Suits (1994).

Det är ju dock 20-årsjubileum av den där skivan som föll mot golvet och Fish verkar helt på det klara med att det är den som gäller. Han framför "Hotel Hobbies", "Warm Wet Circles" och "That Time of the Night (the Short Straw)" i rad, sedan följer under kvällen även "Sugar Mice", "White Russian", extranumret "Incommunicado" och finalen "The Last Straw" - totalt åtta av albumets elva låtar, med andra ord. Från Misplaced Childhood blir det dock ingenting, förmodligen för att han på förra turnén framförde hela plattan som hade sitt jubileum då.

På det hela var det väl en okej spelning, och två timmar är mer än godkänt. Det var bättre när jag såg honom i Tallinn 1997 - då hade han bättre band, bättre ljud, bättre låtar - men Fish är en stark scenpersonlighet och när han plockar fram sina starkaste kort är det riktigt bra, som i Marillionlåtarna eller i tidiga solonumren "Cliché" och "Vigil in a Wilderness of Mirrors". Man är tydligen en gammal bakåtsträvare.

Tjeckiska kubismmuseet

2007-10-28T13:19:00.000+01:00

Kubismen var stark i Tjeckien åren runt 1910, och speciellt kan den den kubistiska arkitekturen noteras. Kubism är ju vanligt främst inom bildkonsten, men i Tjeckien och kanske speciellt Prag slog den dessutom inom arkitekturen. En rad vackra villor i Vyšehrad (nedan t.h.), det sk kubismhuset i Josefov och Svarta Madonnans hus i Gamla stan (ovan) är kända exempel.

Det senare byggdes som varuhus men är idag ett museum över den tjeckiska kubismen. Över tre våningsplan får man följa tjeckiska storheter som målarna Emil Filla, Bohumil Kubišta, Vincenc Beneš, Josef Čapek, Antonín Procházka, Václav Špála, Jan Zrzavý, Otakar Nejedlý och Otakar Kubín, medan Otto Gutfreund är den store skulptören och Josef Gočár den store arkitekten. Det är också han som ritat huset vi befinner oss i.

Allt är mycket iögonfallande, även om vi finner många av färgvalen murriga och ibland även kalla. Och stora fluffiga soffor verkar inte fungera i kubistisk stil, däremot de stramare trästolarna och enkla skrivborden.

I shoppen på nedervåningen står helt fantastiska fåtöljoriginal till salu, liksom en hel del replikor av allt från stora möbler till kaffeserviser (mycket fina, mycket dyra). Vi prövade kaféet också - Grand Café Orient - och gillade inte minst lokalen.

Dagen före var vi på en snabbis på Czech Centre som för sista dagen visade upp utställningarna av svensk design samt de tjeckiska illustrationerna till flera av Astrid Lindgrens böcker (bilderna var ganska långt från Småland, om man säger så). Vi hittade en trädgårdsbänk av Eva Schildt som säkert kostar några tusen, men som skulle passa perfekt vid sommarstugan.

Länk till Czech Cubism Museum här.

En trekvart på bilmässan

2007-10-24T15:02:00.000+02:00

I lördags tog jag tolvans spårvagn till mässan för att spana in nytvättade fordon på den årliga Prague Autoshow, som det heter. Man kan väl säga att jag hade sett de flesta bilarna förut, men att det ändå aldrig är helt fel att skåda lite superbilar eller att provsparka däcken på den nya Alfan (159:an känns mindre än min 156:a, men en Brera skulle jag kunna tänka mig).

I entrésalen stod det enbart Skoda-exemplar (uttalas med sje-ljud: schkåda) som tydligen såldes bäst med Abba-musik, för det var vad som bjöds i form av ett tributband. Bentley och Lamborghini satsade istället på långbenta modeller medan Volvo inte satsade alls, utan bara ställde en ensam XC 70 på golvet, låst. Någon Saab sågs inte till.

Bilderna är från ett tidigare år enär jag hade glömt min kamera. Notera gärna själva mässlokalen som är väl värd entréavgiften.

Gwen Stefani, Sazka Arena 20 oktober

2007-10-21T21:10:00.000+02:00

Rockkonserter brukar vara ganska jobbiga, det är det som brukar kallas rock'n'roll. Man väntar, man fryser, man trängs, man knuffas, man köper dyr och dålig snabbmat, köar, kommer hem sent och är trött en vecka. Såvida man inte är en sådan där sponsorslips, förstås, som sitter i en loge och äter mat och konverserar istället för att verkligen delta i konsertupplevelsen.

På lördagen lekte jag sponsorslips för en kväll. S:s flickvän hade fixat gratisbiljetter via en kontakt, biljetter som visade sig vara VIP-märkta och inkluderade en massa trevlig service, buffé och förstås finfina platser. Vi var fyra som gick, och vi enades om att det egentligen är bättre att studsa framför scenen om man vill ha en bra konsert, men att vi var beredda att offra oss just den här gången för att testa något nytt.

Gwen Stefani kan man väl säga tillhöra den amerikanska showtraditionen inom popkonserter, dvs med en massa dansare, en miljard klädbyten, välrepeterat och insmickrande mellansnack, ett knappt synligt band samt en påkostad scen. Jag har inte sett så mycket i den här svängen, men det var påtagligt likt Britney Spears Onyxturné som vi såg i Globen för några år sedan. Öppningen gjordes snyggt till Elvis Costellos "Watching the Detectives" (hon är ju en ska-sångerska i grunden) som övergick i "The Sweet Escape" framfört i polis och tjuv-tema.

Sedan blev det mer eller mindre en hitparad. Låtlistan blev så här, med ett tack till YouTube och Wikipedia som jag konsulterat ihärdigt: "The Sweet Escape", "Rich Girl", "Yummy", "4 in the Morning", "Luxurious" (ett av få trista nummer, släpigt amerikansk), "Early Winter" (med grym sång av Gail Ann Dorsey, Bowies fantastiska basist), "Wind it Up", "Danger Zone" (trist låt som jag kunde skrivit själv), "Hollaback Girl" (absolut strålande), "Wonderful Life", "Now that You Got It" (bättre på skiva), "Don't Get It Twisted", "Breakin' Up", "Cool" (enormt bra, Gwen springer runt i publiken), "Orange County Girl" - och extranummer: "The Real Thing" (akustisk version, duett med Gail Ann Dorsey), "What You Waiting For" (det bästa sparades med andra ord till sist). Det bidde alltså inga No Doubt-låtar, och jag antar att det inte blir något solomaterial när hon turnerar med gamla bandet nästa gång. Lite synd om så är fallet, men förståeligt.

Konserten klockades in på 1:41, vilket ju är lite för kort. Men man får komma ihåg att hon är en månad äldre än jag, mamma och säkert mån om att komma i säng ordentligt. För det mesta kommer man inte ihåg detta, med tanke på att hon ser ut som 25, max.

Efter att ha fått tillbaka våra ytterkläder av leende flygvärdinnor åkte vi in till stan för ett reklamparty på Juridiska fakulteten, av alla ställen, som för kvällen var omgjord till festlokal. Stilrent kubistiskt trapphus, strålkastare, bar i mitten, dunka-dunka. Snyggt värre.

Linné på Nationalmuseum

2007-10-17T14:45:00.000+02:00

Det har varit svårt mycket Linné i år. Det gäller ju alla, men dessutom har M-L jobbat med att marknadsföra jubileet och som ytterligare grädde på moset har vi ju vissa kopplingar till Uppsala. I Prag går man inte heller säker för 300-åringen, visade det sig, när fotoutställningen A Passion for Systems invigdes på Nationalmuseum som en del av det svenska hösttemat (se tidigare blogg).

Utställningen har förstås varit i Sverige och världens alla hörn, så läsaren kanske känner till den. Den består hur som helst av 24 närbilder (över 80 i boken) av blommor, en blomma och bild för varje klass som Linné delade in växterna i. Mycket snygga bilder, och jag ska titta närmare på brännässlan nästa gång jag ser den blomma vid Östra Vreten. Synd att fotografen Helene Schmitz inte var närvarande, men hon har säkert fått komplimanger så det räcker tidigare.

24 bilder går ju ganska fort om man inte är botaniker eller fotograf. Det gav lite extra tid att vandra i detta stiliga hus och att titta lite extra på mammutkranier, jättekrabbor och valar. Samlingarna må vara lite old school, men de är imponerande i vilket fall.

Mamma mia, mer musik!

2007-10-13T12:26:00.000+02:00

På tisdagen var det dags att uppmärksamma Sverige i Prag igen. Den här gången var det Drottningholms Barockensemble som konserterade i Rudolfinum och framförde verk av Roman, Agrell, Händel och Bach. Det var alldeles utmärkt, och när vi chitchattade med några musiker efteråt visade det sig att de också tyckte att det var en fantastisk konsertsal. Och de lär väl ha sett några guldkeruber och lampkronor genom åren.

På torsdagen var det lite svenskt också, även om inte ambassaden stod för plåtarna den här gången. Londonuppsättningen av Mamma Mia är nämligen på Europaturné, och eftersom lite Abba har ju aldrig skadat någon blev det att slå sig ner i Prags Globen, Sazka Arena.

Det var en kul show, även om storyn inte är direkt jätteklurig. En rolig aspekt av det hela är att man ju faktiskt får en livekonsert med Abba, fast utan Abba-medlemmarna. Om ni förstår. Allt är ju så troget originalen som möjligt, så det blir långa stunder som en vanlig rockkonsert.

Nu funderar jag på att se Gwen Stefani nästa vecka, fast mer för showen än för musiken (jo, hon har en radda bra singlar, men inte så mycket mer). Vi får se.

The Ark, Rock Café 7 oktober

2007-10-08T19:06:00.000+02:00

En liten miss var det onekligen att jag inte lyckades få dit några studenter och att våra kompisar lämnade återbud i sista minuten, men man behövde ändå inte oroa sig över uppslutningen. Det var mycket folk som ville se The Ark när de för andra gången spelade i Prag. Många kommer nog tillbaka när det är dags för tredje besöket.

Glädjande nog hade Växjös stolthet valt att inte spela hela senaste albumet plus några hits, utan snarare tvärtom: hits, och så några bra spår från den senaste (mindre bra) plattan. "Clamour for Glamour", "Father of a Son", "Absolutely No Decorum" är ju en hygglig öppning. Sedan blev det, i någon typ av albumordning: "It Takes a Fool to Remain Sane", "Let Your Body Decide", "Calleth You, Cometh I" (som avslutning, förstås), "One of Us Is Gonna Die Young", "This Piece of Poetry Is Meant to Do Harm", "Deliver Us from Free Will", "New Pollution", "The Worrying Kind", "Prayer for the Weekend", "I Pathologize".

Mycket bra, precis som när vi såg dem för ett par år sedan. Se liveklipp på YouTube här.

Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch

2007-10-04T21:09:00.000+02:00

Nu är den regelrätta undervisningen igång igen. Skönt, för det går inte att sitta hemma i soffan och läsa på eller flytta papper mellan pärmar hur länge som helst. Om man hade en avhandling eller roman att plita på vore det en annan sak, men det har jag ju inte.

Den här terminen står följande för dörren: Språk A med åk 1, Språk B med åk 3 och Fonetik och fonologi med åk 3. Det förstnämnda är nytt för mig och blir lite klurigt i och med att man inte kan förutsätta några som helst svenskkunskaper, det sistnämnda är en favoritkurs som det ska bli roligt att återse. Alla tre kurserna kan man säga utgör grunden för varför man vill vara utlandslektor över huvud taget, nämligen att få pyssla med saker man inte berör som gymnasielärare hemma.

Första passen gick alldeles utmärkt, och nu är treorna sålda på Säkert!

Svensk höst även i Tjeckien

2007-09-25T13:58:00.000+02:00

Den svenska hösten är här, åtminstone i Prag. Svenska ambassaden har tillsammans med olika samarbetspartners - främst Scandinavian House - satt ihop ett program som ska sätta strålkastarljuset på olika svenska stoltheter. Det första evenemanget är givetvis utställningen av Djävulsbibeln, som pågår fram till januari. Här kommer det övriga programmet i korthet:

17 svenska designers. Utställning på Czech Centre.
Folkform på Designblok. Mer design, mer experimentellt.

Drottningholms barockensemble. På Rudolfinum. Händel, Roman, Agrell, Bach.

Carl Linnaeus: a Passion for Systems. En fotoutställning på nationalmuseet.

Astrid Lindgren 100 år. Stor jubelutställning, samt en separat utställning tillägnad illustrationerna.

Svensk litteratur. Med besök av Mikael Niemi och hans tjeckiska översättare.

Big and Small Islands. Fotoutställning i Scandinavian House.

Diskussioner och föreläsningar. Bl.a. en debatt med ambassadör Cathrine von Heidenstam kring det svenska EU-ordförandeskapet, som ju gränsar till det tjeckiska.

Emanuel Swedenborg. Föreläsning av Göran Appelgren, president i Swedenborgsällskapet.

Svensk film. Visning av Torsk på Tallinn, Så som i himmelen, Skenbart och Populärmusik från Vittula.

Albrecht of Waldstein and His Era. Utställning i Wallensteins ridskola om krigaren från trettioåriga kriget.

Länkar:

http://www.czechcentres.cz/

http://www.designblok.cz/

http://www.ceskafilharmonie.cz/

http://www.nm.cz/, http://www.linnaeus300.com/

http://www.astridlindgren2007.com/

http://www.scandinavianhouse.cz/

http://www.valdstejn.org/

DC-tennis: Tjeckien - Federer 3-2

2007-09-23T19:53:00.000+02:00

Tjeckien besegrade Schweiz i Davis Cup med totalt 3-2 i matcher efter en heroisk avslutning av Radek Stepanek. Han vann den avgörande singelmatchen trots ett skadat lår, och av scenerna i Sazka Arena att döma kunde man tro att Tjeckien vunnit hela kalaset. I själva verket såg de bara till att få vara med de stora grabbarna nästa år igen.

Vi såg dubbeln på plats. Nämnde Stepanek och tjeckiske ettan Berdych mötte Allegro och världens i särklass bäste tennisspelare - Roger Federer. Det blev en gastkramande tillställning på tre och en halv timme som slutade 3-6, 5-7, 7-6, 6-4, 6-4. Nu hoppas vi på en bra lottning när Davis Cup drar igång igen i början av 2008. Sverige, USA och Spanien står på önskelistan.

Kallt på Klementinum när djävulen kom hem

2007-09-20T11:52:00.000+02:00

Det var en påtagligt stolt samling företrädare för den tjeckiska staten som högtidstalade vid invigningen av utställningen om Codex Gigas, eller Djävulsbibeln. Premiärministern, försvarsministern, borgmästaren, chefen för Nationalbiblioteket och en rad andra talade högt och länge om den nationalklenod som nu är tillbaka, om än tilfälligt. Och så skämtade alla om att den kanske inte kommer att lämnas tillbaka när utställningen är slut. Ho, ho, ho.

Från den svenska sidan besvarades artigheterna av riksbibliotikarie Gunnar Sahlin, som överlämnade masterskivan av den digitaliserade bibeln, och utrikesminister Carl Bildt, som minde om att bibeln nästan brunnit upp tillsammans med slottet Tre Kronor, men att någon varit omtänksam nog att kasta ut den genom ett fönster. Han pekade också på den höga kultur och utbildningsnivå som måste ha funnits i regionen på den tiden, "även om pocketboken nog inte uppfanns här". Nej, bibeln är en knapp meter på längden. Ho, ho, ho.

Det var inget fel på något av talen, men de var många och det var ohyggligt kallt på Klementinums innergård. Alltså var det trevligt när allt var klappat och klart, så att man kunde titta på utställningen och mingla kring borden. En sak i taget, förstås.

Själva codexen förvaras i ett separat rum som är bland det tråkigaste ni sett. Boken ligger i en glasmonter med den berömda bilden av djävulen uppslagen. Stort och fint, men man kan inte göra så mycket mer än att nicka insiktsfullt och gå ut igen. I gallerierna kan man sedan studera planscher av bibelsidor, se den digitaliserade varianten på skärmar och läsa om medeltida böcker i allmänhet och Codex Gigas historia i synnerhet. I shopen kan man sedan köpa t-shirts, böcker och kaffekoppar till bibelns ära.

Läs förhandsbloggen nedan eller här.

Djävulsbibeln tillbaka i Böhmen

2007-09-19T11:07:00.000+02:00

Idag inviger bl.a. Prinsessan Christina och utrikesminister Carl Bildt utställningen av Codex Gigas, den sk Djävulsbibeln eller "världens största bok". Kärt barn har många namn. Bibeln utgör ett av Sveriges bättre krigsbyten och förvaras normalt på Kungl. Biblioteket, långt från långfingrade tjecker (dock inte bibliotikarier på KB, ska väl tilläggas). I sista minuten har även jag blivit inbjuden, så nu blir det till att hoppa upp ur soffan, kränga på sig någon passande utstyrsel och inta mingelläge.

Tjeckerna vill gärna ha tillbaka allt vi stal när Prag delvis intogs under 30-åriga krigets slut, och påpekar det ofta och gärna. Djävulsbibeln lär till och med ha varit en del av JAS-förhandlingarna för några år sedan, vilket ju bara är besynnerligt. Det ska bli kul att se utställningen, men sedan ska den banne mig tillbaka fortare än kvickt.

Stort intresse har evenemanget redan ådragit sig, och trots att utställningen pågår ända fram till januari är publiktrycket massivt. Arrangörerna säljer biljetter med exakt dag och timslag (!), för att sprida gästerna så mycket som möjligt. Ett speciellt rum har byggts där originalet ligger, och där får man bara vistas i tio minuter. Sedan kan man bläddra i den digitaliserade bibeln annorstädes.

Till utställningens hemsida här. Den är väl värd att kika på, och man lär sig mer om bokens historia, innehåll etc. Utställningen visas för övrigt på det historiska nationalbiblioteket Klementinum, också en plats att uppmärksamma.

En halvtimme i Frankrike

2007-09-16T21:04:00.000+02:00

På söndagen åkte vi till Frankrike i en halvtimme. Det var vackert, men man fick köa för att komma in i Le Palais Buquoy, som ambassaden är belägen i. Det är ett ståtligt barockpalats beläget i de charmiga kvarteren intill Kampaparken, och för dagen var det öppet för allmänheten. Det var ju trots allt Kulturhusens dag i Europa.

Självfallet var informationen inte tillgänglig på engelska, men från den vackra broschyren tycker jag mig kunna utläsa att det byggdes 1736-1738 och att det varit ambassad sedan 1919. Vi tyckte speciellt mycket om den lilla matsalen - La Salle à Manger Rouge - och tyckte att flera av tapeterna skulle passa bra i det nya huset.

Surströmming och "kräftor"

2007-09-07T16:01:00.000+02:00

Det var planerat kräftskiva med surströmming som bonus hemma hos Sven, engelsman med vid det här laget gedigen erfarenhet av nordiska traditioner. En liten miss i beräkningen var att Ikea hade slutat sälja kräftor, och när vi insåg detta var det för knappt om tid att beställa via bättre restauranger. Inte ens vår speciella kontakt vid ambassaden kunde fixa det så snabbt, även om det var nära att han lyckades.

Vår finske vän - låt oss kalla honom K - meddelade förvisso i sista sekunden att han hade hittat kräftor på Hypernova, en stormarknad i ytterkanterna av staden. Det visade sig vara räkor av lite större modell, men för en finländare kanske det var likt?

Hursomhelst. Hemma hos S packade vi upp Icas och Coops samlade lager av kräftkitsch: pappersdukar, servetter, girlanger, haklappar med snapsvisor, lyktor och ballonger. Lägg sedan till en lång blomgirlang i plast med belysning från Ikeas sommarrea och ni förstår att det var stilfullt vackert.

Maten var alltså räkor och surströmming, öl och snaps. Men förstås fanns det en del saker att äta sig mätt på också, som pajer, tunnbröd, knäckebröd, potatis och apfelstrudel. Vilket var tur, för vi konstaterade att vi hade fått en dålig burk surströmming (den luktade lite illa) och att kräftorna inte smakade så bra som de svenska flodditona.

De bränner konstiga flaggor i Lahore

2007-08-31T20:25:00.000+02:00

Jag är inte säker på vilken flagga det är, men inte är det Sveriges i alla fall. Man kan också undra lite över Nerikes Allehandas spridningsområde, som tydligen nu även inbegriper Lahore, Pakistan. Luktar arrangerat lång väg.

Nu väntar vi bara på reaktionen från Islamic Rage Boy.

Slavia Prag i Champions League

2007-08-30T18:57:00.000+02:00

Sparta är säkert det kändaste Praglaget men det var några år sedan de var riktigt bra, och istället är det Slavia som regerar för tillfället. På onsdagen blev Sparta utslaget i kvalet till Champions League (totalt 0-5 mot Arsenal) medan Slavia sensationellt slog ut Ajax med sammanlagt 3-1.

Det var alltså spännande värre när lottningen till gruppspelet genomfördes i Monaco på torsdagen. Här fanns det godbitar en masse: Liverpool, Barcelona, Manchester United, Real Madrid, Inter, Milan ...

Tyvärr blev det nästan maximalt trist: Arsenal, Sevilla* och Steua Bukarest. Optimalt hade varit att hamna i grupp F med Man Utd, Roma och Sporting Lissabon, medan grupp A med mitt Liverpool, Porto och Marseille också hade suttit riktigt bra. Nästan vad som helst utom detta.

Men helt fel är det aldrig med Champions League-fotboll i stan, och det blir säkert riktigt kul med Arsenal och Sevilla på Strahovstadion.

Hela lottningen:

Grupp A: Liverpool, Porto, Marseille, Besiktas
Grupp B: Chelsea, Valencia, Schalke 04, Rosenborg
Grupp C: Real Madrid, Werder Bremen, Lazio, Olympiakos
Grupp D: Milan, Benfica, Celtic, Shaktar Donetsk
Grupp E: Barcelona, Lyon, Stuttgart, Glasgow Rangers
Grupp F: Manchester United, Roma, Sporting Lissabon, Dynamo Kiev
Grupp G: Inter, PSV Eindhoven, CSKA Moscow, Fenerbahce
Grupp H: Arsenal, Sevilla*, Steaua Bukarest, Slavia Prag

* Sevilla och AEK Aten ska spela sin returmatch på måndag, men Sevilla har 2-0 från första matchen och kommer att gå vidare. Bergis.

Back in the CR

2007-08-29T16:08:00.000+02:00

Så är det dags att vässa arbetspennorna igen, liksom att få den här bloggen att se aktiverad ut. Härmed gjort. Vi får se om det går att hitta nya vinklar på Prag och universitetet det här andra året, eller om jag helt enkelt får hänvisa till skåpmaten.

Sommaren var förresten alldeles utmärkt, tack vare gästfria människor inom och utanför släkten. Det fikades, turistades, köptes hus (bilden), klipptes gräs, badades, fiskades och allt det där man ska göra. Tack till alla som var inblandade!

I Prag händer inte mycket de här dagarna men nästa vecka får vi se hur mycket tentor och antagningar etc som ska klaras av innan föreläsningarna börjar om ungefär en månad. Och så ser jag att The Ark ska spela här den 7 oktober, att Mamma Mia gästspelar samma månad och att Roger Federer ska spela Davis Cup i september. Kan eventuellt bli något.

I pilsnerns hemstad

2007-07-24T15:01:00.000+02:00

Åker man till Pilsen (Plzen) är anledningen inget att hymla om. Det är ölet man är ute efter, för sedan Skoda lämnade sin födelsestad finns inte mycket annat att kika på här. Visst, St Bartolomeus på torget är ståtlig, rådhuset vackert och de små parkerna trivsamma, men de är snabbt avklarade.

På söndagen klarade vi av attraktion nr 1, nämligen bryggerimuseet som hyllar Pilsner Urquell - Tjeckiens totalt dominerande ölmärke och tillika alla ljusa öls moder. Det var inte så pjåkigt: mycket prylar att se på men också röra vid, bra skyltar på engelska och tämligen pedagogiska modeller. Favoriten var utan tvekan den perfekta modell (klicka på bilden) av hela bryggeriprocessen som någon fanatiker svängde ihop under 18 år, och som på världsutställningen 1958 producerade 30 liter öl i ett svep.

I restaurangen serverades naturligtvis traditionell mat och även ofiltrerad Pilsner Urquell, vilket man bara kan få här eller på bryggeriet. Namnet på drycken är för övrigt tyskt, medan tjeckerna allt som oftast använder den inhemska varianten Plzen Prazdroj, som betyder precis samma sak: 'Pilsens urkälla". Det stora ölet från Prag heter ju Staropramen, vilket betyder 'gamla källan', så "pramen" och "pazdroj" är alltså i runda slängar samma sak. Ölet Starobrno blir alltså 'gamla Brno', för den som händelsevis var osäker.

På måndagen gjorde vi så attraktion nr 2, bryggerituren. Som vanligt är produktionen ganska ointressant eftersom allt är automatiserat, men det var kul att gå i de gamla källargångarna och följa själva processen ändå. Det var riktigt kallt att stå bland ekfaten och smakprova med vattnet droppande från taken, men vi avslutade med lunch i restaurangen och sedan var det dags att köra hem. M-L körde.

Fler bilder finns i galleriet.

Bland Karlsbads källor, stigar, palats och torn

2007-07-24T14:05:00.000+02:00

Med lånad bil och våra allra finaste gåbortkläder styrde vi kosan mot Karlsbad, kurorten med lika många ryska miljonärer som Gazprom, för en helg med stärkande promenader och illasmakande vatten. Fast mest blev det trots allt traditionell sightseeing bland alla fantastiska hus.

När man åker in i Karlsbad (Karlovy varý) känns det som att glida in i någon glassig ort på rivieran, gärna någon gång på 1960-talet. Den lilla staden består egentligen av bara en gata (här upphör likheterna med Hallsberg) som slingrar sig fram i en floddal, omgiven av makalösa hus och ett dramatiskt skogsbeklätt bergslandskap. Det är mycket vackert, och det är lätt att förstå att människor med pengar åker hit eller att senaste Bond-filmen delvis filmades här (filmens Montenegro).

Människorna verkar först och främst komma från Ryssland och vara tämligen bemedlade. Under vår första promenad kunde vi bara med möda hitta någon vanlig lunchrestaurang, medan det däremot var mycket enkelt att köpa juveler, exklusiva modekläder eller varför inte en stor fet hummer att smaska på.

På fredagen spatserade vi mest fram och tillbaka. Vi smakade på vattnet från de 15 olika källorna, vilket var olika varmt men alltid lika äckligt. Mineraler och annat nyttigt är smakrikt, men inte alltid smakligt. Riktiga spaveteraner (dvs pensionärer från Tyskland eller Ryssland) har en speciell kopp med en liten pip i handtaget att dricka ur, men vi var tuffa och använde bara handen istället. Säkert nyttigt för huden, trots att man nästan bränner sig.

På lördagen flydde vi vårt öststatsnostalgiska hotell (Kucera, ***; vackert hus, kanonläge, sunkigt) och tog bergsbanan till utsiktstornet Diana. Sisådär 500 meter upp i luften var förstås vyn bedårande: den lilla staden med sitt vatten som en pärla mitt i det dramatiska skogslandskapet (Goethe hade alla möjligheter att bli inspirerad när han var här). Vi knatade sedan längs en av promenadstigarna - själva kuren går ju ut på att dricka och promenera i kombination - och åt sedan tradionellt onyttigt på tjeckisk inrättning.

Karlsbad är känt för sitt vatten, men inte enbart den varma källorna. Det stora tjeckiska bordsvattnet Mattoni kommer härifrån, liksom nationallikören Becherovka, ursprungligen en medicin. Vi besökte förstås museet och tog en liten tur där. De olika smakproven var hemska i varierande grad, men originalet med smak av pepperkaksdeg är onekligen ganska okej. Blandas gärna ut med tonic och en skiva citron. Noterbart är att man inte gör öl på detta fantastiska vatten, helt enkelt för att öl kräver mineralfritt dito.

Trots att det gått ett par timmar och några Becherovka sedan den tjeckiska lunchen (svickova, stek i gräddsås med brödknödel, tranbär och citron) behövdes något för att stimulera matsmältningen, så vi äntrade mördarpromenaden till Karl IV:s utsiktstorn, som dock är byggt 500 år efter kejsaren i fråga. Vi passerade Peter den stores utsiktsplats, Chopins lusthus och andra milstenar. Alla har ju varit här genom historien, av svenskar minns jag Max von Sydow och kemisten Berzelius från rullorna.

Efter den tämligen duktiga promenaden var det trevligt att belöna sig med en solid chokladtårta på Grand Hotel Pupps café.

Jag rekommenderar att kolla upp Karlsbad (Karlovy vary, Carlsbad) på nätet för bättre bilder och mer historia. Jag har en del bilder i mitt Flickr-galleri.

I hetaste laget

2007-07-18T19:20:00.000+02:00

Tillbaka i Prag igen efter sol och bad-semester av sista minuten-modell i Egypten, och det jag kommer att tänka på är "Into the Fire" med Deep Purple från In Rock 1970. "Out of the frying pan ...", ni vet. Det var nämligen sisådär 36 grader i Sharm el Sheikh men 40 grader här när vi landade i tisdags. Och inte lika mycket AC.

M-L har en del bloggar om det, så jag slipper hacka vidare i hettan.

En sväng till Kutná Hora och den sk Skelettkyrkan

2007-07-08T21:33:00.000+02:00

Vår gode vän Kasimir visade sig vara utan flickvän (tentapluggade) men med bil (röd), så vi beslöt att göra som tjecken och fly staden en stund. Kosan styrdes mot Kotná Hora, den gamla silvergruvestaden 6-7 mil öster om Prag.

Den stora sevärdheten i Kotná Hora är den magnifika katedralen St Barbara, som påbörjades 1380 men inte fick sitt originella tak förrän på 1500-talet. I mina ögon ser kyrkan ut lite som en traditionell gotisk katedral som fått Roskildetältet som tak, men jag kan ha fel. Speciell är den i alla fall, och det var ju för väl att lite av silverpenningarna stannade här - annars gick ju det mesta åt till att pryda Prag. Insidan av St Barbara är tämligen ren och mycket av utsmyckningen är till och med från våra dagar.

Vägen till kyrkan - i vårt fall från kyrkan - är kantad av sandstensstatyer på ena sidan och jesuitorderns komplex på andra sidan. Genom statyerna ser man en vacker dal och så byn med Jakobskyrkan i centrum. Bedårande värre. Det är över huvud taget en vacker stadskärna och därmed ett klassiskt resmål för turister som har mer än bara några dagar i Prag. Någon action hittar man dock inte - det sista som hände var bergis för några hundra år sedan. Silvret tog slut lagom till svenskarnas ankomst under trettioåriga kriget och enligt Rough Guide fick de nöja sig med öl istället för silver när de kom plundrandes.

Ett annat givet turistmål i trakten är den sk Skelettkyrkan, Kostnice, i förorten Sedlec några kilometer nordost. Här anlades en kyrkogård som plötsligt blev mäkta poppis då abboten återvände från det Heliga Landet med en påse jord från Golgata, vilken han spred över kyrkogården. Nu ville ALLA begravas här! Begranvingsplatsen fick grävas om och vad gör man med benen från kanske 40.000 människor om man är en halvblind munk år 1511 med en stund över?

Jo, man bygger pyramider, ljuskronor och kanske en vapensköld av dem. Helt knäppt, men så är det. Hela kryptan är rena rama hobbyrummet, men istället för pärlor, flörtkulor och piprensare är sakerna byggda av skallar, bäcken, skenben, knäskålar etc. Faktum är att det hela är så overkligt att man inte blir speciellt illa berörd, bara lite paff.

Fler bilder att vänta i galleriet (länken hittas nere till höger, som vanligt).

Karlsbron firar 650 år

2007-07-06T22:55:00.000+02:00

Oj, nu kommer det att bli trångt. Karlsbron fyller 650 år på måndag och ska förstås firas i dagarna två, med start dan före dan.

Eftersom det var medeltid när det begav sig blir det mycket gyckel och riddare och hantverk och upptåg - vilket är bland det värsta somliga vet - samt ett mer stilfullt välsignande av själva grundstenen exakt kl 05:31 på måndags morgon. Allas vår favoritkejsare Karl IV hade nämligen hört att den 9 juli 1357 kl 05:31 var en riktig lyckominut.

Att brons alla statyer blir levande och dansar runt och berättar historier är jag inte så intresserad av, men rekonstruktionen av svenskarnas stormning av bron 1631 låter som en succé. Det ska kollas in, och tydligen ska det hela gå åt pipan till musik också. Och med en speciell 200-kronorssedel. Såna vill man ju definitivt ha.

Dubbla helgdagar mitt i semestern

2007-07-05T18:16:00.000+02:00

På sommarhalvåret blir det alltid lite färre tjecker i gatubilden eftersom alla som kan reser till sina sommarställen, speciellt förstås under semestrarna. Den här veckan har det turisterna till trots varit nästan tomt i stan pga att det är helgdag såväl torsdag som fredag.

På torsdagen är det Cyrils och Methodius dag. De var slaviska missionärer som kristnade tjeckerna, som alltså firar detta genom att åka till landet och dricka pilsner istället för att gå i kyrkan. Tjeckien är ett synnerligen sekulariserat land och de allra flesta uppger sig inte tillhöra någon kyrka alls.

På fredagen är det så dags att fira en av de stora nationalikonerna, nämligen den tidige reformatorn Jan Hus som dog på bålet den 6 juli 1415, dömd som kättare av den katolska kyrkan. För tjeckerna är Hus förstås en viktig religiös ledare, men kanske i ännu högre grad en symbol för nationell självständighet och motstånd mot främmande herrar.

Hus var för övrigt även rektor på Karlsuniversitetet.

Semester, nästan

2007-06-28T12:20:00.000+02:00

Nu är den sista tentan rättad och den sista konsultationstimmen avklarad. Alltså semester, åtminstone i praktiken. Det återstår lite reservdagar för examinationer och dylikt, men enligt arbetsfördelningen ligger det inte på mitt bord - och fakta ljuger inte.

Vad semester i Prag och Tjeckien innebär återstår att se. Vi har inte gjort några grandiosa planer, men tanken är väl att beta av ett och annat slott och herresäte som vi inte hunnit med under de första tio månaderna, samt att bege oss ut i landet. Karlovy vary (Karlsbad) är väl ett hett tips, Plzen ett annat, Kutná Hora (bilden) ett tredje. Dessa och andra tips i minipresentationer här.

Till Sverige bär det av i slutet av juli. M-L ska jobba en del, jag ska SI-konferensa på Skytteholm och träffa kompisar från förr lite här och där. Kanske blir det lite innebandy med BBK, Parksommar och vedhuggning på sommartomten också.

Tori Amos, Prags kongresscentrum 21 juni 2007

2007-06-27T12:38:00.000+02:00

Man skulle kunna gnälla på låtvalet. Det bidde ingen "Crucify" eller "Past the Mission", inte någon "Dragon" eller "Almost Rosey" från senaste plattan heller. Men sådan är Tori Amos, att man aldrig vet vad hon tänker spela och de som sett henne förut älskade förstås det lite avancerade låtvalet. Som att se U2 för tolfte gången och få höra "Tomorrow" och "Red Hill Mining Town", ungefär. Men vi fick onekligen en rad storlåtar, som "Cornflake Girl", Space Dog" och "Silent All These Years".

Man skulle kunna gnälla på bandet, eller speciellt gitarristen, som var bättre ju mindre de spelade. Men sådan är ju Tori Amos, att hon bredvid den stillsamma och melodiska sidan också har en aggressiv avantgardesida, vilket jag kan tänka mig delar publiken i två delar. Inte sällan mötas de tu, men personligen är jag ju mer för den lugna biten. Konsertavsnittet "T & Bö" med bara Tori och hennes piano var klart bäst, och inte ett dugg söligt.

Man skulle kunna gnälla på ljuset också, men det är kanske en parentes. Men sedan jag först började gå på större konserter har jag alltid undrat vad som är poängen med att blända publiken med snurrande spottar. Det verkar kanske lite artistiskt, men är ju helt meningslöst. Fast i övrigt var ljuset snyggt och effektivt, med stjärnhimlar och allt.

Man skulle kunna gnälla på lokalen, som byggdes för att ett par tusen politruker skulle halvsova sött medan Moskvaskrivna tal levererades från podiet. Inte speciellt rock 'n' roll, alltså. Men Tori Amos är ju långt från mörka rockklubar med kladdigt golv, så ju mer man tänker på det, desto bättre framstår lokalen. Faktum är att åsikter på nätet framhåller hur bra publiken var: tyst, respektfull, lyssnande - och alltså inte den vanliga öldrickande och halvt ofokuserade massan. Och de stoppade stolarna med hög rygg var verkligen sköna.

För låtlista, bilder, videofilmer och omdömen, se den informativa sajten Undented. Tori Amos hemsida hittar man här.

Tycka turist kul

2007-06-25T19:11:00.000+02:00

Somliga dyker upp oftare än andra. Pelle, kamrat från gymnasietiden 1785-1788, har gästat mig i såväl Oxford som Tallinn och nu även i Prag. Trevligt värre. Vi gjorde förstås Den stora stadsturen, men kunde även ta till mer udda turistattraktioner som Tori Amos-konsert på Prags kongresscentrum, midsommarlunch hemmavid samt 30-årsfest vid Voltavas strand.

Tyvärr drog de stora åskvädren in lagom till P:s ankomst, men värmen var ju ändå här och lite öl- och kaffepauser har man ju faktiskt tid med. Kaféet - (hemligt!), t.ex., är ju på sätt och vis ett måste med sin öl för SEK 8/halvliter trots att det ligger mitt i Gamla stan. Och från traditionell tjeckisk dryck är ju steget inte långt till traditionell tjeckisk mat, som dock mättade så bra att den traditionella tjeckiska drycken fick sättas lite på undantag.

Nu blir det till att banta till nästa besök.

Svettiga antagningsdagar

2007-06-25T18:43:00.000+02:00

Föregående vecka genomförde vi i dagarna fem antagningsintervjuer inför höstens nya svenskklass. Det var rätt jobbigt, inte minst pga den 30-gradiga värmen i våra erkänt oventilerade klassrum. Lite svettigt var det förmodligen också för de sökande, som ju på sätt och vis satte sina kommande fem år på spel.

När nya studenter söker sig in på universitetet skriver de först ett skriftligt prov att likna vid högskoleprovet, sedan följer muntliga intervjuer för de ämnen de sökt. För båda gäller att 50 poäng är max, alltså kan toppstudenten få 100 poäng. När vi intervjuar ser vi resultatet från det skriftliga provet och kan alltså i teorin anpassa vårt omdöme efter det, vilket inte är helt bra. Å andra sidan är det ju rimligt att vi antar dem som vi tror blir bra språkstudenter etc, snarare än dem som t.ex. är bra på att skriva prov men inte kan kommunicera, eller som inte har något mål med svenskstudierna.

Under intervjuerna ställs diverse frågor om syftet med att läsa svenska, samt frågor av mer allmänbildande karaktär. Vi vill förstås höra vad de kan om språkfamiljer, historia, litteratur och samhälle för att se om de har ett intresse och en hygglig grund att stå på. De behöver inte nödvändigtvis svara rätt på alla frågor, men hygglig koll ska de ha. De måste dessutom ha läst minst tio skandinaviska titlar och kunna svara på frågor om dem. Svenska behöver de dock inte kunna tala, men det är förstås ett plus.

Jag har inte siffrorna här, men tror att vi intervjuade runt 120 studenter totalt, och det ursprungliga antalet sökande var högre än så. Jag misstänker att vi tar in 25-30 stycken till slut, och att den sist intagne har en totalpoäng mellan 85 och 90.

Alla dessa veckor

2007-06-07T21:34:00.000+02:00

Tiden går fort och det har hänt en del sedan sist, t.ex. att mitt Windows Vista har anlänt, att min hårddisk kraschat under installationen, att M-L:s syster och systerdotter varitpå besök (läs här om bl.a. Agnesklostrets konstutställning), att nationaldagen har firats och att Prague Writers' Festival trots viss tveksamhet gett mig lite bättre koll på dadaismen.

Festivalen började med ett mingel på svenska ambassaden för svenske professorn Tom Sandqvist men med hela deltagarlistan och några till närvarande. Gary Snyder såg jag till att dela ett par renköttssnittar med, liksom med Dr Janouch, Charta 77:s ordförande som bor i Sverige sedan tidigt 1970-tal. Klart allmänbildande.

Tyvärr var festivalen som sådan lite sämre. Flera av föreläsarna läste bara innantill på halvtaskig engelska och paneldiskussionerna var ofokuserade och utan mål. Felet var nog till stor del festivalledningens. De hade formulerat utgångspunkter som ingen riktigt förstod, eller som ingen av deltagarna kände sig man att svara på. Men de gjorde sitt bästa och något lär man sig ju alltid.

Nationaldagen firades förstås på ambassaden med mer snittar och strålande sol. Bara någon halvtimme innan drog dock ett ordentligt åskväder in över Prag och vi var rädda att evenemanget skulle behöva flytta inomhus. Men allt ordnade sig och den gröna terassen visade åter upp sin fantastiska utsikt. Stans bästa? På Fastighetsverkets hemsida kan man läsa lite intressanta fakta om villan, samt kika på en del fina bilder.

För övrigt hoppas vi att den amerikanske presidenten återkommer snart, vad den än må heta. Det var skönt med alla avspärrningar med minimal biltrafik som följd. Bara en polishelikopter högt uppe i skyn. Av huvudpersonen fick vi dock inte en skymt.

La Fanciulla del West på nationalscenen

2007-05-31T20:45:00.000+02:00

Det finns tre huvudsakliga scener för klassisk musik i Prag: Nationalteatern, Statsoperan och Ständernas teater. Den sistnämnda är berömd för sin koppling till Mozart, som själv dirigerade uruppförandet av Don Giovanni där. Dessutom använde Milos Forman teatern till konsertscenerna i sin succéfilm Amadeus.

Vi ska väl försöka bocka av scenerna en efter en, och vi började i söndags med Nationalteatern, Národní divadlo. Det är en praktfull pjäs vid floden, vilket dock inte hjälpte när den brann ner 1881. Men den byggdes upp igen efter bara två år, annars hade vi nog inte gått dit.

För 500 kc (dela med 3 för svenska kronor) fick man hursomhelst en plats i en loge för fyra på andra balkong, vilket var bra platser. Skådespelet i fråga var Puccinis uppföljare till Madame Butterfly, vilket ju alla vet är La Fanciulla del West. Vad den heter på svenska undflyr mig men engelsmännen kallar den The Girl of the Golden West, vilket anspelar på att handlingen utespelar sig bland guldgrävare i Kalifornien under 1800-talets guldrush.

Det är bovar och banditer, en och annan pösmunk och så en sjuhelsikes tjej - Minnie - mitt i alltihop. Kanske inte den mest sofistikerade storyn jag sett, men alla fyra i sällskapet tyckte att det var en underhållande föreställning med pampig musik, en del överraskningar och snygg dekor. Slutet är dumt, dock. Läs det eventuellt här.

Dubbla examina

2007-05-31T20:24:00.000+02:00

Sådärja, då har ytterligare två magistrar lämnat byggnaden. Det har alltså varit statsexamen igen och vid det här tillfället var det två studenter från femte och sista årskursen som framgångsrikt försvarade examensarbeten och visade upp färdigheter i språket och litteraturen såväl skriftligt som muntligt. Det ska sägas att det muntliga förhöret var tufft för båda två, men sammantaget blev båda godkända med betygen 2 respektive 3 (av 5, där 1 är bäst och 4 underkänt).

Ytterligare en svenskstuderande har examinerats, dock inte i statsexamen utan i det som förkortas PZ och kan liknas vid en fil. kand., dock med den lilla skillnaden att studenten inte får ut något som helst betyg som tack för besväret. Man kan säga att den här examen, som ligger halvvägs i utbildningen, helt enkelt är en kontrollstation. Om du klarar den händer inget speciellt, men klarar du den inte måste du hoppa av. Adjö, och tack för de här (bortkastade) åren!

Trogna läsare vet redan hur examinationen går till eftersom jag beskrev det vid förra terminens slut. Andra kan läsa om det nu under etiketten "arbete" i högerspalten.

Studentexamen på Masaryk-gymnasiet

2007-05-24T16:43:00.000+02:00

Självklart har man studentexamen i det tjeckiska gymnasiet. Jag och min kollega var bjudna till Masaryk-gymnasiet i Prag där det till och med går att gå upp i Svenska, vilket tre elever gjorde.

För oss på universitetet är det förstås väldigt bra om det finns möjlighet att studera svenska redan på gymnasiet eftersom det kan leda till högre kvalitet på våra kurser, om de väljer att fortsätta med studierna på akademisk nivå. Tyvärr kunde dock inte svenskläraren säga att Svenska skulle fortsätta vara ett valbart ämne. Det hänger på intresse, möjligheten att hitta lärare, pengar, prioriteringar.

Själva examinationen liknade den jag varit med om på GAG i Tallinn. Nervösa elever fick sitta framför en liten kommission, där en huvudlärare ledde förhöret. Språkeleverna fick lyssna på en text och svara på frågor, berätta lite kring ett slumpartat valt ämne samt vara beredda på att prata lite om framtiden. Ingenting svårt, men förstås nervöst. De gavs sedan betyg från 1-5, där 1 är bäst och 5 underkänt - samma som på universitetet, för övrigt.

Gymnasiet i Tjeckien är fyra år långt, medan grundskolan är nio år som i Sverige. Redan i mellanstadiet finns möjlighet att kvala in till sk lyceum, som inte har någon motsvarighet i Sverige men som kanske kan kallas ett avancerat spår. Vidare kan nämnas att yrkesskolor är skiljda från det teoretiska gymnasiet, så här går man helt olika utbildningar beroende på vägval.

Tidig sommartorka på Sextons redaktion

2007-05-20T18:14:00.000+02:00

De har bytt ut sopkärlen i vårt soprum. Efter en tids kaos med mycket sopor och lite kärl, har de ansvariga beslutat om åtgärder: ännu färre kärl, och mindre, samt en hänvisning till sopsorteringen på en annan gata 250 meter bort. Det här skulle inte Al Gore tycka om. Faktum är att Al inte skulle vara så imponerad alls av Tjeckiens återvinningssystem. Här kan man inte ens lämna tillbaka aluminiumburkar, och Batte Batterisamlare lyser helt med sin frånvaro

Prague Writers' Festival närmar sig. Det är en tillställning som under nytt tema för varje år gästas av föreläsare och författare som delar med sig av kunskaper och autografer. Årets tema är dadaismen, så det kan bli lite klurigt. Programmet är dock intressant och jag ska försöka besöka ett och annat seminarier samt kanske även sno åt mig en signerad Gary Snyder. Sverige representeras av professor Tom Sandqvist, som är expert på området och ska moderera olika samtal, och jag är bjuden på ambassadens mottagning för honom dagen före festivalen början. Till festivalens hemsida här.

Annars har det varit lite studentrock: en student lurade oss till hans spelning på Velvet i lördags kväll och i morgon, måndag, är det dags för student nr två att traktera elektrifierade och förstärka instrument, den här gången på 007.

Och på onsdag är det matchernas match igen: Milan-Liverpool i Champions League-final för andra gången på tre år. För två år sedan vände Liverpool 0-3 till 3-3 på elva minuter och vann sedan på straffar. Det kan väl inte hända igen, men man får väl hoppas att det händer någonting i alla fall.

Mick Harvey, Lucerna Music Club 10 maj

2007-05-12T21:21:00.000+02:00

Vi trodde att vi skulle till Lucernas stora sal, som är en riktigt snajdig historia där det dansas bal och äts supéer, men det blev till att ta trapporna ned i en källare med kladdigt golv, mörka väggar och slitna möbler. Lite som när vi var på The Church för en tid sedan, men med hundratals människor itsället för tiotals.

Mick Harvey är ju gitarristen från (Nick Caves) The Bad Seeds som skriver en hel del filmmusik och dessutom spelat in ett par egna plattor med eget och andras material. Det är ganska traditionell rock i samma stil som Nick Lowe eller gamla amerikanska countryrockhjältar som Hank Williams. Inte helt och hållet min grej, men tillräckligt intressant för en kväll på stan.

Det började lite småstappligt, men som andra spår kom The Triffids "Everything Fixed is Killed", och sånt tycker vi ju om. Tyvärr stapplade det snart igen och Harveys tålamod verkade snålt tilltaget. Allt var liksom fel - ljudet, strängarna, ljuset, vissa i publiken - och sådant smittar ju av sig. Jag och M-L som inte var hundraprocentiga fans från början hade behövt socker snarare än salt.

Helt dåligt var det dock inte. Bandet med ett par andra Seeds - Thomas Wyndley, James Johnson - och Rosie Westbrook på ståbas var riktigt tryggt, och t.ex. "Planetarium" satt som en sportmössa. Men det var ändå rätt skönt när det var dags att ta sista spårvagnen hem.

Nästa gång blir det opera: Puccinis La Fanciulla del West på Nationalteatern den 27 maj. Om den vet vi inte jättemycket, men cd:n från Deutsche Grammophon har inhandlats. Placido!

I lågor

2007-05-12T20:55:00.000+02:00

Det inträffar hemska saker varje dag, man läser om det och bläddrar vidare. Men när det plötsligt händer någonstans nära blir det genast mycket påtagligare och hemskare. Igår omkom en man och hans lilla barn när deras lägenhet i Hallsberg brann, och - som en parentes i sammanhanget - samtidigt förstördes min gamla lägenhet i samma brand.

Min första lägenhet låg på Esplanaden 9A i Hallsberg. Strängt taget ligger den väl där fortfarande, även om den förefaller vara helt utbränd på de bilder jag har sett. Läs vidare och titta på webb-tv på Nerikes Allehandas hemsida här.

Våra tankar går till de omkomnas anhöriga och vänner.

Den judiska turen i Josefov

2007-05-11T16:35:00.000+02:00

Så har man då börjat plocka de kvarvarande obligatorierna, ett efter ett. Efter Petrin, Obneci Dum och mässan följde så den judiska turen med inte mindre än åtta olika stopp för inte mindre än 470 kc. Men det är ju faktiskt inte mer än 20 svenska kronor per anhalt, och det var det värt.

Rutinerat nog stod vi och hängde på låset klockan 09:00 när portarna öppnade till den gamla judiska kyrkogården i de judiska kvarteren av Prag, Josefov. Det här är nämligen ett av de stora turistmåstena, och i maj månad är till och med de små attraktionerna välbesökta. Men vi kunde alltså i lugn och ro ströva bland de gamla stenarna och begrunda mängden av Förintelsens offer vars namn är skrivna på Pinkassynagogans väggar.

Sedan hamnar man mer eller mindre utan aktivt val i Klausensynagogan och den närliggande ceremonihallen. Här fokuseras på olika delar av det judiska året samt de olika ceremonierna. I Maiselsynagogan fokuseras så mer på den judiska befolkningen i Böhmen och Mähren. Det är vackra byggnader, även om jag kunde tycka att utställningarna ibland överlappade varandra lite mycket. Men man tar en kopp kaffe på Sirokagatan, och så känns det bättre igen.

Gamla nya synagogan (bilden), som den faktiskt heter, är gammal som gatan den ligger på. Vi pratar 1200-tal och gotik och platsen som Rabbi Löw (1520-1609) predikade på. Löw var han som enligt legenden skapade Golem, en lergubbe som fick liv när Rabbi Löw la en helig formel (eller sten eller oblat, det är lite olika bud) i munnen på honom. Golem löpte dessvärre amok - jmf Frankensteins monster - och Löw tvangs plocka stenen ur munnen på skapelsen och gömma den bland takbjälkarna.

Till sist bar det av till Spanska synagogan och Robert Guttmann-galleriet. Den här synagogan är sannerligen lite speciell i jämförelse med de andra - mörkt, grönt, moriskt - och innehåller dessutom en utställning om judarna i Josefov som avviker från det man tidigare sett under vandringen. Bra! Galleriet är också bra men inte så lite deprimerande. Här berättas historien om Förintelsen av dem som var med, vilket gör att man kanske ska ta det här museet någonstans mitt i turen.

Det judiska museet ansvarar för alla attraktioner utom Gamla nya synagogan. Den sistnämnda kostar 200 kc, allt annat får man för 290 på en biljett. Köp allt på en gång och du sparar 20 kc! En bra sak är att man kan köpa biljetter vid alla museerna, så man kan börja var man vill. Läs vidare på deras hemsida här. En bra Wikipedia-artikel om Gamla nya synagogan här.

Lapidarium, en glömd ädelsten

2007-05-08T18:51:00.000+02:00

Det är många som ojat över de vackra skulpturena på Karlsbron och borgen och på många andra ställen, trots att de ofta är på behörigt avstånd och trots att de ofta är kopior. På stans Lapidarium kan man däremot skåda originalen och komma dem riktigt nära. Utan att trängas med en miljon andra besökare.

Lapidariet ligger på mässområdet, vilket gör det lämpat för ett besök när man ska åt det hållet, vilket man emellanåt ska. Entréavgiften är klart överkomlig - vi gick in som familj för 80 kc - och samlingarna intressanta och lättöverskådliga. Det rör sig framåt i kronologisk ordning, och i varje sal finns det beskrivningar på diverse språk. I början förstår man kanske inte allt av de mycket gamla resterna, men snart känner man igen sig.

Mest slående är måhända storleken på många av statyerna. Är kopiorna verkligen lika stora? undrar man när man blickar upp på de enorma figurerna man känner igen från Karlsbron eller Loreta eller Pragborgen eller något annat palats. Ibland känns det tveksamt.

Förutom att skåda originalen är det bra att få en chans att se saker som försvunnit helt och hållet från gatubilden: privata samlingar, monument som plockats bort när de blivit politiskt inkorrekta, statyer som fallit offer för folkets vrede. Det sistnämnda drabbade till exempel den vackra Mariakolonn som stod på Gamla stans torg, tills nationalister rev ner den i samband med självständighetens införande 1918. Kolonnen var en katolsk symbol och därmed en symbol för den gamla övermakten. Idag står reformatorn Jan Hus ensam på torget.

Lapidarium betyder ungefär 'som har med sten att göra' (lat. lapis, 'sten'). I DN hittade jag det här stycket ur Ryszard Kapuscinskis flervolymsverk med samma namn:

Lapidarium är ett ställe (ett torg i en stad, borggården i ett slott, pation på ett museum), där man lägger samman upphittade stenar, spillror av skulpturer och fragment av byggnadsverk beståndsdelar av en helhet som inte finns (inte längre, inte ännu, aldrig har funnits) och som man inte vet vad man ska göra med.

Kanske har de blivit kvar som vittnesbörd om det förflutna, som spår av försök, som tecken? Eller kanske är det så att i vår värld, så utväxt, så ofantlig och svår att omfatta och ordna, strävar allting mot en sorts collage, mot en lös samling av fragment, någonting åt lapidariehållet.

Bokmässa på mässområdet

2007-05-06T21:53:00.000+02:00

Jag har aldrig varit på bok- och biblioteksmässan i Göteborg, men nu har jag i alla fall varit på motsvarigheten i Prag. Böckerna kunde jag inte läsa och seminarierna verkade sådär (mest känd var Wilbur Smith) men huset från världsutställningen 1891 var prima. Som om man inte fått nog av jugend än.

Huvudbyggnaden på området är det stora industripalatset, som är lite roligare än det låter. Det är en stor jugendbyggnad med ett imponerande mittparti som bildar en pampig entré, och förstås också utgör ett landmärke för analkande besökare. Inuti är det mycket målat glas i känd stil, höga fönstervalv och så de trista montrarna från dags dato.

Området i stort känns lite nedgånget men det finns ett gäng vackra byggnader med potential, och ett antal attraktioner för pragborna: Lapidariet, Marinmuseet, den märkliga Krizik-fontänen och ett tivoli. Lapidariet besökte vi, mer om det senare.

Läs mer om området här och här.

En tur i Obecni dum

2007-05-05T20:24:00.000+02:00

På torsdagen var det dags att till slut ta en titt på insidan av Obecni dum, jugendpjäsen som lyser som en sol intill Krutporten vid Gamla stans kant. Utsidan har jag beundrar flera gånger men det krävdes celebert turistbesök för att ta tag i det där med en guidad tur.

Mor och jag tänkte ta turen kl 14, men fick veta att den var slutsåld. Smidigt nog hade de satt in en extratur kl 15:10, så vi hoppade på den tillsammans med 33 andra utsocknes, mestadels japaner och italienare. Vi började med den stora konsertsalen - Smetanasalen - och vandrade sedan genom serier av salar, den ena mer praktfull än den andra. Helt klart värt pengarna!

Obecni dum hyser förvisso restauranger och barer men är i första hand en byggnad för konserter, utställningar, konferenser och andra kulturella evenemang. Det är ett hus som byggts för att stärka den nationella självkänslan och som därför är rikligt smyckat med symbolik och prakt av de bästa arkitekter och konstnärer som det unga Tjeckoslovakien kunde frambringa, t.ex. Alfonse Mucha.

De lär inte ha legat på latsidan för allt är mycket genomarbetat, främst i jugend men även med spår av art deco och empire. Till och med gallren till luftventilerna var riktiga konstverk.

Till OD:s hemsida här. Titta också i galleriet - jag kan ha hunnit ladda upp några av mina bilder där.

Det här ser ju alldeles utmärkt ut

2007-04-30T17:04:00.000+02:00

Bronsstatyn i den estniska huvudstaden, den som praktiskt taget varje svensk nyhetsredaktion stavar fel till, är nu flyttad. Det framgår av bilderna i Postimees att den nya minnesplatsen är vacker och generöst tilltagen - kanske större än vid den tidigare placeringen - och att en ny minnessten har tillkommit.

Jag känner till gravplatsen väl. Den ligger centralt, inte långt från Stockmann, och är viloplats för några av Estlands mer framträdande medborgare. Se fler bilder här.

Första maj i Prag

2007-04-30T14:35:00.000+02:00

Det kan vara vanskligt att beskriva hur 1 maj firas redan på valborgsmässoafton, men må lyckan stå den järve bi. Förhoppningsvis blir det likadant som alltid, nämligen så här.

Valborg firas inte alls.

Några ensamma nostalgiker firar 1 maj med röda fanor lånade från museet över kommunismen, resten firar den varmblodiga kärleken. Det är nämligen så att dagen i fråga officiellt är arbetarnas, men inofficiellt tillhör den de älskande paren. Så har det varit sedan romantikens dagar på 1800-talet, då den störste av dem alla - Karel Hynek Mácha - skrev dikten med stort d: "Maj".

Som jag skrivit annorstädes är det vanligt för par att vandra hand i hand till Máchas staty i Petrinparken och lägga blommor där, så dylik aktivitet kommer säkert att skådas. De riktigt traditionella kysser sedan sin flicka under ett körbärsträd, eller i nödfall ett träd av annat slag.

Kravallerna i Tallinn

2007-04-27T19:03:00.000+02:00

Trist med kravallerna och plundringen i Tallinn föregående natt. Efter att ha sett bilderna på EuroNews förefaller dock uppgifterna om att det mest handlade om gatudrivande ungdomar som tog tillfället i akt, att stämma. Det gör det ju inte så mycket roligare, men det finns betydligt värre, mer organiserade, alternativ.

I sakfrågan är det lätt att vara svensk och tycka att båda sidor har rätt, och att alla måste acceptera den historia som både ester och ryssar delar i Estland. Men det är säkert en hel del svårare när man är est och har släkt och vänner som dog i "befriarens" fångläger i Sibirien, eller själv slagits mot diktaturen. Det är nog svårt att vara ryss också, och bli anklagad för allt ont som hänt i landet kanske 40, 50, 60 år innan man ens var född.

Det ska sägas att estniska myndigheter inte har för avsikt att förstöra statyn, utan att flytta den till en militär minnesplats tillsammans med de kroppar som grävts fram under monumentet. Tanken, enligt regeringen, är att en mindre central placering i själva verket ska hjälpa till att minska spänningarna.

Som jag minns det från de fyra år jag bodde i Tallinn diskuterade man det här bronsmonumentet tämligen ofta, men aldrig speciellt hätskt och jag kan inte påminna mig någon demonstration. Det låg blommor där regelbundet, men någon vandalisering kan jag inte dra mig till minnes. Det skedde säkert både ett och annat, men inget som gav något direkt eko.

Lite ur president Toomas Hendrik Ilves' (bilden) fördömande kan man läsa om i DN, som har flera artiklar om händelserna. The Baltic Times kan också vara till hjälp här.

BBK gör Prag

2007-04-27T18:45:00.000+02:00

Hur många svenskar får man in under ett täcke? Ja, åtminstone två, men kanske tre. Osvuret är bäst. Det visade sig i alla fall att vi klarade att ha tre övernattande gäster i vardagsrummet när innebandykamraterna Ebbe, Ulfie och Borgen kom från Uppsala och hälsade på.

Själva turistprogrammet är inte så mycket att orda om. Middag och kvällspromenad längs floden på torsdagen, enorm stadsvandring från borgen till gamla stan och nya stan på fredagen, fotboll och bowling på lördagen. Lägg till det vackert men lite svalt väder, billiga och dyra matställen, fantastiska utsikter, mycket jugend och 2 kc i lyckobrunnen. Perfekt.

The Church, Futurum 17 april 2007

2007-04-18T19:08:00.000+02:00

Futurum (bilden) var en speciell skapelse. Det som från utsidan ser ut som en ganska vanlig offentlig stenbyggnad från förra sekelskiftet visade sig innehålla en källarlokal av oanade mått. Och då är det vikten jag tänker på - det var tungt. Stilen kändes art deco med industrilook och minsta detalj vägde säkert två ton, från handtagen på dörrarna till bardisken till scenen. Helt fantastiskt, om än lite nedgånget. Men det var ju rock'n'roll.

Jag gissar att det här är världens näst tyngsta byggnad, efter palatset i Bukarest.

Vi gick dit rutinerat sent men fick ändå vänta ganska länge på huvudattraktionen. Vems idé var det att ha två förband en onsdagkväll? Inte min, men de kunde väl kränga ett par extra Gambrinus till alla 48 närvarande. Fler var vi inte, tyvärr, men det var å andra sidan första gången The Church vistade Prag och tjeckerna var inte med när det begav sig för dem. Kl 23, sisådär, drog det i alla fall igång.

Entusiasmen var väl sådär inledningsvis, men med tiden tog det sig och helproffs som de är lyckades de spela i två timmar och se åtminstone lite imponerade av att det var 48 människor i Prag som ville se dem. Det kan ärligt talat inte varit så lätt. Spellistan inehöll mycket nytt men också stornummer från förr: "Grind", "Reptile", "Hotel Womb", "The Unguarded Moment", "Destination", "Almost With You", "Under the Milky Way". Och en Kate Bush-cover, som jag minns som "Hounds of Love".

Allra bäst var Marty Willson-Piper. Jag hade glömt bort vilken speciell gitarrist han är.

Besök från norr och söder

2007-04-17T00:10:00.000+02:00

Med risk att hamna i dagboksbloggträsket följer här ändå en liten titt på vad händer en stund framöver.

Idag, tisdag, blir det konsert med det australiska gamla storbandet The Church på musikklubben Futurum, som ligger bara ett par kvarter härifrån i Smíchov. The Church har jag sett förut, men det var en akustisk skojspelning för över tio år sedan, så det här blir mer på riktigt. The Church gjorde rackarns bra grejor på 1980-talet - främst plattorna Starfish och Gold Afternoon Fix, och låtar som "The Unguarded Moment" och "Under the Milky Way" - men jag vet inte riktigt vad man ska vänta sig av dem 2007.

Ett annat australiskt konsertbesök blir det den 10 maj, då Mick Harvey (bilden) kommer till den utsökta lokalen Lucerna inne i stan. Harvey är gitarrist i The Bad Seeeds, dvs Nick Caves kompband, och ytterligare ett par Seeds finns med på scenen. Tillsammans med Nick Cave-konserten i höstas innebär det här väl att jag sett hela bandet, om än i portioner.

Övriga besök är svenska. Senare den här veckan dyker tre kompisar från BBK upp, vilket ska bli skoj värre. Inte så många kulturmuseum på programmet, kanske, men en hel del inventerande av öppna soliga ytor. Vid nästa månadsskifte dyker så Mor upp - fler museum, färre bryggerier - och sedan avslutas (?) besöksvåren av Marie-Louises syster som gästar tillsammans med lilla Nathalie. Det vi inte sett tidigare har vi med all säkerhet sett om halvannan månad, alltså.

Och så ska vi på konsert igen: Tori Amos på kongresscentrat vid midsommar. Förresten är Pelle S här och hälsar på då också.

Petrinparken per fot

2007-04-15T15:00:00.000+02:00

Sommarvärmen är här. Då är det ovanligt dumt att bestiga Petrinparken enbart till fots eftersom lutningen inte är av denna värld. Men rälsbanan har jag prövat förut - och man vill ju inte vara turist i sin egen stad - så det blev till att ta serpentingångarna upp istället.

Petrin är mest känt för sin kopia av Eiffeltornet och mången turist åker alltså dit medelst en linbaneliknande vagn på räls och får sedan en fin utsikt över staden. Jag besteg kullen - berget - från sydsidan för att göra det hela lite mer ordentligt. Det är ingenting jag rekommenderar annat än som god träning, men visst är det vackert. Prag blir mer och mer synligt under dig och samtidigt blir den mindre och mindre. Vid en utsiktsplattform kan man sedan leka Arvid Falk och hytta med näven åt den lilla sovande kraken.

Halvvägs upp stannar rälsbanan vid en restaurang och en uteservering som faktiskt tillhör stans mer prisvärda. Där sitter man kungligt och blickar ut över staden, och har man gått en stund är det i det närmaste en nödvändighet. Sedan kan man knalla vidare igen.

Många förälskade par lägger blommor vid statyn över den romantiske poeten Mácha, stjärnfreaks tittar på observatoriet, tanter tittar på rosorna, barnen springer runt i spegellabyrinten och de historiskt intresserade tittar på klostret och andra vackra byggnader. Man kan också göra Golgatavandringen: dvs gå uppför backen där de tolv stationerna finns representerade med stora illustrerade valv.

Sedan vidare norrut. Då hamnar man till slut vid Strahov-klostret och en fullkomligt fantastisk dalgång (se bild) som just i detta nu är fylld av fruktträdens oräkneliga vita blommor. Riktigt vackert. Svenska ambassaden ligger här, och deras terass skulle man kunna ge ett och annat för att ha. Men man får ju i alla fall njuta av utsikten den 6 juni.

Är man helt slut tar man spårvagn hem, annars vandrar man nerför de stenlagda gatorna mot Malá strana, eventuellt via Pragborgen, där det också bjuds en vacker vy.

Se och läs mer här.

Långfredag på kyrkogårdar

2007-04-09T11:36:00.000+02:00

Jag hade varit på Olsanykyrkogården förut, men utan kamera, och Långfredagen kändes som en god dag göra ett nytt besök på. Kyrkogården ligger i Zizkov, centralt men ändå några stopp bort längs tunnelbanelinjen.

Mest besökta grav här är Jan Palachs, studenten som brände sig till döds 1969. Trogna läsare har läst om honom tidigare. Det är en ständigt smyckad grav med en sargad kropp i relief på den liggande stenen.

En annan celibritet i den helt andra änden av skalan är den förste kommunistpresidenten Klement Gottwald, vars kvarlevor tydligen först lades i ett mausoleum men som sedan begravdes här. Jag har inte besökt Gottwalds viloplats, men det finns ju tid för det en annan gång om han inte flyttas igen. Palach flyttades för övrigt också två gånger: först från Prag till hembyn sex mil bort eftersom kommunisterna ogillade protesterna vid graven, sedan tillbaka igen efter Sammetsrevolutionen.

Granne med Olsany ligger Nya judiska kyrkogården, mest känd för Franz Kafkas grav (se bild). Det är en mycket vacker plats med mycket grönt bland de företrädesvis svarta stenarna. Kafka är begravd med sina föräldrar som båda överlevde honom. En minnesplatta finns också över hans tre systrar som dog i Förintelsen. Max Brod, Kafkas vän och utgivare, dog i Tel Aviv 1968 men har också en minnesplatta här, mittemot Kafkas sten.

Se fler bilder i galleriet här.

Påsken i Prag

2007-04-02T14:14:00.000+02:00

Många år av officiell ateism under kommuniståren och ännu fler av skepticism mot kyrkliga överheter i största allmänhet har gjort det tjeckiska påskfirandet till ett mindre religiöst sådant. Det tjeckiska ordet för påsk - velikonoce, ung. 'stora nätter' - användes länge som enbart en referens till den stundande våren, och inte till den kristna bakgrunden.

Kanske är det tydligaste tecknet på hur långt det gått att Långfredagen inte är en helgdag, medan annandagen är det. Ingen jag träffat verkar veta riktigt hur detta kommer sig, men erkänner att det är lite knepigt och definitivt något som blivit kvar från det hedniska firandet. Dekanen på min fakultet har i alla fall gjort alla glada genom att ensam bestämma att ingen minsann jobbar på Långfredagen i hans byggnad.

De lokala traditionerna inbegriper som på många andra platser ägg (kraslice) som dekoreras i vackra mönster och färger - allra helst rött - och kanske till och med blir segrare i någon stor äggtävling. Videkvistar med färgglada band, pomlázka, kan man också känna igen hemifrån, även om vi kanske inte brukar springa runt och slå små flickebarn med dem. Men det gör man alltså här, om än symboliskt. Tydligen duger det bra att slänga vatten på någon också, eller varför inte bara ta en träsked och veva runt. De är hursomhelst ganska vackra, kvistarna, där de står på påskmarknaderna och väntar på att bli sålda.

Jag ska tillägga att man ska använda riset på annandag påsk, "påskmåndagen", som alltså är helgdag för att ingen ska missa pryglandet. Men vad gör man tidigare i påskveckan? Jo, på "fula onsdagen" förbereder man inför helgen, på "gröna torsdagen" går pojkarna ut och skramlar med redskap för att skrämma bort Judas och detta fortsätter även på "stora fredagen" och "vita lördagen". Det blir mycket väsen, kan tyckas. På "påsksöndagen" dekorerar flickorna äggen och pojkarna skär till sig sina pomlázka.

Sedan äts det lamm (ibland bara som sockerkaka med choklad) och dricks slivovice, dvs det lokala plommonbrännvinet.

Veselé Velikonoce!

Det mesta ärligt stulet från en engelskspråkig sajt här.